Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Jag satt i ungefär samma sits.
Det var dåligt och vi bråkade mycket innan, under graviditeten och det fortsatte även efter dottern va född (duuh tycker man junu, som om det skulle bli bättre efter ungen kom) jag insåg en dag att jag inte ville att min dotter skulle växa upp med föräldrar som behandlar vrandra så och att om jag inte mår bra så gör inte barnet det heller.
Så när dottern var 9 månader tog jag mitt och stack! Jag har alltid varit den som har tagit hand om vårt barn och han umgicks väll med henne då och då.
Efter ett år så ville vi försöka igen för barnets skull, ville inte att hon som jag fick växa upp som skiljsmässo barn...vi försökte i 2 år. Det var bra i ett par månader sen var vi tillbax där vi var innan. Jag mådde så dåligt över att känna att jag åter igen ville lämna han att hon nu var mycket äldre och skulle fatta vad som händer osv. Men att känna självmords tankar och gråta dag in och dag ut insåg jag att det var värre än att ha en mamma och en pappa som inte bor ihop men som är luckliga ändå.
Jag flyttade ifrån han igen. Och det var en liten anpassning för dottern men även hon (som är 5 idag) kan se det positiva. Hon säger: mamma när du och pappa bodde ihop så bråkade ni heeeela tiden och du var ledsen. Men nu är ni ju vänner! Och det är mycket bättre att du är glad nu.
Så även de små kan förstå att man inte gör det för att man är elak osv.

Min poäng: va inte med en man du inte är lycklig med för det känner barnen. Du vill inte att de ska växa upp och tro att det är så det ska vara mellan man och kvinna. Ge dig möjligheten att vara lycklig och va ett excempel på hur livet kan vara ibland. Men glöm inte att pappa är pappa och älskar sina barn oavsett hur NI har det mellan er.

Stor kram och lycka till.
Det är ta mig fan inte lätt men det går att fixa och det blir bättre.