Hur ska jag "hantera" min 5-åring i vår separation?

Men nu sitter du och tolkar det han säger till din fördel..... lägger ord i hans mun.

Det är jätteviktigt att sätta sina egna "rättigheter" åt sidan och sätta barnets välmående främst hur jobbigt det än må vara , det gäller både dig och pappan , det är jätteviktigt att ni har en bra kommunikation med varandra kring barnet , oavsett hur illa ni tycker om varandra.

 Detta ÄR en väldigt jobbig tid för honom , mycket jobbigare än vad det är för både din fd man och dig. Hela hans värld HAR rasat ihop , han måste få gott om tid på sig att anpassa sig till den nya värld han hamnat i. Det handlar trotts allt om en begränsad tid , tils han kommit på fötter igen.

Om han nu tycker det är jobbigt att flänga runt , kanske det kan vara värt att ha längre perioder hos vardera , 2 veckor istället för 1 , vad spelar det för roll (sett ur hans synvinkel) om han bor en vecka mer hos pappa än hos dig , eller tvärtom ? Om du och din fd man lyckas upprätta en bra dialog kring barnet , och sätter (för tillfället) era känslor åt sidan , lägger all fokus på barnets välmående så borde ni kunna undvika en onödig vårdnadstvist som kommer skada er son ännu mer.

Tro mig jag vet precis hur svårt det kan vara , jag är själv skild sen 2 år tillbaka pga av en otrogen exfru. Hon betedde sig som ett arsel genom hela skilsmässan , satte sig själv före allt och alla , inkl barnen , jag fick bita mig i tungan om och om igen , backa gång på gång för ungarnas skull. Tro mig jag avskyr skatan mer än något annat på denna jord men jag håller masken och vi har lyckats hålla en bra kommunikation kring barnen och det har faktiskt hjälpt , barnen lyckades trassla sig igenom skilsmässan hyfsat oskadda. Huvudsaken är att man ger dem trygghet , en fast punkt , en oas mitt i stormen runt omkring dem , föräldrarna är allt för barn i den åldern , deras trygghet , man måste vara väldigt noga med att försöka se saker o ting från barnens perspektiv , lämna dem utanör allt tjafs även om det innebär att man känner att ens egna "rättigheter" blir kränkta.

Jag tolkar inte det han säger eller lägger ord i hans mun. Jag tolkar hela hans beteende och hans sätt att vara både hos mig och hos hans pappa.

Att hålla ihop pojkarna är prio1. Vi kan inte separera dem utan de måste bo tillsammans. 2 veckor blir för långa perioder för min minsta. Varannan vecka är enda alternativet just nu.

Men jag tror du har missförstått min och min exmans situation. Vi har en bra relation och dialog och vill verkligen barnenes bästa. Vi "hälsar på" hemma hos varandra när den andra har barnen och äter middag ihop etc. På det sättet har vi inga problem utan har haft en "bra" skilsmässa. Vi ska båda på samtal på förskolan nästa vecka och kommer båda att gå till BUP om det behövs. Vi är båda mycket engagerade i våra pojkar och vill deras bästa.

Men det är ju nte pojkarnas bästa, utan det vore om de fick bo med båda sina föräldrar, under ordnade vänliga, omtänksamma förhållanden.

Om du ser det ur deras perspektiv, blir de tvångskilda från än den ena än den andra föräldern. Det är inte vad de vill. Tänk dig själv om du skulle tvingas skiljas från de du älskade mest. Och dessutom inte riktigt förstod varför, och hade inte alltför klart begrepp om tid, vilket små barn inte har.

Därför måste de få sörja, det är helt normalt att de sörjer. Och olika barn har olika sätt att sörja.

Sedan tycker också jag att det låter som ni gör det bästa av situationen på många sätt.

Fast att bo med båda föräldrarna under bra förhållande är en utopi. Jag skulle må otroligt dåligt vilket antagligen skulle avspegla sig i mina barn så det är inget alternativ. Vi måste utgå från verkligheten.

Fast det är ju inte heller var/hur mina barn ska bok som är frågan. Jag ville ha lite tips om hur jag ska bemöta min 5-åring. Hur/om jag ska ta diskussioner etc. Jag har full förståelse för att han sörjer och vill få tips om hur jag, som mamma, kan hantera detta och hjälpa honom på bästa sätt.

Är det helt uteslutet för både dig och din exman att låta barnen bo i huvudsak på ett ställe? Även om det kanske skulle göra att den äldre pojken mår bättre? Är hans psykiska hälsa värd att riskera för att ni skall ha exakt lika mycket tid med barnen av "rättviseskäl"?

Min man kommer aldrig att släppa något på sin tid utan en vårdnadstvist. Jag har redan tagit upp frågan vid ett flertal tillfällen och han är stenhård - han vill ha 50%. Han är heller inte intresserad av att ha dem mer utan tycker att det är ganska jobbigt att ha pojkarna ensam (motsägelsefullt, jag vet men jag tror att det grundar sig i att han verkligen vill vara en bra pappa och därför verkligen vill ha dem halva tiden). Han lämnar redan bort dem ganska mycket under sin tid och jag vill inte ha mer av det, det blir så stökigt för pojkarna att flänga runt. Nej, jag ser inget bra sätt att lösa det på. Att jag och min exmake hamnar i en tvist kommer ju bara att förvärra allting.

