Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...
6 månader... var vår dotter när jag lämnade honom.
Beslutet.... Ja det fanns inget annat att göra.
Min skräck inför en separation var att bara få träffa min dotter varannan vecka. Men jag vägde mellan att må piss varje jävla dag tillsammans med honom eller må piss varannan vecka då min dotter är ifrån mig.
Som sagt.. det fanns bara ett alternativ
Jag har ingen ångest över att jag skaffade barn med fel person. Jag skulle inte vilja få det ogjort för min dotter 'r ju det mitt allt. Även om hon har en idiotisk pappa
Jag känner igen detdär med annan stämning då han kommer hem från jobbet så var det för oss också. Jag och dottern hade det alldeles underbart på dagarna, no worries Tills Han kom.. då låg ilskan, sorgen, sveken, oron och bråken i luften.
Nu har jag levt ensam med dottern i 6 månader och det finns inget på hela jordklotet som skulle få mig att gå tillbaka till den hemska mannen men vissa dagar kan jag nästan bryta ihop av ensamhet. Jag saknar att få uppleva VÅRAN fina dotter TILLSAMMANS med pappan, inte på varsitt håll, för alltid
Men jag och pappan är ett avslutat kapitel så det är bara att gilla läget. Nu är det jag och min dotter och vi ska göra "våran grej" ihop hon och jag
Jag brukar försöka tänka att det är mycket bättre att vi separerade NU än kämpa förgäves i några år och sen separera då hon är medveten om att mamma och pappa skils åt.
Nu kommer hon vara så inne i det från början och kommer aldrig behöva lida av det ett enda dugg och hon har heller aldrig behövt uppleva några bråk