Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Jag minns att jag lovade mig själv att jag skulle kämpa och att min son inte skulle vara ett av de barn vars föräldrar separerar före 1-årsdagen. Han hann bli 1 år och 4 månader när jag flyttade ifrån pappan. 

Egentligen var det dåligt redan före. Exet hade spelmissbruk och dessutom var han inte allt för trevlig mot mig. Han kallade mig för diverse saker och hotade med både det ena och det andra.. Dessutom tog jag precis allt ansvar när det kom till hemmet och till sonen. 

Jag började tänka på detta allt mer och mer. Ville jag bo så här resten av livet? Ville jag att sonen skulle få samma beteende som sin pappa, eftersom han skulle få den bilden direkt i sitt hem. NEJ NEJ NEJ. 

Jag beslutade mig för att jag levde hellre ensam resten av livet, istället för att leva med en karl som fick mig att må så dåligt. Så nu är det det är tre år sedan jag gick. Jag bodde hos pappa i några nätter och det dröjde bara några få dagar innan jag skrev på ett hyreskontrakt för en lägenhet på 2 RoK. 

Den första månaden bodde sonen mer hos mig, men sedan blev det varannan vecka. Stämningen mellan mig och pappan var ganska stel och vi försökte umgås lite, gå ut och gå tillsammans osv, för sonens skull. Men detta slutade alltid med att vi bråkade. Vi gav upp det där helt. 

Två år efter att vi separerat så flyttade pappan till en annan stad. Han var dock arbetslös i ett år och därför hade han sonen varannan vecka. Nu har han dock fått jobb och sonen, som blir fem år nu, bor nu hos mig på heltid (pappan har honom varannan helg). 

Idag lever jag ihop med en man som verkligen älskar mig och min son. Han lägger ner all sin tid till oss och visar kärlek till oss båda. Vi är lyckliga, både jag och sonen. Faktum är att alldeles nyss kom min blivande make hem efter att ha tränat. När jag låste upp dörren log han som bara den när jag öppnade dörren.. 
- Vad ler du åt? frågade jag.
- Över att få se dig igen, svarade han och gav mig en puss.

Då har han bara varit borta i en timme!
Detta är något som sonen växer upp med nu. En lycklig mamma, en lycklig bonuspappa och konstant kärlek.  

Saken är det att har man dom tankarna, så blir det förmodligen en separation förr eller senare. Som sagt, min lille pojke hann bara fira en födelsedag med mamma och pappa i samma hem. Men samtidigt, blev han lyckligare av det? Han minns inte ens att mamma och pappa har bott tillsammans. 

Mår man inte bra, så gör man inte. Man kan försöka med parterapi, det kan fungera, absolut.. och kämpa ska man göra! Men ibland fungerar det helt enkelt inte.. 

I efterhand kan jag ju undra varför jag tänkte som jag gjorde. Var jag lycklig under de extra månaderna som jag och exet bodde ihop? Absolut inte. Jag fick bara stå ut ännu längre med att kallas för hora m.m. Inte mår sonen bättre av att se mamma gråta, bara för att hon kämpar för att  bo ihop med pappa.. 

TS. 
Av någon anledning så trodde jag att jag aldrig skulle få det här livet. Jag antar att mitt ex tryckte ner mig så rejält att jag trodde att jag aldrig skulle kunna finna någon som älskade mig och respekterade mig. Jag trodde väl att det helt enkelt skulle se ut så där.

Jag tog alltså mitt pick och pack, flyttade från en trygg ekonomi, radhus, bil m.m. för att sedan sätta mig i en lägenhet på 2 RoK, ingen inkomst, inga pengar. MEN jag var fri.. och det var huvudsaken. Och som du läste så har det ordnat upp sig rejält för mig. Jag studerar till mitt drömyrke, gifter mig i sommar och försöker få barn med mina drömmars man. Jag vet att han kommer bli en bra pappa, som verkligen bryr sig, då han är med och uppfostrar min son varje dag.

Det ÄR svårt att ta det beslutet. Jag vet inte hur länge ni har varit ett par, men du är ju van med att leva med din sambo. Att lämna honom vore en stor förändring i ditt liv och det är väldigt skrämmande att plötsligt inte ha en person, som man är van med, med i sitt liv. När han dessutom har sina uppgångar, så blir man ju helt galen i huvudet. Jag föreslog också familjerådgivning, som han suckade åt, gick med på.. och när jag skulle ringa det samtalet blev jag sjuk och bad han ringa. Gjorde han det? Nej. Det visade för mig att han inte brydde sig.. 

