Inlägg från: Anonym (kunde varit jag) |Visa alla inlägg
  • Anonym (kunde varit jag)

    Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

    Jag känner igen mig i allt som skrivits i tråden. Det låter hemsk och fel men på något sätt är det skönt att veta att jag inte är ensam. Jag trodde verkligen att det bara var min sambo och vår relation som var såhär, men jag inser ju nu att så inte är fallet. 

    Vartenda ord du skriver gabarin kunde jag ha skrivit, om jag hade varit lika duktig på att hitta orden och kunnat formulera mig det vill säga :) Det känns otroligt skönt att läsa det i alla fall. Det är som att jag fattar hur jäkla fel vi lever när jag får läsa det svart på vitt.

     Min sambo är jättefin med vår dotter - när det passar honom. Han umgås med oss - när det passar honom. Städar och hjälper till i hushållet - när det passar honom (en gång i halvåret?). Allt är på hans villkor. Jag måste alltid be honom om allting. Det känns som han är som någon skrev "gäst i mitt hem" som jag måste be om tjänster, typ hålla dottern medan jag "städar/dammsuger/tvättar/lagar mat. Vi lever helt olika liv. Jag går upp med dottern, tar hand om hemmet och henne, går ut på promenad, handlar mat, lagar mat, gör allt som behövs göras. Han går upp vid 12-13 äter, spelar tv spel, sover igen, sitter med datorn, och kanske leker lite med dottern när det passar honom.

    Men som du skriver gabarin kan han helt plötsligt bli "snäll" och börja hjälpa till mer. Det är alltså inte längre katastrofläge som du sa utan det fungerar ganska bra, eller helt ok i alla fall. Och jag blir förvirrad. Jag som bestämt mig för att lämna, planerat hur det ska gå till och var jag ska ta vägen kommer helt plötsligt av mig och tänker "det kanske blir bättre nu" och "vi kanske kan bli en familj ändå". Och några dagar senare är det åt helvete igen.

    Jag vet att jag hade klarat mig själv. Jag gör ju allt själv redan nu. Men jag vill ju så gärna att dottern ska få växa upp med båda föräldrarna. Om vi skulle gå isär hade han åkt hem till sitt hemland och de hade inte kunnat träffas lika ofta (kanske 1 gång per år max). Om vi bara hade flyttat isär och han hade stannat i samma stad eller i alla fall land så hade jag lämnat honom, för då skulle pappa och dotter i alla fall kunna ses. Men jag vet att han bara skulle dra.

     

  • Anonym (kunde varit jag)
    gabardin skrev 2012-04-16 22:02:50 följande:
    Vadfan, jag tänker bara att jag känner inte igen mig i något "vi". Om någon fattar. Det är jag och ungen och så han där någonstans. Skönt att du känner hopp ändå sorgsen.

    Är i hemstaden utan honom, vill flytta hem, vill hellre bo här. Han vill inte det. Ska jag lämna honom och flytta hit? Går ju inte, deras relation är så sjukt viktig för mig. Varför kan han inte bara vilja flytta, han också...

    "Kunde varit jag", vi verkar ha lite samma dilemma med flytt, fast på olika sätt. Jag vet inte vad han skulle göra om jag flyttade med henne, dock. Om han skulle kämpa, se till att deras relation förblev stark, fram till den dag hon faktiskt skulle kunna resa själv till honom. Jag undrar.

    Fan jag vill bara veta vad som är viktigast. Boendet, kärleken, jobb, hålla ihop. Flickan såklart, men vad är bäst för henne?
    Det är ju det som är frågan - vad är bäst för dottern? En far som är fysiskt närvarande men väljer bort henne hela tiden. Han är ju inte psykiskt här med oss i alla fall. Han är hellre i något tvspel eller på internet någonstans än med oss här hemma.

    Det kanske är bättre att han också fysiskt är långt borta från henne då. Så att hon (och jag för den delen) slipper bli bortvalda och bortprioriterade dag ut och dag in. Utan vi blir bortvalda (eller så blir han bortvald) en gång för alla och så får vi istället välja att ses när vi kan. Då kanske han skulle vara mer "här" med oss.

    Jag vet inte heller om min sambo hade kämpat för att ses. Eller om det bara hade varit jag som hade fixat och ordnat, rest iväg till hans land för att de få tid ihop. Fast det hade jag lätt gjort för min dotter. Om vi hade gått skilda vägar och om hon ville träffa sin pappa, skulle jag se till att hon fick det också. Bara jag visste att pappan också ville, så att hon inte också behöver känna sig bortvald rakt upp i ansiktet.
     

