Ett tredje barn eller abort?

Allt ordnar sig, bara man vill själv!!

Jag har 3 barn och de är det underbaraste som hänt mig, två av barnen delar rum och det fungerar kanon.... Är ju lång tid tills bebisen vill ligga i eget rum, ni har den säkert i ert sovrum till att börja med och sedan löser sig allt

Lycka till

Behåll gulllungen.

Jag tror också att allt kommer att lösa sig. Som du själv säger är det ju egentligen fantastiskt att du blivit gravid igen, denna gång helt spontant! :) Och som sagt, det praktiska löser sig alltid. Din man vill ju dessutom behålla, så  honom har du ju stöd av.

Stort lycka till!

Har själv gjort en abort i förra veckan och jag har också 2 barn sedan innan. Det som hjälpte mig på vägen till beslutet var att jag litade på att jag skulle växa in i mitt beslut. Att det inte kommer bli förhastat. Lita på din egen förmåga att lyssa på vad du verkligen vill. Och prata mycket med din sambo om ALLT  vad båda valen kan innebära. Hur ni löser båda situationerna, i allt från relation till ekonomi och praktiska saker. Utvärdera verkligen båda alternativen och viktigast av allt KÄNN efter.

Jag gjorde en övning jag fick från en terapeut som var bra. Efter du är helt klar med hur ni ska lösa framtiden (med båda alternativen) så ska du gå in i dig sjäv en stund, föreställ dig din tidsaxel (gärna visuellt) när du blundar. Det kan vara ett långt streck tillexempel där ena sidan är det förgångna och den andra sidan är framtiden. Föreställ dig nu att ni tar det ena beslutet och förflytta dig framåt i tiden, några veckor några månder och några år. och känn efter hur det känns att vara där. Sedan gör du samma sak fast med det andra beslutet och känn efter hur det känns. Det kan vara en bra fingervisning att göra så och det är lättast att göra om man verkligen har utvärderat båda alternativen i förväg.

Så viktigast tror jag är att du lyssnar på dig själv i första hand och inte på vad omgivningen säger. Ni kommer nog komam fram till ett beslut som passar er. Min gissning (som du får ta med nya på salt om du vill) är att ni kommer behålla till slut :) jag tycker det låter så i din "ton". LYCKA TIL!!

Tack för svar! Och tack Elie för övningen, ska prova den om några dagar när vi hunnit prata igenom hur framtiden skulle bli. 80-90% av dessa två dagar som gått se´n jag plussade på testet har jag känt lätt panik över att vara gravid, och att det vore en lättnad med abort. Jag utgår inte från ekonomiska och praktiska aspekter, utan mest för att jag anar att det vore för mycket med ett barn till.  Och de sista procenten är jag tvivlande och funderande. Vi måste båda två vara så säkra det bara går att vi fattar rätt beslut. Och jag vill inte påverka min man, han har dock börjat tvivla på om han vill behålla det. Vi vill absolut inte göra abort av egoistiska skäl, utan av ansvar för vår framtid, för våra två underbara ungar vi har nu, och att vi ska klara oss ekonomiskt.
Om jag får fråga Elie, hur mår ni nu? Var det lätt att fatta beslutet?  

Oj. Jag hade behållit, men jag vill oxå ha en 3e men inte min man.

Har Abort i bagaget

Jag va i din situation för tre veckor sedan. Valde abort för att vi va rädda att inte klara av en trea. Fast i själen visste jag att vi kunde det. Det va tyvärr flera negativa kommentarer från vänner som påverkade mig. Gissar både på svartsjuka och egoistiska inslag.  Vi båda ångrar oss något brutalt. Jag har gråtit i snart fyra veckor. Om det fanns något jag kunde göra för att få liten tillbaka så skulle jag göra det direkt. Önskar tom att jag skulle bli gravid igen för att försöka gå vidare.  ag måste säga att aborten är mitt livs misstag.  Försök att inte påverkas av andra utan prata igenom det viktigaste med din kille. Ekonomin löser sig alltid. Stort lycka till!

Vad betyder egentligen "lätt" panik för dig? I mitt fall var det mer än "lätt panik". Jag startade också en tråd i samband med det, men trådstarten tar väl inte upp det mest aktuella kan jag tänka i efterhand, utan jag var rätt förvirrad då(förklarar lite mer i löpande inlägg: www.familjeliv.se/Forum-4-49/m63317566.html ). Det väsentliga för mig har varit hur jag ska klara av att hålla en "bra" nivå på mitt liv och mina relationer till barn och mannen (som är det viktigaste för mig) vilket jag såg som omöjligt med ett barn till just nu. Men omständigheterna ser ju helt olika ut från person till person så självklart är det svårt att jämföra. Alla jag pratade med(terapeut och min syster förutom mannen då) höll en någorlunda neutral inställning för att inte påverka mig, så VÄLJ den du berättar det för.