Minns det som du säger. Kan något hända, så jag får en chans att lämna? Jag minns att jag hoppades på att han skulle vara otrogen eller slå mig så rejält att jag fick en anledning att gå! Hör du hur hemskt det låter? Så ska det inte vara! 

Jag brukar säga så här; föreställt dig en våg. Lägg alla bra saker med att bo kvar på ena sidan och alla de dåliga saker på den andra sidan. Vad väger tyngst? För mig var de dåliga sakerna mycket tyngre och när jag gick så intalade jag mig att skulle jag gå tillbaka så skulle det vara som att ta ett steg framåt, men 50 steg tillbaka! Jag intalade mig att jag skulle inte kunna se mina nära och kära i ögonen om jag gick tillbaka. Jag skulle skämmas så enormt. 

Mycket viktigt att komma ihåg! Det är inte barnet som skapat detta. Jag tror snarare att barnet är orsaken som får en att äntligen öppna ögonen och se hur man faktiskt mår och hur man lever.. 

Oj oj. Det där känner jag igen. 

Jag skötte det där med att natta sonen, ta hand om honom de gånger han vaknade på natten, klev upp med honom. Exet gnällde över att sonen vaknade tidigt, sedan somnade han om och sov till lunch (exet satt vaken hela nätterna framför datorn, men brydde sig inte att sonen vaknade):

Jag sov inte en natt på 1½ år. Inte förrän vi separerat och exet hade sonen (första natten själv) så sov jag en hel natt! Vilken chock när jag vaknade på morgonen..

Det ÄR jobbigt att separera. I mitt fall blev det familjerätt, bråk, en son som undrade varför pappa inte kom och hämtade honom ibland. Nu bor exet några mil bort och har sonen varannan helg. Blev ett jävla liv när jag sökte underhåll, men nu tror jag att han har släppt den biten också.  

Mitt ex var likadan. I slutet av förhållandet så föreslog jag familjerådgivning som försök. Han gick först med på det och vi kom överens om att jag skulle ringa på måndagen. Men jag blev sjuk och orkade knappt upp ur sängen. Han tog inte tag i att ringa själv.. och därefter rann det ur sanden. Vi separerade strax efter det.

Jag tror dock att det inte hade fungerat för vår del. Relationen var redan så pass infekterad..

(Idag är jag glad över att jag slapp kämpa mig igenom sådana saker också. Vi gick på samarbetssamtal hos Familjerätten efter separationen. Om vi hade tio möten, så var han där 2 - 3 ggr. Han påstod att han inte fått information av varken mig eller Familjerätten om tiderna. Skitsnack!) 

Visst är det knepigt hur de kan få till det? Mitt ex anklagade mig för att vara otrogen och "knulla runt", medan det var han själv som hade legat med andra några år tidigare.. och när jag frågade honom, så tyckte han att jag var hemsk som frågade. 

sorgsen: Mitt ex sa sådana saker till mig, framför allt EFTER separationen.. 
"Du kommer aldrig fixa jobb, barn och din hobby på egen hand.. och glöm att jag hjälper dig när du måste be om hjälp!".  

Kan tillägga att jag aldrig har bett honom om hjälp. Det är snarare jag som hjälpt honom genom att ta sonen extra nätter osv. Jag väljer att vara och bete mig som en vuxen person och jag tackar absolut inte nej till extra timmar med sonen..  

Konstigt, för övrigt, att han inte trodde på mig. Jag skötte ju detta galant när vi fortfarande bodde ihop. Han lyfte ju inte ett finger, för att hjälpa mig. Jag bad t.o.m. om barnvakt från min pappa, fast exet var hemma! 
 

Vi försökte förbättra på egen hand, många många gånger.. men föll alltid tillbaka i samma mönster. Till slut tyckte man att det inte var någon idé längre. Man visste att det skulle inte förändrats. Det var som det var, helt enkelt. 

För att svara på din fråga.. 
Jag skulle vilja påstå att man känner detta i sitt hjärta. Jag drömde och fantiserade om hur bra mitt liv skulle vara om jag gick ifrån exet. Speciellt när han inte visade något engagemang för att kontakta en ev. familjerådgivning. Han var helt enkelt inte intresserad. 
 

Bara två veckor efter att jag och exet separerade registrerade han sig på dejtingsidor och drog hem tjejer. Anledningen till att jag vet detta är eftersom flera av mina vänner ska ha sett honom tillsammans med både den ena och den andra tjejen.. Han förklarade för mig att han behövde ge någon all den kärlek han bar inom sig och det var därför som han ville hitta någon, snabbt. 

