• Anonym (på väg)

    Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

    Vi hade det bra tillsammans och vår son är ett väl planerat kärleksbarn. Jag var berädd på att bli förälder med allt vad det innebär av att inte längre sätta sina egna behov först. Pappan blev mer tagen på sängen om man säger så. Han har kommit och gått som det passat honom men gnällt så fort jag velat träffa vänner eller motionera. När sonen var 6 månader var han otrogen och efter det så har vi varit på familjerådgivning några ggr men vi har kommit fram till att även om vi älskar varandra så kan vi inte leva tillsammans. Jag kan inte lita på honom för fem öre och han vill inte se mig sårad. Nu är det bara någon vecka kvar tills jag och sonen på 9 månader flyttar till eget boende och sonen ska pga praktiska skäl bo växelvis med några dagars mellanrum (om det fungerar för honom, om inte så får vi tänka om).

    Pappan har redan hunnit träffa en ny tjej som han dejtar vilket verkar göra honom glad men tyvärr så prioriterar han bort sonen ibland för att träffa den nya och det gör mig arg. Han ska ha sitt barn på sina dagar och inte lämna till farmor för att smita iväg enligt mig.

    Själv så har jag ingen ny i mitt liv och vill inte ha det heller. Jag vill sattsa all min tid på att hitta tillbaka till mig själv igen och att min son ska känna sig trygg med situationen. Sen är jag öppen för kärlek om jag möter den men jag känner ingen stress.

  • Anonym (på väg)
    Anonym (funderar) skrev 2012-04-26 11:24:12 följande:
    Det är alltid lättare att ge någon annan råd än att ge sig själv..
    Men spontant så undrar jag bara, varför kan du inte lika gärna vara singel egentligen? Dottern skulle ju ha kvar honom och frågan är om han då inte skulle vara mer närvarande för henne då till och med för när han skulle ha henne skulle han ju ha hela ansvaret och inte kunna lämpa över allt på dig hela tiden som just nu. Och du personligen skulle ju helt klart klara di själv, det gör du ju redan. Enda skillnaden är att just nu servar du även honom. Separerar ni skulle du bara behöva ta hand om dig och dottern.

    Hmm ska försöka ta åt mig själv av mina råd.

    Kram
    Efter att jag tog ett riktigt samtal med pappan så är han mycket med barnet och han är i högsta grad närvarande. Dom dagar han inte har barnet brukar han ringa och höra hur lill*n mår Glad

    Fundera på saken och ta sen ditt beslut
  • Anonym (på väg)
    Anonym (Kärlek i hemmet) skrev 2012-05-15 10:56:36 följande:
    Jag tycker att du ska ta lägenheten! Det finns ingen anledning i världen att bo kvar om det inte finns några känslor kvar för den här mannen och du måste må bra med dig själv för att du ska orka att vara en bra mamma. 

    Vi bodde också i radhus och ingen av oss hade råd att bo kvar. Jag flyttade bort, jag visste nämligen att gjorde jag inte det, så skulle jag bli kvar under samma tak som den människan som fick mig att må dåligt.. Flytta, flytta, flytta!  

    Ta med dig dotterns säng m.m. Han kommer säkert bråka lite i början, men han kommer släppa det, när han kommer på att han kan göra vad han vill, när han vill. Erbjud honom onsdag - söndag varannan vecka? 

    Men för guds skull, ta lägenheten!  
    Min son är 9½ månad och bor med halva veckor med mig och halva med sin pappa (helgerna har vi varannan). Detta fungerar jättebra för sonen som är glad och trygg med oss båda, dock tycker både jag och pappan att det är jättejobbigt att vara ifrån vårt barn i flera dagar
  • Anonym (på väg)
    Anonym (på väg) skrev 2012-04-18 10:59:43 följande:

    Vi hade det bra tillsammans och vår son är ett väl planerat kärleksbarn. Jag var berädd på att bli förälder med allt vad det innebär av att inte längre sätta sina egna behov först. Pappan blev mer tagen på sängen om man säger så. Han har kommit och gått som det passat honom men gnällt så fort jag velat träffa vänner eller motionera. När sonen var 6 månader var han otrogen och efter det så har vi varit på familjerådgivning några ggr men vi har kommit fram till att även om vi älskar varandra så kan vi inte leva tillsammans. Jag kan inte lita på honom för fem öre och han vill inte se mig sårad. Nu är det bara någon vecka kvar tills jag och sonen på 9 månader flyttar till eget boende och sonen ska pga praktiska skäl bo växelvis med några dagars mellanrum (om det fungerar för honom, om inte så får vi tänka om).

    Pappan har redan hunnit träffa en ny tjej som han dejtar vilket verkar göra honom glad men tyvärr så prioriterar han bort sonen ibland för att träffa den nya och det gör mig arg. Han ska ha sitt barn på sina dagar och inte lämna till farmor för att smita iväg enligt mig.

    Själv så har jag ingen ny i mitt liv och vill inte ha det heller. Jag vill satsa all min tid på att hitta tillbaka till mig själv igen och att min son ska känna sig trygg med situationen. Sen är jag öppen för kärlek om jag möter den men jag känner ingen stress.


    Uppdaterar lite:

    Jag flyttade började jobba 60% i samma veva och sonen bor växelvis vilket fungerar jättebra för hans del.
    Vi kom överens om vilken fsk vi skulle söka och har nu plats från mitten på september då vi båda vuxna ska börja jobba heltid igen. Rent praktiskt fungerar saker och ting jättebra och vi försöker samarbeta och tex "barnvakta" åt varandra om det gäller en timme eller två.

    För exets del tog det snabbt slut med den nya då hon inte alls var med på att han prioriterade sonen framför henne.

    Själv har jag en kille jag träffat ibland för att sova med/ha sex med men det är inget seriöst. Vi känner varandra sen gammalt och visst tycker jag om honom och han attraherar mig men jag känner mig inte kär och är inte ledsen om han inte hör av sig på någon vecka.

    Mellan mig och exet vet jag inte riktigt vad som pågår. Vi saknar varandra, pratar ofta och ses ibland. Ibland har vi sex, ibland inte. Han säger att han vill leva med mig ena dagen och den andra har han ångrat sig. Jag har slutat lyssna på honom när det gäller vår relation och försöker mest leva för dagen och ha det så bra som jag kan. Visst önskar jag att vi kunde vara en familj igen men jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna lita på honom till 100% och att leva med misstänksamhet vill jag inte.
Svar på tråden Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...