• Keramiker

    Ångest över att ha berättat för tidigt

    Hej.
    Har en flicka på snart 3 år och efter att ha försökt skaffa syskon länge är vi nu gravida igen. Jag är i v.7 nu o hade egentligen inte tänkt berätta på jobbet ännu( med min förra dotter släppte jag nyheten i v.15) men var tvungen idag pga att jag var nära att svimma o helt yr raglade jag in på toaletten o kräktes. Saken är den att jag jobbar på operationsavdelningen på ett sjukhus i norra Sverige och det var mitt under en operation jag fick kuta ut ur salen och eftersom det är oerhört viktigt med steriliteten på min arbetsplats kände jag mig tvungen att berätta att jag inte gått till jobbet m. maginfluensa utan att det berodde på en tidig graviditet. Nu har jag jätteångest över att ha berättat för tidigt, tänk om nåt händer, vad ska dom andra tänka om mig osv. Är specialist på att oroa mig över vad andra ska tycka om mig och har alltid varit sån o skulle ge vad som helst för att skaka av mig alla fåniga tankar som jag ständigt dras med. Är det nån som har något tips för hur man "köper sig lite skinn på näsan"?
    /Dorothea

  • Svar på tråden Ångest över att ha berättat för tidigt
  • Binegar

    Hej!
    Jag gick ut med allting på facebook i v10. Vad vi inte visste var att bebisen hade dött i v8, vilket vi fick bekräftat i v13. Jag tyckte det var skönt att ha berättat för alla. Nu har jag inte 400 vänner på facebook, utan bara de absolut närmaste. Och när det väl kom till kritan och jag var tvungen att gå ut med att det inte blir någon bebis var det faktiskt väldigt skönt att så många ändå visste. Jag hade ju jättemånga som fanns där och stöttade mig när jag behövde det som mest.

    Tänk vad hemskt att ha smugit med graviditeten och sedan måste smyga med ett missfall eller ett MA. DET hade varit jobbigt! Nu var jag som sagt jätteglad att folk fick veta hur allting låg till redan från början och kunde ställa upp från dag ett, om de kände att de ville det.

    Och jag tycker inte alls du ska oroa dig! Var tredje, eller var femte, kommer inte ihåg siffrorna, graviditet slutar olyckligt och det beror (oftast) INTE på att kvinnan skulle ha misskött det på något sätt! Herregud, tänk vad mycket som måste klaffa för att man ens ska bli gravid, och sedan att allting faktiskt blir korrekt, det är ju helt otroligt att det ens är MÖJLIGT!!

    Jag tycker du ska glädjas tillsammans med de som gläds med dig, du väntar ju barn! Inte missfall! Så tänkte jag, och går det så går det! Nu gick det ju tyvärr inte hela vägen. Men tänk så; du väntar barn, du väntar inte missfall!

  • La Lola
    Binegar skrev 2012-02-13 21:00:34 följande:
    Hej!
    Jag gick ut med allting på facebook i v10. Vad vi inte visste var att bebisen hade dött i v8, vilket vi fick bekräftat i v13. Jag tyckte det var skönt att ha berättat för alla. Nu har jag inte 400 vänner på facebook, utan bara de absolut närmaste. Och när det väl kom till kritan och jag var tvungen att gå ut med att det inte blir någon bebis var det faktiskt väldigt skönt att så många ändå visste. Jag hade ju jättemånga som fanns där och stöttade mig när jag behövde det som mest.

    Tänk vad hemskt att ha smugit med graviditeten och sedan måste smyga med ett missfall eller ett MA. DET hade varit jobbigt! Nu var jag som sagt jätteglad att folk fick veta hur allting låg till redan från början och kunde ställa upp från dag ett, om de kände att de ville det.

    Och jag tycker inte alls du ska oroa dig! Var tredje, eller var femte, kommer inte ihåg siffrorna, graviditet slutar olyckligt och det beror (oftast) INTE på att kvinnan skulle ha misskött det på något sätt! Herregud, tänk vad mycket som måste klaffa för att man ens ska bli gravid, och sedan att allting faktiskt blir korrekt, det är ju helt otroligt att det ens är MÖJLIGT!!

    Jag tycker du ska glädjas tillsammans med de som gläds med dig, du väntar ju barn! Inte missfall! Så tänkte jag, och går det så går det! Nu gick det ju tyvärr inte hela vägen. Men tänk så; du väntar barn, du väntar inte missfall!
    Fasiken så bra skrivet!
    *mamma till Alma (maj 2000) och Hedda (mars 2009)*
  • goabarn77

    Instämmer med föregående tjej. Jag har haft tre missfall totalt, en dotter och nu gravid i v. 27. Jag valde ändå att berätta tidigt vilket var skönt. Då visste alla ifall något skulle gå galet igen och jag skulle blir sjukskriven. Har inte sett några nackdelar med att berätta tidigt. Lycka till!