    Ja ni, mycket frågor och funderingar... Kommer man någonsin komma någonstans med detta? Jag vet då inte.
  • Anonym (kunde varit jag)
    Anonym (funderar) skrev 2012-04-18 08:44:38 följande:
    Men hur visste du att det var dags att lämna istället för att försöka förbättra relationen? Är ju så svårt att veta när man ska ge upp eller om man ska satsa allt på att förbättra saker och ting istället.. Det funderar jag över nu inför vår familjerådgivning.. Och det känns allt annat än självklart även fast jag vet att vi försökt förbättra förut och snabbt ramlat tillbaks i det gamla igen.. Men hoppet om att allt ska bli bra är så starkt. Vore lättare om det inte var det..
    Jag funderar i likadana banor. Bli sååå förvirrad varje gång det blir bättre. Har liksom varit på väg att lämna och så helt plötsligt är det bra igen och då tappar jag allt jag tidigare tänkt och planerat. Jag hade dock lämnat för länge sen om jag visste att dottern och han kunde ha en relation i alla fall. Just nu håller jag bara ihop allting för att jag vill att dottern ska få ha sin pappa nära, inte i ett annat land. 
  • Anonym (kunde varit jag)

    garbardin:  Jag känner igen mig. Mycket.

    Min sambo har också varit så där nedvärderande och gnäller på småsaker hela tiden. Förut tog jag alltid väldigt illa upp men nu har jag liksom släppt det på något sätt. Vet inte varför eller hur det gick till, men jag låter det oftast bara inte bekomma mig längre. När kan kommer med sina "du borde ha" eller "du skulle inte ha gjort så" eller vad det nu är, så säger jag bara "Jaha, men nu blev det så" eller "Jaja, det går nog bra ändå" och jag tror han har märkt att det inte riktigt biter så han har dragit ned på antalet kommentarer betydligt. 

    Jag tror att jag inte bryr mig längre för att jag gett upp lite. Eller mycket. Det kommer aldrig bli bra liksom. Det kommer ändå aldrig duga för honom så det är ingen idé att jag försöker. Typ. 
    Jag har nog gett upp vår relation också. Jag tror nog inte på den längre. Eller gör jag? Kan det bli bättre? Kanske om han får sig ett nytt jobb/jag är lite gladare/ han är lite gladare/om vi får det bättre ekonomiskt/om vi har mer sex, kanske? Eller kanske inte. Det är frågan.

    Det har varit så mycket upp och ner på senaste tiden. Jag har varit så nära på att bara packa väskan och dra ena dagen, till att se ljust på framtiden och tänka "vi klarar det, vi måste bara igenom det här" nästa dag. Senast igår sa jag att han borde flytta ut och senast idag hade vi en pratstund som gjorde mig mer hoppfull igen. Förvirrad.

    Det är ju det där med hans och dotterns relation. Jag vill ju att de ska ha ett liv tillsammans. Jag vill ju att det ska funka. Om vi separerar drar han till andra sidan jordklotet, och då känns det som om det skulle bli väldigt svårt att upprätthålla någon form av umgänge.

    Ja du... Jag har tyvärr inga råd att komma med. Jag är nog lika lost som du. Men, en sak kan jag säga, som någon klok sa - ta ingen skit! Jag förstår att det suger energi så försök att bara släppa det och totalignorera hans dumma kommentarer. Det är inte värt det. 
     

  • Anonym (kunde varit jag)
    gabardin skrev 2012-05-01 23:14:57 följande:
    kunde varit jag: jag känner igen uppgivenheten. Jaja, skitsamma med allting, det är ju så jävla kass ändå. Jag har gett upp det ena efter det andra, tankar om hur det skulle/borde vara. Ersatt av - skit. Härligt.

    Men hur länge ska man "stå ut" i skit då? Hur länge tänker du dig att du ska hålla på som längst? Låter hopplöst om han sticker om du lämnar honom, om de ska ha en fungerande relation får du vänta tills barnet är typ 7 eller? Var kommer han ifrån förresten?

    Måste bara: nu har han varit borta jättemycket i en vecka (sovit borta fyra nätter, bara nöje). Kommer hem och dunsar ner framför datorn. Undrar varför jag inte gjort det och det och det. Vi gnisslar oss igenom ett samtal om den närmaste tidens ekonomiska läge. Jag är så irriterad på honom. Vi går till köket, plötsligt ska han skoja och ta mig mellan benen. I helvete heller! Han undrar varför jag är sur. Svarar: för att du varit borta så mycket, kommer hem och sitter vid datorn och gnäller på mig, och sen börjar tafsa helt oinbjuden.

