Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Jag satt i ungefär samma sits.
Det var dåligt och vi bråkade mycket innan, under graviditeten och det fortsatte även efter dottern va född (duuh tycker man junu, som om det skulle bli bättre efter ungen kom) jag insåg en dag att jag inte ville att min dotter skulle växa upp med föräldrar som behandlar vrandra så och att om jag inte mår bra så gör inte barnet det heller.
Så när dottern var 9 månader tog jag mitt och stack! Jag har alltid varit den som har tagit hand om vårt barn och han umgicks väll med henne då och då.
Efter ett år så ville vi försöka igen för barnets skull, ville inte att hon som jag fick växa upp som skiljsmässo barn...vi försökte i 2 år. Det var bra i ett par månader sen var vi tillbax där vi var innan. Jag mådde så dåligt över att känna att jag åter igen ville lämna han att hon nu var mycket äldre och skulle fatta vad som händer osv. Men att känna självmords tankar och gråta dag in och dag ut insåg jag att det var värre än att ha en mamma och en pappa som inte bor ihop men som är luckliga ändå.
Jag flyttade ifrån han igen. Och det var en liten anpassning för dottern men även hon (som är 5 idag) kan se det positiva. Hon säger: mamma när du och pappa bodde ihop så bråkade ni heeeela tiden och du var ledsen. Men nu är ni ju vänner! Och det är mycket bättre att du är glad nu.
Så även de små kan förstå att man inte gör det för att man är elak osv.

Min poäng: va inte med en man du inte är lycklig med för det känner barnen. Du vill inte att de ska växa upp och tro att det är så det ska vara mellan man och kvinna. Ge dig möjligheten att vara lycklig och va ett excempel på hur livet kan vara ibland. Men glöm inte att pappa är pappa och älskar sina barn oavsett hur NI har det mellan er.

Stor kram och lycka till.
Det är ta mig fan inte lätt men det går att fixa och det blir bättre.

Kompis! Jag sitter och är förbannat på den här röven till karl som jag uppenbarligen inbillat mig att jag ska kunna leva ihop med. Dottern är nio månader. Det funkade bra när vi bara var två, för då är man flexibel och kan släppa in lite luft i relationen, inte umgås så mycket på en vecka. Vi är självständiga och stolta och styvnackade, i övrigt ganska olika. Bra egenskaper att ha gemensamt va? Men vi har älskat varandra ändå, och gör så än.

Han är bra med dottern, tappar lätt tålamodet till skillnad från mig men inte på något skadligt sätt. Han och jag kan ha det fint tillsammans också, när vi liksom bara pratar helt vanligt om allt möjligt och vi alla tre leker happy family. MEN allt detta är till 100 % NÄR DET PASSAR HONOM. Det går ICKE att sätta press på honom, han sparkar bakut som en rodeotjur och pratar på fullaste allvar om att känna sig fängslad och låst. Vad hade han trott? Ärligt?

Jag köper att livet har förändrats, att man snabbt måste ändra sina prioriteringar, att det är någon annan som är huvudpersonen i mitt liv nu. Huvudpersonen i hans liv är fortfarande han, han och han. Resten av omvärlden är liksom bara rekvisita som han kan rikta sin uppmärksamhet mot när det finns en lucka i programmet.

Detta kanske inte låter så allvarligt, men det får som konsekvens att jag känner mig i princip ensamstående i min relation. Det går inte att räkna med honom överhuvudtaget, och när jag sätter press och ställer krav blir han förbannat och ställer till en stor scen. Det går inte att prata med honom (kan skriva sida upp och sida ner om hans argumentationsteknik om någon skulle råka vara intresserad - det är väl knappast troligt dock). Det här gäller i ALLA situationer och för ALLA småsaker, som "kommer du hem direkt efter jobbet idag?" - "varför frågar du det, varför försöker du kontrollera mig, ska jag inte kunna göra någonting, måste jag alltid sitta här hemma och stirra på er två, är det det du vill, jag ska sluta jobba ska jag göra så att jag är hemma varenda sekund, då är du nöjd va?". Konstigt och destruktivt är det.

Detta för att ge en bild av hur vi har det, för att kunna svara dig trådstartare. Vi har inte separerat men jag förstår ju någonstans att detta kommer inte att hålla. Frågan är mer när och hur. För tillfället är jag så krass att jag ser det som - står jag ut? Blir det bättre utan honom? Under tiden håller jag på och förbereder mig, mentalt och praktiskt. Än så länge skulle det vara jobbigare att vara helt ensam med en så liten tjej, än att iallafall ha honom där när det passar honom. Dessutom ser jag att deras relation förstärks, hon blir så glad när hon ser honom och det är omöjligt att inte svara på - han knyter an till henne. Så jag stannar, men undersöker hur det går till att få ensam vårdnad. Jag har ställt mig i bostadsköer. Jag har räknat ut hur jag kan använda mina dagar och få det att gå ihop utan hans pengar.