  • Keramiker

    Måste instämma med dig, du som skrev "fasiken vad bra skrivet" för det tycker jag också. Du anar inte vilken ångest jag kan få för småsaker, ångest som inte står i propotion till det jag har ångest för. Blir så förbannad på mig själv ibland och att jag inte kan riktigt njuta av livet och av situationen jag befinner mig i för alla störiga tank. ar. Har med mig oron sedan jag var liten och bodde hemma och allt skulle va ett hemlighetsmakeri och man fick inte berätta saker för utomstående, därav mitt katastroftänkande. Du har hjälpt mig jättemycket. Tack!
    /DorotheaGlad

  • Binegar
    Keramiker skrev 2012-02-13 21:20:46 följande:
    Måste instämma med dig, du som skrev "fasiken vad bra skrivet" för det tycker jag också. Du anar inte vilken ångest jag kan få för småsaker, ångest som inte står i propotion till det jag har ångest för. Blir så förbannad på mig själv ibland och att jag inte kan riktigt njuta av livet och av situationen jag befinner mig i för alla störiga tank. ar. Har med mig oron sedan jag var liten och bodde hemma och allt skulle va ett hemlighetsmakeri och man fick inte berätta saker för utomstående, därav mitt katastroftänkande. Du har hjälpt mig jättemycket. Tack!
    /DorotheaGlad
    Det finns massa med olika tankar du kan börja fundera på istället:
    - De som pratar illa om dig vid ett ev missfall, slopa de människorna ur ditt liv. Vad är de att ha?

    - MÅNGA graviditeter slutar i missfall, det är "normalt". (Kan man uttrycka sig så?)

    - Stress, vilket du utsätter dig för vid oro, KAN påverka resultatet. Slappna av. Blir det missfall så blir det, du kommer inte kunna göra något åt det, oavsett om du oroar dig grön eller inte.

    - Var "glad" för att du får ett missfall, det bevisar ju att du slapp sköta det.

    - Var glad över att din kropp fungerar som den ska och är medveten om att det har blivit galet och att naturen gjorde det åt dig! Vem vet, i v25 kanske du hade blivit tvungen av avsluta graviditeten medvetet på grund av för stora fel hos fostret.

    - Var glad att naturen skötte det ÅT dig. Kanske hade du fött fram ett barn som sedan hade dött dygnet efter? På grund av grava fel som missats på UL, och som ändå inte hade kunnat bli bra i slutändan.

    - Skatta dig själv som "bortskämd" vid ett missfall, du slapp göra något alls! Naturen gjorde det ÅT dig. Kan det bli smidigare, realistiskt sett?

    Ja, det låter ju helt puckat att läsa det i text, men jag har börjat tänka i de banorna och jag är såhär i efterhand otroligt glad över att naturen gjorde jobbet åt mig, att jag slapp tvingas avbryta medvetet. (Nu fick jag ju göra det på sätt och vis, för jag fick tabletter som hjälpte allt ut, men bebis var ju redan död, så vad fanns där att göra?) Men egentligen så slapp jag ju lägga mig i genom att fatta massa beslut.

    Förstår du över huvudtaget vart jag vill komma?
    Jag köpte bebiskläder, berättade för alla, gjorde namnlistor, räknade ut BF flera ggr, planerade rummet osv osv i V4 - 5. Jag hade inte en tanke på att det skulle sluta illa, jag är ju ung o frisk, och min man också.
    Men det slutade illa ändå. Och det hade slutat illa om jag hade oroat mig och brytt mig om vad folk tyckte också.

    Oavsett så har naturen sin gång och med det INTE sagt att det är lätt att acceptera faktum. Jag har fortfarande inte accepterat mitt MA och kommer nog aldrig göra det. MEN det "enda" vi gick miste om var den fysiska bebiskroppen, men själen kommer komma till oss när den är redo! Det kommer vara samma "bebis" (själ) nästa gång, men i en annan skepnad.

    Gläds åt att du är gravid!!! Det finns de som inte kan bli gravida. Det finns säkert de kvinnor som hade gjort allt för att bara få testa positivt, för det finns de som faktiskt inte kan bli gravida. Varken med sin partner eller med någon annan. Du kan bli gravid kvinna!! Slutar det här olyckligt så finns det många fler chanser!

