gabardin skrev 2012-05-11 22:39:42 följande:
Dagens samtal alltså... jag vet inte vad det blev av det. Han blev i vart fall ganska omtumlad, det var ju tydligt. Först skulle han bli arg och omöjlig, men sansade sig och höll faktiskt en ganska lugn ton.
Det blev några varv i känsloregistret. Först och sist var: han vill inte flytta. Inte på några som helst villkor. Han höll på med allt möjligt för att få till det. Menade att jag var barnslig som ville bo hos mamma. Att jag hade fel i mina argument om jobb och bostad. Att jag borde kommit på det här innan vi skaffade barn. Allt, bara så att jag skulle sluta prata om att flytta.
Sedan blev det en del om på vilket sätt jag inte trivs med det livet vi har här. Jag förklarade så gott jag kunde. Det var inte så lätt! Hur förklarar man för någon som ställer sig i princip oförstående och vill veta allt, i detalj? Hans sammanfattning av hur vi har haft det är... jag vet inte. Han tycker allt är bra, förutom att jag bråkar hela tiden. Han kunde tillstå att han kunde ta ut barnet lite oftare själv (senast han gjorde det var väl i augusti förra året), men annars var det väl inga problem. Hur möter man det?
Min sammanfattning är nästan omöjlig att göra, det är så mycket i huvudet och så mycket besvikelse och skam över hur vi har det. Vi skulle ju ha ett familjeliv, och så fick vi i stället detta, där han kommer och går hur han vill och för det mesta behandlar mig ganska respektlöst, där jag fick gråta och be för att han skulle lova att iallafall vara hemma fler kvällar än han var borta på en vecka när hon var liten och skrek om kvällarna. Detta där vi inte har någonting gemensamt, inte gör någonting tillsammans, inte kan enas om pengar, inte har några gemensamma framtidsplaner.
Och han fattar ingenting av det.
Summa kardemumma så har jag ärligt sagt att jag kommer titta på jobb och lägenheter i hemstaden, och han har sagt att han ska skärpa sig och vara mer med dottern och hjälpa till mer. Så får vi se vilket som leder fram till ett beslut först. Jag känner en massa saker, främst att jag inte tror att det kommer att funka. Blir lite stressad för det känns som att han ska skjuta upp det oundvikliga genom att spela perfekt någon månad, och under tiden drar hennes dagisstart närmare.
Dessutom blev jag lite skrämd av att han plötsligt blev så starkt engagerad i dottern, att han genast började prata om stämning och vårdnad. Har hela tiden tänkt att det är klart hon ska bo med mig i såna fall, och kanske träffa honom någon helg i månaden eller något? Jag vet inte, nåt sånt. Han har ju varit så tydlig med att barn främst är kvinnans ansvar. Tydligen inte, längre. Tänk om han lyckas få en domstol att döma till varannan vecka (jag vet, inte än, men ändå).
Jag är jätteförvirrad. Undrar om det är rätt att tänka att jag ska flytta, om jag berövar min dotter en vardaglig kontakt med sin far. Samtidigt vill han bara stanna här för att han har sina kompisar här och för att han är tjurskallig. Han vill inte ge efter en tum. Är glad att han verkligen vill vara med henne. Är så jävla ledsen att jag skaffade barn med honom och sitter i den här sitsen. Skulle flyttat hem först, eller valt en bättre man som gjorde det motiverat för mig att bo kvar här tillsammans med honom.
Någon som orkade läsa hela? :)
Är det möjligt att lämna honom med barnet 1 v så får han känna på hur det är att vara helt ensam med ett barn?
