Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Jag har varit där, i den där ändlöst jobbiga sitsen med om man ska lämna eller stanna kvar, min dotter fyllde två och min lille plutt var bara tre månader när jag tog beslutet att det fick vara nog och flyttade! Det var det  bästa jag gjort på länge.

Jag tror att så länge man hoppas eller är beredd att kämpa eller har minsta lilla gnutta av känslor kvar för sin partner så stannar man kvar och kämpar, men när dagen kommer att nu är det nog, då är det nog och då kan man lämna.

Jag känner igen allt, det egoistiska beteendet att man tänker på sig själv först och inte familjen. Inte lyssnar, saker är bra i ett par veckor sen tillbaka i samma bana igen. Behöva dra hela lasset själv tills det passar att hjälpa till, och den där enorma lättnaden någon beskrev om när man var själv hemma med barnen och hur det förändras när partnern kommer hem. Guuuud denna ångest, jag kan fortfarande känna den och som jag kämpade. Det var samtal och familjeterapi och vänner och allt som försökte hjälpa till, inget hjälpte och till slut fick jag nog.
Jag ångrar inte mina barn, det är det bästa jag gjort här i livet och det va tufft att välja att bli ensamstående två barns mor, ångest över att separera dom från pappan, ekonomi, ork ja allt! men vi mår alla så mycket bättre idag, jag och barnen. Och det gick bra! till slut!

När man tappar bort sig själv och bara mår dåligt i en relation då är det nog dags att ge upp.

Stå på er, det är jobbigt men det blir bättre, kram

Jag har kämpat med att han ska ha regelbundet umgänge, idag funkar det hyffsat, varannan helg. I början trodde han att han straffade mig med att inte träffa barnen alls, sen har det gått lite upp och ner, men som sagt nu är det relativt stabilt. Dock så får man vara beredd på att ta allt ansvar själv, även om man vill att pappan ska vara så delaktig som möjligt så är det inte alls säkert det blir så. Dom som är det ger jag en eloge till helt enkelt.

Vid en seperation så får man ju hela tiden se till barnens bästa ialla lägen, ibland är det jätte svårt när det känns som man stångar huvudet i väggen i försök till umgänge men man kan inte tvinga någon.

Jag har varit i kontakt med famrätt mååååånga gånger, men det finns inte så mycket man kan göra egentligen.

Vi bor inte kvar i samma stad, men bara ca två mil emellan så det är inte långa avståndet direkt.