    Bara ta hand om dig och tänk inte på något annat än att ni ska få en bebis!!
    För, NI SKA HA BEBIS!! Glad
  • DetGodaLivet

    Om något skulle hända (vilket det sannorlikt inte kommer) så är det faktiskt jätteskönt att ha berättat tidigt. DÅ vet alla varför man plötsligt är borta, varför man sedan är låg och inte orkar jobba som vanligt osv. Då kan de också visa den förståelse och respekt som behövs.

    Det är tråkigt att det är ett sådant tabu med missfall. Varför skulle det vara skamligt? Det är ju en upplevelse som en stor del av alla kvinnor delar. Det är inte ett misslyckande om det sker, däremot är det ett personligt trauma som jag inte riktigt ser hur man ska kunna få rätt stöd för om omgivningen inget vet.   


  • Seven Costanza

    Tänk inte så, OM något händer och du inte får behålla barnet, så ska arbetskamraterna inte tänka något alls dåligt om dig utan tycka synd om dig som alla normala människor gör. På sin höjd blir problemet att de har svårt att veta hur de ska bete sig och kanske undviker dig, men det är väl ändå bättre än att du inte berättar något och kanske får missfall och då vet de inget och förväntar sig att allt ska vara som vanligt. Det måste ju vara jättejobbigt. Alla får berätta så tidigt som möjligt men jag ser det tvärtom så att just för missfallsscenariots del tycker jag att det verkar lättare att berätta om missfall för folk som åtminstone visste att man var gravid, än att behöva berätta både att man var gravid och att man fick missfall. Men det är ju olika hur personlig man vill vara med andra, vissa vill ju inte få någon medömkan i sin sorg eller berätta om den, men det hade jag nog velat, alltså kanske jag kommer berätta tidigt. Den anledningen jag personligen skulle ha för att inte berätta så tidigt är ifall jag blir gravid när jag inte har en säker anställning och vill försöka få det, då kanske man inte berättar utan hoppas på att få förlängt/fast jobb först, fel kan man tycka och det skulle jag oroa mig för vad folk skulle tycka men absolut inte missfall, det är ju ingens fel i de fall man inte aktivt vanvårdat sig själv. Tänk inte mer på det nu

  • Run to the hills

    Jag kan inte ens föreställa mig hur skitsnack om en som fått missfall skulle låta. Vad finna där att säga?

    Nu blev det inte exakt som du tänkte med när du berättade. Men det kan bli bra och kännas bra ändå!

  • Binegar

    Måste bara halka in på vad Run To The Hills skrev:
    "Nu blev det inte exakt som du tänkte med när du berättade. Men det kan bli bra och kännas bra ändå!"

    Dagen innan vi fick vårt MA bekräftat så kom det fram att min mans syster redan hade berättat för MIN MAMMA att hon skulle bli mormor innan jag hade hunnit säga det själv. Till min egen mor!! Trots att vi hade bett hans släkt att vara tyst, eftersom mina föräldrar inget visste.

    Men så gick det med det..
    Vad jag ville säga är att det blir sällan som man tänkt sig. Oavsett hur man gör eller hur man vill göra så blir det tokigt ändå. Jag är såklart fortfarande väldigt ledsen över det, men samtidigt..det är lätt hänt mitt i all hysteri att försäga sig kanske..Nästa gång kommer jag nog gå ut med det på facebook direkt, istället för att ringa runt till alla. Snacket sprider sig även om man ber folk vara tysta!

  • Kasperina

    Första gången jag blev gravid berättade jag för hela släkten direkt. Jag fick mf 5 dagar efter att jag berättat, och det var jätteskönt att alla visste Min 10 år yngre kusin var gravid och om släkten i det läget hade börjat pika mig för att det var dags att sätta fart så hade jag brutit ihop fullständigt. Som det var nu fick jag några diskreta frågor om jag mådde bra, om vi tänkte försöka igen osv, och det var mycket lättare att hantera
    Men nu är det ju ett BARN du väntar och ingenting annat! Lycka till! 

  • Big Sister

    Jag är också en sån som går och oroar mig och tänk om det och det händer. Pga det har jag fått mycket spänningshuvudvärk. Men nu har jag börjat med att försöka tänka positivt istället. Tex när jag går och lägger mig på kvällen och dagen har varit utan huvudvärk så tänker jag - Idag har jag mått bra och imorgon mår jag lika bra och är glad och pigg. 
    Jag får inte tänka att imorgon ska jag vara fri från huvudvärken, inte tänka dom negativa orden alltså huvudvärken. Jag vet att det är svårt och jag kämpar än. Det finns mycket självhjälpsböcker om positivt tänkande. 
    Är själv nyligen gravid och är sjukt orolig för ett nytt mf men jag försöker tänka att jag ska bli mamma och att vi (jag och min man) ska bli en familj! 
    Kram på dig. 

Svar på tråden Ångest över att ha berättat för tidigt