När han gjorde så var känslorna ganska splittrade. Dels brydde man sig inte, eftersom jag ändå inte ville ha tillbaka honom. Samtidigt var man förbannad och tänkte "så mycket brydde han sig om mig".

Jag sa, precis som du, att jag tänkte ta det lugnt. Jag tänkte ta det lugnt, satsa på mig.. finna mig själv. Våga börja lita på människor igen. Börja må bra igen, börja skratta. Jag ville lägga ner all min tid på sonen.. Han var viktigast av allt och han mådde mycket bättre av en glad mamma. 

Sedan visste jag inte att kompisen som stöttade mig dag som natt skulle visa sig bli min blivande make  

Ts. Dom gör så. På familjerätten satt mitt ex och sa både det ena och andra, om att han bad om ursäkt ifall jag tagit illa upp (som om han inte visste det när han kallade mig hora, dålig mamma mm).. och så fort vi sågs utanför familjerättens dörrar så var han lika elak igen.

Visst är det svårt att tro det, men det är så.. 
Jag levde i samma situation med min sons pappa. Jag läste på t.ex. http://tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp angående detta och jag kände igen mig, men vägrade inse det. Jag levde i många år med detta, men till slut fick jag nog. Sista spiken i kistan var när han anklagade mig för att vara otrogen (vilket jag ALDRIG varit).
- Du knullar runt med alla, din jävla hora..

Det var inte förrän jag flyttade in i min nya lägenhet som jag började att förstå vad jag hade blivit utsatt för. 

Vet du vad? Det är inte lätt att ta sig ut och du/ni kommer säkert fundera på att gå tillbaka, både en och två gånger. Men det går över!! Plötsligt kommer det att kännas som en befrielse. Man får göra vad man vill, säga vad man vill.. m.m. 

Nackdelen är att man måste träffa sitt ex vid hämtn/lämn. av barnen. Men vet ni vad? Man växer inom sig själv. Mitt ex försöker fortfarande trycka ner mig på ett eller annat sätt. Det kommer inte lika ofta, men någon gång ibland.. om att han tänker på sonens bästa och att jag inte gör det. Men det där släpper man, man slutar att ta åt sig.

Säger mitt ex något sådant idag (tre år senare) så tänker jag "jaja, försök du bara! Jag vet att jag är en fantastisk mamma och en bra människa". Det som en gång har sårat mig så djupt, är inget som jag tar åt mig längre! 

Jag är ÖVERTYGAD om att ni kommer känna detsamma!
 

När man läser på sådana sidor, så känner man igen sig. Jag blev skrämd och vägrade först erkänna det för mig själv och tänkte ibland att "mjaa, kanske inte riktigt". Men när jag läser idag, så kan jag komma på situationer då varje liten punkt stämmer och det är skrämmande hur man låter sig själv leva under sådana förhållanden. 

Exet sa aldrig "gör du inte si och så, så slår jag till dig gul och blå!", men han gjorde saker som gjorde mig rädd. Han kastade saker i väggen (dyra saker, som mobilen) och skyllde på mig. Han pressade in mig i ett hörn och skrek på mig. Han kunde knuffa mig, trycka ner mig i sängen och pressa huvudet mot madrassen. Men jag hade aldrig ett blåmärke.. 

Utåt sett verkar han ganska lugn. Men många av mina vänner visste att jag inte mådde bra.. Min blivande make var en av mina bästa vänner på den tiden och han klarar inte av att möta exet, då det kokar i honom. 

Min son var 1 år och 4 månader när jag och exet gick ifrån varandra. Han har aldrig frågat mig varför mamma och pappa inte bor ihop. Han har helt enkelt accepterat att det är så som det är. Han var däremot väldigt ledsen när han skulle åka hem till sin pappa, han var väldigt mammig. Jag ska inte ljuga, det var fruktansvärt jobbigt och jag grät varje gång som dom försvann runt hörnet och jag visste att jag inte skulle få se min son på en vecka. Men med tiden så gav det där med sig. Sonen var inte jublande glad att åka till sin pappa, men accepterade det. 

Min mamma sa till mig att exet skulle ge med sig och jag skulle få sonen på heltid. Hon kände igen det där.. och mycket riktigt. Sonen bor hos mig på heltid nu. Exet  har flyttat till en annan stad, skaffat jobb och har sonen enbart varannan helg. Nu tycker sonen att det är roligt att åka hem till pappa, för pappa hittar på saker med honom. Mitt ex är förmodligen en person som endast ska ha barn en kort period, annars blir det för påfrestande.