    Och vet ni, då är det JAG som är hopplös och sur jämt och helt omöjlig att vara till lags. Och han stormar ut ur köket och sätter sig med sina hörlurar och låtsas inte om mig.

    Jag blir så ledsen att han inte ser mig. Han har haft det bra med sina polare, vill komma hem till ett perfekt hem och en kåt flickvän. Skit, var det.
    Gud, det låter precis som min karl. Kommer och tar för sig när det passar honom och fattar inte alls att jag har 0 och ingen lust att mysa med honom när han beter sig som han gör. Ibland undrar jag om han har något i skallbenetöverhuvudtaget.

    Egentligen ska man ju inte behöva stå ut alls. Det är ju egentligen konstigt att jag gör det, eller att vi allihop som skriver här gör det. Jag vet faktiskt inte var min gräns går. Om jag har någon gräns kvar? Det känns om om den har blivit ruckad på så många gånger att den kanske blivit tillintetgjord. Jag vet inte...
    Om man gjorde illa mig fysiskt hade jag nog sagt stopp och slängt ut honom på studs. Det skulle nog vara min gräns.

    Ja, det blir att vänta till när dottern början skolan typ... I bästa fall Tungan ute Han kommer från ett land i Sydostasien, vill inte säga vilket för jag är lite nojig med min anonymitet. 

    Idag gav jag honom 3 alternativ. 1.Att han skärper sig, tar sitt ansvar och skaffar ett ordentligt jobb så vi kan försörja oss (det är vårt största problem just nu), 2. att vi flyttar till Sverige och försöka bygga upp ett nytt liv (vi bor utomlands just nu, och det skulle vara svårt att flytta till Sverige för då måste vi nästan börja om från början med jobb osv), 3. att han flyttar hem till sitt hemland och jag stannar här.

    Han valde alternativ 1. Vi har haft problem med att han aldrig säger vad han vill och jag måste bestämma och planera allt, och när jag gör det duger det ändå inte så det var faktiskt ett framsteg att han sa vad han ville den här gången. Men då ska han ju hitta ett jobb också för att detta ska fungera. Och då måste han anstränga sig lite, och det är ju inte direkt något han brukar vara så bra på. Jag undrar hur detta kommer att gå.     
  • Anonym (kunde varit jag)

    Oj garbardin, det var som om du beskriver en morgon hemma hos oss där ovan. Det är lika mycket berg-och dalbana här. Jag känner också som du att jag är hellre ensam än lever med någon som konstant skiter i oss och vägrar hjälpa till. Då får han hellre välja bort oss en gång för alla och dra hem till sitt hemland och så slipper jag och dottern känna oss bortvalda och oönskade dag ut och dag in. Jag tror jag skrivit detta innan men jag kände att jag behövde får ur mig det igen. 

    Det var så skönt att få läsa det där om att man kan orka hur länge som helst. Jag har intalat mig att jag har en gräns, men det har jag nog inte alls. Det kan vara såhär jävligt i evigheter, om jag inte gör något åt det. Usch ja, vad hemskt det låter. Hur ska jag samla kraft för att ta mig ur det här?

    Jag vill ju inte förstöra dotterns relation med sin pappa. Men nu gör jag det nästan henom att leva tillsammans med honom också. Hans ovilja och agg mot mig går ju ut över dottern redan nu. Inte direkt men indirekt i alla fall.

  • Anonym (kunde varit jag)

    Har tänkt i samma banor idag som du. Jag är bara så rädd! Tänk om han blir jättearg och gör något riktigt hemskt? Usch. Jag vet ju egentligen att han aldrig skulle skada oss, men ändå.

    Du har så rätt när du säger att det inte bara är jag som har ansvar för deras relation. Det är upp till honom. 
    Jag kan ju underlätta för den och ge möjligheten för dem att vara tillsammans. Men resten är ju hans ansvar. 

    Idag kände jag bara att han får flytta hem om han vill det och så får jag och dottern komma dit när det passar oss. En gång per år kanske, så får han försöka vara den bästa pappan han kan vara under den tiden. Det känns som om han kanske skulle klara av det. Att vara pappa en begränsad period, i sitt eget land och i sin egen kultur. För här funkar det ju verkligen inte. Eller, det funkar när det passar honom.  