Jjag tycker personligen att ni verkar lägga mer fokus på vem av er som har rätt till vad än på barnens välmående , ni har grävt ner er i era positioner och (som du själv skriver)  , "ser inget annat bra sätt att lösa det på" , det finns massor med andra sätt att lösa det på men problemet är snarare att ni bägge vägrar se det eftersom det är mycket viktigare att få sin vilja igenom....

Du menar på att din man vägrar att släppa på 50% , men vem säger att det måste vara han som släpper ? Varför kan det inte vara du ? Eller ibland han och ibland du beroende på hur barnen mår ? Varför kan ni inte vara flexibla bägge två , varför måste det vara det ena eller det andra ?

Ni verkar inte alls vara så  samspelta och harmoniska som du beskriver.... men som sagt , ta den hjälp som finns , barnpsykolog , bup osv... skiter sig samarbetet helt erbjuder de flesta kommuner även samarbetssamtal.

Lycka till....

Ok. Jag förstår ditt dilemma. Och jag tror du har helt rätt i en tvist skulle göra situationen ännu värre för barnen. Tycker samtidigt att det är väldigt synd att det finns föräldrar som likt ditt ex inte inser att ett gott föräldraskap ibland kan vara att låta barnens behov gå före de egna.  

Jag förstår inte varför ni envisas med att vägra fokusera på min fråga och istället diskutera var barnen ska bo.

Min man vill varken ha mer eller mindre än 50% och det är inget jag kan göra något åt utan en tvist. Jag vill inte ha en tvist. Varför är det så svårt att förstå???

Vi lägger ingen fokus på vem som har rätt till vad i och med att det för oss är en non-issue. Det är överspelat och ingenting som längre diskuteras.

Jag vet inte om du ens försöker förstå eller ens läser vad jag skriver. Min man vägrar släppa på 50% - åt BÅDA HÅLLEN. Han vill varken ha 40 eller 60, 30 eller 70, 20 eller 80 han vill ha 50 så jag tycker vi kan släppa den diskussionen nu.

Vi ÄR samspelta och harmoniska just för att vi undviker att älta saker som inte kan lösas utan rättstvister utan försöker att fokusera på att göra det bästa utifrån där vi står idag.

MY GOD vad det ska vara svårt att förstå...

Varför i helvete ställer du frågor om du sedan inte kan acceptera andra synpunkter / synvinklar än de du redan har ? Jag skiter fullständigt i vad du eller din man anser vara rätt , tydligen mår er son son jävligt dåligt av det , sluta bitcha och gör något vettigt av det istället.... kontakta en psykolog eller BUP

Som vanligt är du inte särskilt påläst. Om du bemödar dig att läsa igenom tidigare inlägg så har jag skrivit att jag ska kontakta barnpsykolog efter mötet med dagis nästa vecka.

Jag ställer en fråga och du börjar ge dina personliga synvinklar på allt möjligt annat. Läs vad jag frågar om i ts istället och håll dig till ämnet!

 

Jag tror som flera andra att det vore bra att kontakta BVC/BUP för att få råd. De är till för att hjälpa alla som behöver råd, stort som smått.

Under tiden kan du kanske prova att lyssna lite extra på din son när han beklagar sig över sin situation. Bekräfta hans känslor utan att försöka förändra dem ("göra han glad igen"). Var sedan uppmärksam på honom och se om det blev bättre eller sämre eller samma av att prata igenom alla känslor med en förälder som bara lyssnade och bekräftade.

När det gäller boendet kan det kanske vara ett alternativ att barnen har ett boende och ni föräldrar flyttar varannan vecka, om ni har ekonomi till det.  

TS, tycker det låter som du har bra koll. Du och din man gör vad ni kan. Och du säger att du är öppen för att låta honom sörja sin familj, jag tror det är mer än vad de flesta skilsmässobarn kan hoppas på.

Många försöker nog liksom tvinga bort sorgen från sina barn hjärtan, för att den är plågsam att se på. Tyvärr resulterar det nog ofta i att barnen trycker ner sina känslor, och de tar sig uttryck på omvägar istället.. Jag tror du ska prata med honom om han tar upp det, och ge honom mycket tid när han tar upp det, så han får en känsla av att prata ut..

Det vore snarast osunt om han inte reagerade alls på sina föräldrars skilsmässa.

Att boka en lekdejt, ta honom till badhuset, en djurpark, ett lekland eller liknande kan funka också.. När han är upptagen med intesiv lek och bus, spännande intryck kan han nog lätt glömma sin sorg helt en stund.

Så det kan vara ett bra sätt att visa praktiskt, att man kan ha roligt och glömma det hela också. Livet går vidare, och man kan ha roliga, spännande, busiga och aktiva delar av sitt liv, fast inte alla delar av livet känns så.

 

P.s Tror inte du har rätt att kontakta en barnpsykolog på eget bevåg om du har delad vårdnad, kan ara bra att kolla det först..

Min exman är informerad om mina planer så det är lugnt!