Visst finns det för övrigt en oro att sonen ska bli som sin pappa, men jag tror att det handlar om att vara den som överöser barnet med kärlek, så kommer barnet se detta när barnet blir äldre. 

Ordet förlåt betyder  väldigt mycket. Mitt ex sa aldrig förlåt. Därför har det blivit grymt viktigt för mig att förklara för mitt barn att man ska säga förlåt om man har gjort något som man inte får göra och han förstår det. På förskolan är personalen glada i min son. De förklarar att han alltid är snäll, leker med alla barn och är mycket sällan i bråkiga situationer. Han är bara 5 år (snart), men jag tror nog att det kommer att gå vägen  

Kan påpeka att han dessutom gjorde småsaker som ni förklarar. Han kommenterade allt jag gjorde, fick mig att känna att "allt jag gör är fel", han fick gå ut och festa till sju på morgonen, men det var aldrig på tal att jag fick (förrän jag struntade i vad han sa och gjorde det ändå), kallade mig för hora, fitta, idiot, cp, dålig mamma m.m. 

Han fick mig att känna mig som att jag inte var värd något och aldrig skulle finna något bättre.

Idag överväger jag att engagera mig inom Kvinnojouren. Jag har dessutom en vän som arbetar där. När jag har förklarat även dessa små ting, som förklarar över att jag kände mig ensam, smutsig och inte värd något, så säger hon "psykisk misshandel".  

Garbadin: Jag gjorde som du. Jag tog upp detta för mitt ex. Att jag var osäker på mina känslor. Helt plötsligt skulle han ständigt förklara sina känslor för mig, men jag kunde ändå inte ge honom det svaret som han ville ha. Jag tyckte att det hela kändes så tillgjort.. Han gjorde ju inget i hemmet eller med vår son. 

Han stack till en kompis över nyårsfirandet, lämnade mig och sonen trots att vi gjort upp gemensam middag med grannarna. Jag gick dit, firade själv med sonen. Han kom sedan hem två dagar senare och kallade mig för diverse saker, som jag inte minns idag. Jag drog i alla fall hem till min bror och fick bo hos honom, tillsammans med sonen.

Exet ringde på natten och grät. Han ville ha hem mig. Jag åkte hem dagen efter, vi pratade och han lovade att han skulle skärpa till sig. Detta varade i några få dagar, då han hjälpte till med son och mat m.m. Men sedan började hans vanliga fasoner igen och han använde sig av argument som "du skiter ju i att ändra dig". Kan tillägga att han aldrig kommenterade något som jag gjorde fel.. jo, jag kanske var dryg när jag försökte väcka honom (och då var klockan 12 - 16.00 varje gång). 

Det gick någon vecka. Jag sa ifrån igen och vi kom överens om parterapi. Jag fick ansvaret (som allt annat) att boka tid. Men den måndagen blev jag sjuk. Exet tog inget ansvar att ringa, utan satt framför datorn, samtidigt som jag fick ta hand om sonen och hemmet (trots att jag var jättedålig). På söndagen, samma vecka, tog det slut.. och jag sov inte en natt till där, utan spenderade min tid hos en vän, samt hos pappa.. fram till att jag fick flytta in i min nya lägenhet på fredagen.

Allt detta hände inom omloppet på två månader.

Jag förstår att du är orolig för att han ska stämma dig på vårdnaden, det gjorde mitt ex med. För att nästa sekund säga att han, frivilligt, skulle skriva på papper om att jag fick ensam vårdnad. Inget av detta hände. Det har nu gått tre år och sonen bor hos mig på heltid. Som sagt, så flyttade exet till en annan stad och sonen är där varannan helg. Han har sitt dagis här, vänner och släkt.. Det är dessutom här som han kommer att gå i skolan.

Exet säger att han vill ha sonen, men visar det inte så speciellt mycket. Blir det en extra natt där borta, så är det på mitt initiativ. Då är det alltså jag som har frågat om han vill ha honom eftersom det är röd dag osv..  

Jag förstår verkligen att du känner att allt känns påklistrat och det är precis som du säger, han skulle ha börjat tidigare med att vara den perfekta pappan och inte när dottern blir lite äldre. Jag förstår dessutom att det blir svårare för dig att ta dig ur allting när du ser att deras relation blir bättre. 

Kan inte ge dig facit och säga vad som är bäst för dig. Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter, och säga vad som var bäst i mitt fall.. även om jag känner igen mig i er alla. I mitt fall så engagerade han sig i kanske max en vecka per försök, sedan var vi tillbaka i samma cirkel igen. Jag gav honom så många chanser att varje gång han fick en ny chans så visste jag att "det är ingen idé".