Jag lutade hela tiden åt abort men då och då fick jag panik över att jag kankse skulle komma att ångra mig för resten av livet. Jag försökte hela tiden vända och vrida på allt för att övertyga mig själv om att det skulle gå bra att behålla och att det skulle kännas rätt men jag kom aldrig till övertygelsen hur mycket jag än försökte, för ja VILLE ju verkligen VILJA. Jag började må dåligt efter ca 2 veckor från att jag gjorde gravtestet med extremt illamående så då började jag få panik. Jag ville så snabbt som möjligt bara ha det gjort för hela situationen blev så påfrestande och jag fick en försmak på hur vardagen skulle bli med mina små barn som jag inte kunde ta hand om som jag ville och för relationen. Jag fick akuttider på VUL och sedan på en abortmottagning. Efter jag gått till VUL och förklarat situationen så undersökte hon vilken vecka jag var i. Jag visste exakt befruktningsdatumet och även min sista mens så var bombsäker på hur långt gången jag var. Det oväntade var att läkaren blev konfunderad och skruvade på sig och menade att det inte var säkert att det var en fungerande graviditet, att embryot inte är så stort som det borde vara för de datumen jag angav. Det kankse kan låta konstigt, men jag blev väldigt lättat. Det fanns en risk för att det redan var dött eller att något fel på vilket gjorde att mitt beslut blev änu klarare. Jag tog den första tabletten utan svårigheter och väntade på att allt skulle vara över. När jag efter 12 timmar började blöda släppte illamåendet och det var verkligen en lättnad och jag såg så mycket fram emot att få känna mig normal, och inte som en fånge i min kropp vilket jag hela tiden gjorde så fort jag tänkte på mig själv som gravid.. Bara några timmar efter det började jag må dåligt över beslutet, jag kände mig som en hemsk mamma som övergett sitt barn och jag var livrädd för att det skulle prägla resten av livet. Jag pratade med min sambo en hel del och förklarade hur jag kände och grät massor, vilket var bra för det var mitt sätt att sörja. Morgonen efter känndes det bättre men på kvällen kom tankarna tillbaka igen, att jag svikit mitt barn. Även då pratade vi igen och lät alla kännslor komma och pratade också om värdet för de barn vi redan har. Så fortsatte dessa kännslor komma då och då men de avtog i styrka väldigt snabbt. Nu har jag precis börjat må bra igen, illamåendet har lättat helt och svullnaden i magen har släppt och menssmärtorna har gått över. Jag kan säga att jag inte ångrar mig som det känns nu, men trots det har jag sörjt mitt beslut vilket jag tror är väldigt viktigt. Jag var inte helt beredd på det faktiskt, utan jag trodde någonstans att om var det "rätt" beslut så var det lite mer svart och vitt om du förstår hur jag menar.

Som sagt utvärdera verkligen dina "argument". Hur "för litet" är ert boende för en till i avseenden som hur svårt det är att lösa med t.ex. byte av bostad, ombyggnad för fler sovrum eller andra rokader? Hur fantastiskt känns det egentligen att ni blivit gravida på naturlig väg, som ett mirakel eller som en väldigt liiiten positiv känsla i sammanhanget? Och hur omöjligt är detta överlag med en till i familjen. Hade ni bestämt er sedan länge att det räcker med barn eller har det alltid funnits tankar på?

Det blev en del text men jag hoppas jag kan ha bidragit med något som kan vara användbart i er process, annars får du gärna fråga!  Kram från mig!

Ja jag skulle säga behåll!! Vi har en 7 åring, 6 åring, 3 åring och nu väntar vi barn nr 4 i april. Flyttade till villa som passade oss fyra perfekt också. Visst börjar bli trångt ;) men man kan dela rum osv. Vi ska bygga uppåt tids nog. Det löser sig enligt oss.

MEN det handlar ju inte om oss, det är ni som verkligen måste känna efter vad ni vill. Oftast känner man vad som är rätt, även om rätt ibland kan vara svårt. Eller skrämmande. Hoppas ni hittar ett svar som båda känner lika mycket för. Kram!

blogg.mama.nu/ceciliasvensson/