Min mamma fick idag diagnos Bukspottskörtel cancer.
Hej!
Såg hur många klick den här tråden hade och jag har själv varit inne och läst den några gånger, det är ju hemskt jobbigt när man känner någon som drabbas och oftast lusläser man ju allt som finns skrivet om cancersorten på alla språk man behärskar. Jag beklagar era förluster och känner igen mig i många känslor då min pappa fick diagnosen i oktober 2013. Jag kände också att jag ville komma tillbaka och skriva som motvikt till det hela, det där som jag själv letade efter, att ibland går det faktiskt också bra. Min pappa lever, vi har haft otroligt tur. Om man orkar läsa vidare så ska jag skriva om hur vår resa var, annars så kan man sammanfatta det med att säga att forskningen går faktiskt framåt, ibland går det också bra.
Det började under sommaren för ett år sen. Min pappa gick ganska snabbt ner i vikt och maten gick mer eller mindre rakt igenom och luktade väldigt starkt. De provade lite olika kost och funderade på om det kunde vara någon matallergi, provade utesluta gluten och laktos och i vissa fall blev det lite bättre men till slut så gick min pappa till doktorn. De kunde inte hitta någon matallergi och de provade några olika saker innan han blev skickad på jag tror det var gastroskopi först och sen slutligen röntgen. Jag satt i bilen när vi fick beskedet om att man hade hittat en stor tumör precis i ingången till bukspottsgången. Den hade gjort att hans matspjälkningsenzymer blev blockerade och maten kunde inte smältas ordentligt. Från laktoskänslig till cancer i bukspottskörteln, där stannade vår värld en aning.
Tumören var stor, det har kommit många olika bud på hur stor den egentligen var från början. Vi tror att den var ungefär 10cm i diameter när den hittades. Vi fick komma till specialister på Huddinge och fick väl i stort sett inte veta någon prognos eller någonting annat än vi googlat. Men det som såg bra ut var iaf att tumören såg inkapslad ut på röntgen och trodde väl lite försiktigt att den inte hade spridit sig. Cancertumörer kan ju sprida sig på flera olika sätt men det fanns inga tecken på att den fanns på några andra vanliga ställen på kroppen, hur det såg ut lokalt kunde man bara ta reda på efter en eventuell operation.
Min pappa fick prova ett cellgift som var ganska nytt på marknaden och han kom också med i en undersökningsgrupp då man sett att cellgiften han skulle få prova verkade väldigt bra, men inte så beprövat. Min pappa mådde väldigt bra under behandlingarna, han fick mycket kortison och lite biverkningar med magen och att han blev lite speedad och var vaken om nätterna och städade för att han inte riktigt kunde sitta still.
Tiden och våra liv gick långsamt och efter första behandlingen på 3 månader så skulle vi få höra hur behandlingen hade gått. Då man sitter och tolkar varenda stavelse som doktorn uttalar på ett sånt möte så kommer jag och mina föräldrar ut med tre olika prognoser. Doktorn var glad och tyckte att behandlingen gått så bra som det kunnat. Tumören hade krympt.
Vi fortsatte på samma behandling men en kortare period då man sett att medicinen hade bäst inverkan under en viss tid och sen kunde det börja utvecklas en resistens. Om allting fortsatt gick bra med behandlingen skulle vi ta oss vidare till nästa moment av osäkerhet, en operation. Några behandlingar till och tumören såg ut att vara halverad, det blev dags för operation. Det skulle först vara vid operationen man kunde ta ordentliga prover, få veta om det hade spritt sig och hur det såg ut. Om man skulle ta bort tumören eller om det var för svårt och då inte ge sig på det alls och sy ihop och gå hem för dagen. Vi tog alla ledigt från jobbet och var hemma hos min syster och väntade på besked hur det gått med operationen. Operationen var beräknad till 8 timmar och bland det svårast operationer man gör inom svensk sjukvård. Vi väntade 8 timmar, de fick en timme till innan vi ringde upp första gången, "de skulle säkert ringa tillbaka om de sagt det, så brukade dem göra". 3 timmar senare och några telefonsamtal till från oss, många tårar och tanken på att han kanske inte överlevde operationen fick plats i huvudet. Efter 12 timmars operation så får vi till slut samtalet, kirurgen var helt slut i huvudet och norrlänskt fåordig så han väl att han tyckte det gått bra under omständigheterna. Han var vår hjälte, tack, tack, tack.
Efter operationen var det tänkt minst en månad på sjukhus, de två första på intensiven och sen efter månaden skulle han vidare till ett rehabiliteringshem tills han kunde äta normalt etc. De hade skurits friskt under operationen och plockat bort delar av magsäcken och skarvat om en del förbindelser, det var hugget som stucket om han skulle få stomi men de behöll till slut tjocktarmen. Vi undrade väl lite om det skulle bli normalt någon gång, om han skulle ha ont eller men framöver men sakta men säkert så blev allting allt mer normalt.
Pappa kämpade på och hade gått långa promenader och tränat upp sig innan operationen, han låg på intensiven i tre dagar istället för 14 och var hemma hos oss efter drygt 14 dagar istället. Han har gjort några avslutande behandlingar för att döda några eventuella rester. Alla prover som tagits där man skurit runt tumören har inte visat på någon spridning kring de marginaler man tog, det fanns en liten spridning precis vid tumören men man tror att man har tagit tumören i ett tidigt skede och att det är fritt fram för oss att börja leva igen. Min pappa lever, han mår bra och tar ett piller med matspjälkningsenzym vid varje måltid. Men han lever och mår bra, det hade jag aldrig trott efter mina många sena nätter av googling på bukspottskörtelcancer.
Ta hand om varandra och en stor kram och lycka till om du står inför en sån här resa.