Känner att det börjar bli världens längsta inlägg, men jag fortsätter :)

Jag vet inte om det är ett tankesätt som skulle kunna hjälpa dig - tänk bort honom ur vardagen. Tänk hur det skulle vara om du var ensam med barnet, då skulle du definitivt göra allt hushållsarbete själv. Se honom som en besökare i DITT hem, någon som har en relation till ditt barn, men som inte har makt över dig.

Vad jag försöker komma fram till är att du ska skydda dig själv. Du skriver, så som jag också tänker, att "Känns som att har jag nu valt att skaffa barn med denne man får jag väl för f... ta ansvar för det och få det här att fungera..". Men det funkar inte så, du kan inte ensam få det att fungera. Väljer han att vara en idiot så har han gjort det valet, du kan berätta för honom att du är villig att kämpa men att du behöver samarbete.

När han dessutom inte är snäll mot dig och du beskriver dig som förtryckt - då är det allvarligt fel. Man kan inte leva sitt liv så, och detta är viktigt. Man kan inte leva sitt liv så. Du måste någonstans hitta ett "inre rum" där du vet hur du vill ha det. Du verkar redan ha det, dagtid tillsammans med ditt barn. Förstärk det, utvidga det. Tänk hur DU vill ha DITT liv. Det är möjligt att han får plats där också, men du måste känna att det är under acceptabla former.

Så för att sammanfatta, jag förstår vad du menar (speciellt det där med ångesten över att ha skaffat barn med någon som inte var bra). Skydda dig själv, fortsätt fundera över vad som är bra och acceptabelt, och vad som är skit. HAN är ansvarig för sina handlingar och sitt beteende. Du är bara ansvarig för dig själv och för ditt barn.

Ja och så en styrkekram från en medsyster! 

Jag minns att jag lovade mig själv att jag skulle kämpa och att min son inte skulle vara ett av de barn vars föräldrar separerar före 1-årsdagen. Han hann bli 1 år och 4 månader när jag flyttade ifrån pappan. 

Egentligen var det dåligt redan före. Exet hade spelmissbruk och dessutom var han inte allt för trevlig mot mig. Han kallade mig för diverse saker och hotade med både det ena och det andra.. Dessutom tog jag precis allt ansvar när det kom till hemmet och till sonen. 

Jag började tänka på detta allt mer och mer. Ville jag bo så här resten av livet? Ville jag att sonen skulle få samma beteende som sin pappa, eftersom han skulle få den bilden direkt i sitt hem. NEJ NEJ NEJ. 

Jag beslutade mig för att jag levde hellre ensam resten av livet, istället för att leva med en karl som fick mig att må så dåligt. Så nu är det det är tre år sedan jag gick. Jag bodde hos pappa i några nätter och det dröjde bara några få dagar innan jag skrev på ett hyreskontrakt för en lägenhet på 2 RoK. 

Den första månaden bodde sonen mer hos mig, men sedan blev det varannan vecka. Stämningen mellan mig och pappan var ganska stel och vi försökte umgås lite, gå ut och gå tillsammans osv, för sonens skull. Men detta slutade alltid med att vi bråkade. Vi gav upp det där helt. 

Två år efter att vi separerat så flyttade pappan till en annan stad. Han var dock arbetslös i ett år och därför hade han sonen varannan vecka. Nu har han dock fått jobb och sonen, som blir fem år nu, bor nu hos mig på heltid (pappan har honom varannan helg). 

Idag lever jag ihop med en man som verkligen älskar mig och min son. Han lägger ner all sin tid till oss och visar kärlek till oss båda. Vi är lyckliga, både jag och sonen. Faktum är att alldeles nyss kom min blivande make hem efter att ha tränat. När jag låste upp dörren log han som bara den när jag öppnade dörren.. 
- Vad ler du åt? frågade jag.
- Över att få se dig igen, svarade han och gav mig en puss.

Då har han bara varit borta i en timme!
Detta är något som sonen växer upp med nu. En lycklig mamma, en lycklig bonuspappa och konstant kärlek.  

Det är mycket med det där för min del. Att om jag går så blir mitt barn ett "sånt där" barn, och jag blir "en sån där" mamma, en som gett sig in i något så huvudstupa fel att förhållandet inte ens klarade första året.

