Varför funkar inte vår samsovning längre?
Dottern är 21 månader och hennes sömn har gradvis blivit bättre och bättre ju äldre hon blivit, men samsovningen har bara blivit värre.
Det började med att hon började gråta om jag låg med ansiktet åt "fel" håll (dvs så hon inte såg mig), vände jag mig om så somnade hon om på direkten. Eftersom jag sover ganska djupt så kan det ta nån sekund eller två innan jag hör att hon gråter (sambon vaknar på direkten men inget han gör hjälper, ibland funkar det om han säger "lägg dig ner igen" men knappt längre), så efter ett tag började hon klättra över mig så hon hamnade på "rätt" sida... Dottern kan sova antigen i mitten eller på ena ytterkanten, där finns hennes säng som fortsättning på vår säng.
Att hon klättrar över mig är ju inte hela världen, men det tar ju inte bort problemet att hon faktiskt gråter och tror att jag är borta även fast jag ligger precis bredvid... Det är ganska jobbigt att ha henne i mitten också, hon sparkar sambon väldigt mycket då under natten, vilket gör att han sover kasst... han är väldigt lättväckt också.
Nu till nya problemet då, som verkligen gör samsovningen till ett kaos; hon har börjat sova på mig. Eller ja, hon lägger sitt huvud på mitt huvud, eller på min hals, nacke, bröstkorg, rygg, osv osv... Vilket innebär att jag kvävs eller känner mig allmänt mosad. Det här "beteendet" börjar på tidiga morgonen, av nån anledning. Jag får alltså panik när hon ska ligga så där på mig, det funkar inte alls.
Till allt det här så ligger dottern också och nyper mig i skinnet på brösten, det är dock mer eller mindre borta nu, och annars så vill hon ALLTID "hålla hand" när hon ska sova också. Vilket innebär att hon pillar på ens trasiga nagelband, pillar på ens naglar, eller bara försöker gräva bort skinnet på ens fingrar....
Av just dom här anledningarna som jag skrev upp så finns det knappt på kartan att hon ska sova i sängen bredvid mig, en halvmeter bort. Vi testar ju självklart ibland men eftersom hon vaknar så pass ofta så kommer hon snabbt krypande tillbaka. Just nu känns det inte som att vi vill ta bort samsovningen heller, hon började förskolan i januari och det märks att hon bearbetar mycket av det på natten och då vill jag/vi gärna kunna va nära.
Men... eller... vad ska vi göra? Det första problemet, med att hon tror att jag är borta, har funnits i några månader, men det här med att hon ligger på mig kan ha kommit i samband med förskolestart... Jag minns inte riktigt.
Det funkar inte att ha det så här iallafall, jag vill inte bli kvävd när jag sover och det ska jag inte behöva bli heller.
Tips? :/
Men hon har inga problem med att somna/sova, bara man är där, såklart... Hon lägger sig alltså på mig yrvaken mitt i natten :/ Hm! Kan det kanske va så att hon drömmer om förskolan och att jag ska inte lämna henne? Det enda är att hon inte har några problem med att säga hejdå (det är inte jag som lämnar på förskolan, så jag säger hejdå hemma, men hon har inga problem med att säga hejdå till pappa på förskolan heller) och hon verkar stormtrivas på förskolan också. Men det kanske inte är så konstigt att hon reagerar, på natten, ändå? Det är ju fortfarande en ny situation hon är i...