Blev livet bättre eller sämre när ni fick barn?

Nu ska vi inte heller glömma att det faktiskt finns en inte oansenlig del föräldrar som faktiskt ångrar sina barn. Oftast är det naturligtvis inte så att man ångrar sina barn som nu finns där och som man älskar, men en del upplever faktiskt att föräldrarskapet egentligen inte var nåt för dem. Det är så tabu, särskilt som kvinna, att säga att man nog inte är så sugen på det där med barn, att många nog inte tänker efter så mycket som de borde. Men jag tror det finns en fara i att säga saker som "man ångrar aldrig sina barn" för, jo, det kan man visst göra,

Bara bättre!!

Bättre utan tvekan. Vår skatt som nu är fyra veckor kom efter två års ofrivillig barnlöshet. Livet är underbart och jag saknar inte sovmorgnar ett dugg. Är så lycklig och har en väldigt engagerad man som gör att jag kan ha egentid på kvällar och helger. Just nu vill vi båda bara mysa med bebisen :)

Både och. Jag ångrar inte barnen såklart, de är fantastiska människor, men jag saknar att få styra över mitt eget liv. Jag har fått ansvar för två små människor och då kan jag inte längre göra precis som jag vill - gå på restaurang, åka på weekendresa, strunta i att laga mat om jag inte orkar, jobba precis så mycket som jag vill och egentligen behöver osv. Det börjar kännas lite bättre nu när stora tjejen är 5 och jag längtar lite efter att lillkillen också ska bli några år äldre och därmed mindre beroende av mig.

Kul att läsa vad ni skriver alla

Jag önskar att man visste innan hur livet skulle bli och att den första tiden vore mer lockande. Jag räknar med att graviditeten och första året när man återhämtar sig blir värsta åren i livet för mig. Jag är ingen sån som tycker att alla bebisar är gulliga heller. Kommer nog att tycka min är det ändå, men tanken på den egna dåliga hälsan efter förlossningen, gör att uttrycket "bebismys" verkar obegripligt. Jag önskar mig ett barn som man pratar med..Men det är klart, jag kanske blir omvänd sen. Kanske rent av nån av er har blivit lite omvända?