Hur många tankefel som helst och speglar mest mina egna fördomar, jag vet, men ändock finns det där.

Saken är det att har man dom tankarna, så blir det förmodligen en separation förr eller senare. Som sagt, min lille pojke hann bara fira en födelsedag med mamma och pappa i samma hem. Men samtidigt, blev han lyckligare av det? Han minns inte ens att mamma och pappa har bott tillsammans. 

Mår man inte bra, så gör man inte. Man kan försöka med parterapi, det kan fungera, absolut.. och kämpa ska man göra! Men ibland fungerar det helt enkelt inte.. 

I efterhand kan jag ju undra varför jag tänkte som jag gjorde. Var jag lycklig under de extra månaderna som jag och exet bodde ihop? Absolut inte. Jag fick bara stå ut ännu längre med att kallas för hora m.m. Inte mår sonen bättre av att se mamma gråta, bara för att hon kämpar för att  bo ihop med pappa.. 

Sparar denna tråd!

Mitt barn är visserligen 1½ år, men oj vad jag känner igen mig!

Jag tycker att man har ansvar för sina barn, och i det ingår att om en relation inte fungerar och det är kört så ska man inte stanna för att man har barn ihop.  Jag vill inte att mina barn ska växa upp med detta, jag vill inte att de ska tro att det så man ska behandla sin partner, jag vill inte att de behandlar sina framtida flickvänner så.
 Ibland kan det vara att ta sitt ansvar genom att lämna en dålig relation.  Det tog mig ett år att inse detta, har klamrat mig fast vid att vi "ska" hålla ihop för att i har barn.  

Jag lämnade min pappan till mitt barn då min hon var 10 månader, situationen var då ohållbar.. Vårat liv såg precis ut som det du trådskrivaren beskriver... 
¨
Vi har bott isär nu i ca 1,5år och i början var jag helt säker och trygg i mitt beslut.. för det livet vi hade då gick inte att leva, vi mådde alla 3 så otroligt dåligt.. men nu när jag ser det med andra ögon och vi kommit ifrån allt det så vill jag ge det en chans till. Jag har inte kunnat släppa tanken på att vi 3 ska vara en familj.. samtidigt som jag är livrädd att allt ska falla tillbaka till det som vi livde i då och att våran dotter som nu är 2 år kommer att komma till ännu värre skada då hon är äldre och förstår mer...

Jag vet inte ens om han vill det, försöka igen.. men jag kan inte släppa tanken på det och ska försöka ge det allt! 

Sedan kan man se på det ur en annan synvinkel, är det en sådan relation/förhållande som man vill att ens barn ska "uppfostras" i, att så ska en relation vara? Att ett barn växer upp i en dålig relation ger barnen en bild över hur en relation ska vara, att man ska "stå ut", att en relation inte ska vara kärleksfull och att vi eller de inte är värda mer. Kanske bättre att föregå med ett gott exempel och visa att man kan ta ansvar för sitt liv och ge sig själv det bästa man kan, att man är värd något. Och förhoppningsvis hitta någon som man kan ha en bra och kärleksfull relation med som barnet istället kan se som en förebild för hur en relation ska vara när man har hittat rätt.

En liten tanke...

I mitt förhållande så var det, som brukligt verkar det som, tjejen som gjorde slut när vår dotter var 4,5 månad gammal. Vi hade redan en son på nästan 4 år då och hon påstod att hon gått och tänkt på att göra slut i 1,5 år.
Hon var så bestämd att familjeterapeut endast skulle användas till att jag skulle förstå att det var slut.

Personligen är jag en sån person som hellre kämpar och är lojal men vet man inte att det finns några problem medans den andra går och stör sig på allt man gör så har man inte mycket av en chans.

För att driva spiken i kistan så var tjejen otrogen också med en arbetskamrat och hon inledde ett längre förhållande med honom trots att han var upptagen.

För vänner och bekanta hette det att jag var dum mot barnen och lat.
Ingen förstår varför vi nu har växelvisboende medan jag studerar heltid på högskola ifall jag är så lat, inkompetent och hemsk mot barnen.

Jag tror att nyckelordet för alla förhållanden är kommunikation.
Hur en människa beter sig är mycket viktigt men ibland vet folk inte om vilken idiot de är och ibland är killar idioter för att de är svartsjuka mot sina barn.

I de skiljsmässopar jag mött så har ingen hittat en ny drömpartner som varat utan det har hållt i ett år eller så tills någon tröttnat igen och så rivs allt upp för barnen igen.

Kanske finns det en större variation som jag missat. Jag hoppas på det.