Vår dotter sa att hon vill döda sig själv

Ni ska definitivt ringa BUP redan i morgon och skaffa hjälp!

Stackarn Ta hälp av BUP, hon måste ju få prata med någon

Jag har ingen erfarenhet av det du beskriver men jag tror ni gör rätt i art kontakta någon tex bup för att rådfråga hur ni ska gå vidare. Tänk om det här fortsätter växa inom henne fast ni inte märker det. Ta hennes ord och kamp på allvar redan nu.

Behöver ju inte vara förhastat att ringa bup. Behöver ju inte gå på samtal där varje dag utan ni kan ju få tips över telefon på hur ni ska hantera situationen. Inget fel i det. Ge henne tid att vara med er själva. Prata mycket med henne.

Jag hade ringt BUP

BUP är superbra att ta kontakt med. Eftersom hon är adopterad och har en icke adopterad lillebror så är nog svartsjukan jobbigare för henne än andra syskon (syskon där båda är adopterade eller syskon där ingen är adopterad). Så rådfråga med BUP om hur ni ska göra.

Är lillebror hennes biologiska bror eller är han ert biologiska barn? Det framgick inte;)

Om det är det senare så skulle jag ta professionell hjälp. På studs!

Ring adoptionsrådgivarna. Det är gratis och man kan vara anonym. Inget journalförs: www.adoptionsradgivarna.se

Jag hade inte blivit orolig...  Så där säger mina barn också.. 
Just nu är det min snart 6-åriga dotter som är inne på det där med att döda sig själv. I går, tex, så skulle hon minsann gå ut i kylan i bara trosor så att hon skulle dö. Vi (mamma och pappa) verkade ju ändå inte vilja ha en dotter som henne...  5 minuter senare var allt över och allt var som vanligt igen..  Hon kramades och sa att vi är världens bästa föräldrar. Jag tror det handlar om ett bekräftelsebehov. Dom vill höra "Men det är klart vi vill ha dig"..
Bekräfta henne i sådana situationer så kommer det lugna sig med tiden...  Säg saker som "men vad tråkigt att du känner så..  vi skulle ju sakna ihjäl oss om du inte fanns här hos oss"

Prova och se!

Jag har hört liknande uttryck hos barn i föreskoleåldern (6-7 år) som inte varit adopterade. I situationer då de varit förbannade och ilskna har de sagt samma sak. Det är deras enda sätt att förklara att det gör ont i dem. De vet inte hur de ska sätta ord på sina känslor och väljer då såna grova uttryck för att visa allvaret i sina känslor. Det behöver inte betyda något mer än ett sätt att uttrycka sin ilska. Försök få henne att sätta andra ord på sina känslor.

Tack alla snälla ni för era svar. Det känns skönt att höra att det ändå är normalt för åldern. Jag kommer inte kontakta BUP i detta läget. Hon har varit sitt vanliga gulliga jag idag.

Hade jag varit osäker på hur jag skall bemöta min dotter i ett sådant läge så hade jag kontaktat någon som har kunskapen- vilket man oftast har när man arbetar inom barnpsykiatrin eller på bvc. 

Det som får folk att gå i taket och yla BUP i högan sky är ordet döden.
Det är vår eget rädsla för döden som talar och inte den förnuftiga föräldern.

Få barn i den åldern har förstått vad döden är! De brottas ofta med svåra existentiella funderingar där döden ingår, för att försöka komma underfund med den.

Om det inte finns en bakomliggande välkänd problematik med dödslängtan finns det eg ingen anledning att få hispan och kasta sig på telefonen. Man får ta det lite för vad det är och inte så jäkla bokstavligt.

Om lillebror ska bo här vill jag inte vara här skulle jag tolka det som, alltså inte lägga tonvikten vid ordet döden utan budskapet hon förmedlar! Självklart kan du ringa adoptionsbyrån för rådgivning om du tror eller vet att det
så speciellt med adopterade barn med biologiska syskon men jag tror att det är mycket vanligt i alla sorters familjer.

Jag är adopterad och har en lillasyster som är adoptivföräldrarnas biologiska barn. Det var ett helvete att växa upp. Hur ni än för så kommer hon känna sig utanför och se att ni tre andra hör ihop och hon är annorlunda. Skaffa hjälp, önskar jag hade fått det...

Hej TS,
Vi har en liknande familjekonstellation fast vårt biologiska barn är äldst. Storasyster önskade tidigt att lillasyster skulle skickas tillbaka. Hon berättar ofta om hur bra vi hade det innan lillasyster kom och sätter ihop fantasihistorier tex att vi alltid åt mat framför TV-n då. Hon är annars en jätte snäll tjej omtänksam och skulle aldrig säga något elakt men mot lillasyster finns inga gränser vad hon kan säga. Lillasyster kontrar snabbt med att säga att hon ska skjuta alla utom mig och henne eftersom hon bara älskar mig. Stor dramatik... Vi har valt att bara fortsätta att bekräfta båda tjejerna men ibland blir man ju lite orolig. Mer och mer ofta så tyr sig tjejerna till varandra och kan leka vilket såklart glädjer oss. Vi diskuterade med BUP men de hade verkligen INGEN varken önskan eller idé vad de skulle kunna bidra med. Det finns psykologer med adoptionserfarenhet som vi väl funderat på att konsultera. Bäst kan man dock sina egna barn men det kan ju vara bra att bolla med någon och kanske få lite verktyg att använda när det "hettar till". Det är nog viktigt att det inte finns några förbjudna känslor som inte får uttalas. Mest rädd blir man ju för det som inte sägs. Sedan bör man ju ransaka sig själv om man älskar båda sina barn lika mycket. Även där förbjudna känslor som man måste deala och utvecklas med.  Tips är väl att låta båda barnen känna sig speciella. Resa till den adopterades hemland. Lära sig språket. Ha kontakt med fler från samma land och som kanske är i liknande situation. Lycka till TS med er familj och hoppas att ni kommer ut som en hela och mogen familj.