Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...
Anonym (Tessan) skrev 2012-03-22 10:42:56 följande:
Jag tycker ni är starka. Jag har en dotter som är 11 månader nu och det har varit ett tufft år. Sömnbrist, sexbrist, närhetsbrist av och till. I vårt fall har vi inga planer på att separera (gifte oss när dottern var 5 månader), men vi pratar mycket. Bekräftar att det är tufft och hjälper varandra. Det är vår räddning.Mina föräldrar skilde sig när jag var 3 och min syster var strax under året. Jag har inga minnen av dem ihop. De har varit vänner hela mitt liv och jag är glad att de skilde sig. Jag tillhörde aldrig de barnen som ville se sina föräldrar ihop, de är alldeles för omaka för det.
Jag tror den här tråden är viktig. För alltför många skaffar barn med någon som de kanske innerst inne vet inte är rätt person. På grund av barnlängtan eller en romantisk syn på familjelivet. Ni har alla sagt att ni hade problem redan innan och det tycker jag är viktigt att komma ihåg. Det är inte barnet som gjort att ni separerar. Men barnet har ställt allt på sin spets.
Lycka till med era nya, och förhoppningsvis lyckligare, liv
Anonym (Kärlek i hemmet) skrev 2012-03-22 10:45:34 följande:
Mycket viktigt att komma ihåg! Det är inte barnet som skapat detta. Jag tror snarare att barnet är orsaken som får en att äntligen öppna ögonen och se hur man faktiskt mår och hur man lever.. är då man verkligen förstår hur bra eller dåligt man passar ihop.
Inte förrän vi skaffade barn kände jag att jag inte kan räkna med något stöd från barnens pappa då jag fick genomgå en riktigt jobbig första graviditet på egen hand kändes det som. Från vecka 10 måde jag fruktansvärt illa dygnet runt resten av graviditeten, jag hade foglossning och en stor mage som en tvillinggraviditet trots att det bara var ett bar.n. Jag hade det jättejobbigt men fick inget stöd från sambon för det som gick upp för mig var att han inte kan sätta sig in i andras situationer. På slutet gick han och riktigt klagade för att det drog ut på tiden, jag gick nästan tre veckor över tiden och han var allmänt less på att inget hände. Han kunde inte förstå att hans klagande gjorde allt ännu jobbigare för mig, jag som verkligen om någon önskade att graviditeten var färdig. Under förlossningen fick jag ingen draghjälp alls då han satt i sin stol och väntade på att det skulle bli färdigt. Jag fick själv tjata mig till lindring mm.
Detta är bara ett exempel av många som inte sätts på prov förrän vid tuffa situationer och jag klarar inte av att leva med en pessimist som bara klagar på allting hela tiden och allmänt är butter konstant. Detta är inget jag kunde se var så stort innan vi skaffade barn men det blev tydligt nu under småbarnsåren.