Det är, som sagt, lite mer än tre år sedan vi gick ifrån varandra, men jag kan säga att förhållandet var nog dött en bra tid före detta och det är på grund av en sådan situation som jag tror att det var lättare att gå. Vårat förhållande sa liksom inte bara slut på en hundradels sekund. Vårat förhållande var slut långt innan den här "ta-slut-processen" påbörjades. 

Som sagt, förstår jag att allt kan bli svårare när du ser att deras relation djupnar, men vet du vad? Det är inte du som ska tjata på honom till detta, det är han själv som ska vilja det! I mitt fall fick sonen och hans pappa en bättre relation efter separationen och då sonen blivit lite äldre. Sonen är snart fem år nu och åker iväg varannan helg till sin pappa, för att bada, gå på bio eller lekparker m.m. och det tycker han är jätteroligt. Men om man frågar honom vart han bor, så säger han adressen till mig. Det är också mamma som han vill till om han är sjuk eller ledsen, för det är här som han känner trygghet. Här har han dessutom en bonuspappa som han stolt visar upp, leker och busar med m.m. 

Bonuspappa är dessutom med och uppfostrar, kliver upp med honom på morgonen, så jag kan få en sovmorgon, tar med honom på aktiviteter. Sonen har dessutom fått en bonusfarmor och farfar som avgudar honom. 

I mitt fall, blev allt bara bättre. Jag mår bra, sonen mår bra och jag antar att exet faktiskt mår bra nu också. 

Jag tycker att du ska ta lägenheten! Det finns ingen anledning i världen att bo kvar om det inte finns några känslor kvar för den här mannen och du måste må bra med dig själv för att du ska orka att vara en bra mamma. 

Vi bodde också i radhus och ingen av oss hade råd att bo kvar. Jag flyttade bort, jag visste nämligen att gjorde jag inte det, så skulle jag bli kvar under samma tak som den människan som fick mig att må dåligt.. Flytta, flytta, flytta!  

Ta med dig dotterns säng m.m. Han kommer säkert bråka lite i början, men han kommer släppa det, när han kommer på att han kan göra vad han vill, när han vill. Erbjud honom onsdag - söndag varannan vecka? 

Men för guds skull, ta lägenheten!  

Du ska ju tänka dig om du vill leva i denna kamp? Jag brukar säga som så att du ska tänka dig en våg framför dig. Lägg det positiva på ena sidan och det negativa på den andra sidan. Vilken sida väger tyngst? 

Om du dessutom känner dig färdig med honom, mår bra av att vara själv osv. så vet du nog innerst inne vad du själv vill. Problemet är att ta sig ur, det är svårt, man kan falla tillbaka.. men man måste försöka om det är det som man verkligen vill. Jag brukade säga "att gå tillbaka till honom nu, är som att ta 5 steg framåt och 50 tillbaka".  

Det är jättejobbigt att vara borta från sina barn, men man får nog försöka tänka att barnet har det bra hos den andre föräldern. Sedan kan man ju ringa och prata lite med barnet, även om barnet är litet och kanske inte kan svara.. Nu är det som så att de flesta inte bara går för att det är lite jobbigt i relationen. De går för att det är jävligt jobbigt och för att ingenting annat fungerar.

Jag tror ärligt talat inte att det finns någon som går bara för att karln inte plockar ur diskmaskinen. Jag tror inte att det finns ett enda par som bara går ifrån varandra utan att ha haft någon som helst kommunikation eller om de faktiskt har kommunicerat och den andra partnern lyssnar och fullföljer gränserna.. Men det var precis samma här. Min son mår tusen gånger bättre nu än vad han skulle ha gjort om jag bodde kvar med hans pappa. Det var min skyldighet som mamma att gå ifrån hans pappa när han gjorde så att varken jag eller sonen mådde bra. 
 

Han bodde kvar tills han sålde radhuset. Det var väl egentligen redan sålt när jag flyttade. Vi hade haft en visning, fast vi egentligen inte visste om vi skulle gå ifrån varandra. Två dagar senare så sa jag ifrån och gjorde slut.. 

Han bodde kvar i radhuset i 1½ månad.. och ärligt talat så struntade jag rent utsagt om han kunde försörja sig eller inte. Varför skulle jag bry mig om honom när han behandlade mig som skit dag ut och dag in? Kanske låter kallt, men jag kände lite så.. 

Jag tycker att du ska ge honom möjligheten att vara med sitt barn när han har de andra två barnen.. så erat barn får möjligheten att vara med sina syskon.