    Jag har också tänkt på vad jag egentligen vill göra i livet. Och det är ju egentligen att vara med dottern. Jag vill fortsätta att vara hemma till hösten men det klarar inte riktigt våran ekonomi av. Så planen är att han ska vara hemma och jag ska börja jobba (jag får högre lön). Men jag vill inte! Och det beror till stor del på att jag inte litar på att sambon tar hand om vår dotter på bästa sätt. Det låter hemskt men det är sant. Jag tror inte att han klarar av att ha henne som prio 1 en hel dag.

    Eller så skulle han  visst klara det. När jag väl inte är här så kanske han skärper sig och tar ansvar för då hänger det ju bara på honom. Jag vet ju att han kan, bara han vill. Men då ska han ju vilja också...

    Vad skönt att du kan prata med Bvc. Jag tror inte det finns någon sådan möjlighet där jag bor (bor inte i Sverige) men skulle önska att det fanns. Jag tror att jag ska kolla upp möjligheter för det här...
     

  • Anonym (kunde varit jag)

    Nej, det är inte sund kärlek, TS, och det är bra att du insett det och att du har pratat med folk som kan det här med psykisk misshandel. Jag hoppas att de kan hjälpa dig att ta dig ur detta. Man ska inte behöva leva i något sådant. All styrka till dig!

    Texten om psykisk misshandel stämmer inte helt in på min sambo heller. Han är mer som din gabardin (är dom klonade eller? allt det du skriver hade kunna hänt hos oss också.) jävligt omogen, bryr sig inte och allt är bara på hans villkor hela tiden. Om han har en bra dag är allt frid och fröjd, om han har en dålig dag är det bara jobbigt.

    Jag är jättestressad av hur det ska bli i framtiden. Hans uppehållstillstånd går ut och jag vet inte om han får förlängt, eller ens vill för den delen. Hans papper om föräldrapenning ska in snart men om han inte får sig ett ordentligt jobb snart kommer han inte få någon. Jag vill byta jobb efter min föräldraledighet men vet inte hur det ska gå till. Jag vill ju inte ens jobba! Jag vill ju vara hemma med dottern. OCh jag är rädd för att han inte ska ta hand om dottern när han ska vara hemma. Hur ska jag kunna fokusera på jobbet om jag bara oroar mig över vad som händer hemma hela tiden? 

    Om han inte får sig ett jobb måste jag dessutom börja jobba heltid på en gång. Och det vill jag verkligen inte. Det var ju inte det som var planen heller.

    Alla de där funderingarna, alla papper som ska fixas, alla telefonsamtal som ska ringas, det får jag fixa och ha ångest över. Dessutom är jag ute och letar jobb TILL HONOM. Jag är verkligen superstressad över allt detta. När jag visar min frustration och när jag berättar om dessa problem skulle han kunna ha sagt "Men älskling, jag kan ta hand om det där, du behöver inte oroa dig". Istället är det "Åh du är ju dum som stressar! Du kommer bli sjuk av det där. Åh, du är så jobbig!"

    Han tror liksom att allt bara löser sig om man låter bli att tänka på det. Det är tilll viss del kulturellt men det beror också på att han anser att om det inte passar honom så skiter han bara i att göra det. Han vet ju att jag alltid är där och fångar upp honom och all skit han kastar efter sig.
     

  • Anonym (kunde varit jag)

    Jag tror det hände något idag. Jag tror att jag börjar ta mig loss.

    Igår ringde de honom från jobbet (jag fick veta det i morse) och vile att han skulle komma in och jobba lite. HAn behöver ju verkligen extra timmar då vår ekonomi är väldigt ansträngd och det som han jobbar nu kommer ju hans föräldrapenning baseras på i höst så det är jätteviktigt att han jobbar så mycket han bara kan. Detta VET han om. Men vad gör han, säger till killen som ringer att "jag orkar inte" och så fortsätter han spela sitt JÄVLA tv-spel!

    Jag slet som ett djur hela förra sommaren för att få ihop pemgar och tjäna in till min SGI. Gravid med foglossning, och sammandragningar sprang jag arslet av mig i restaurang och nu när det är hans tur orkar han inte! För att han vill spela tv-spel! Det är ju bara så jävla sjukt att det inte är sant (ursäkta svordomarna, jag är arg) Jag blev så förbannad att jag inte kunna kontrollera mig längre.  

    Jag grät och skrek och han blev också flyförbannad. Vi grälade han sa att han ville åka hem och sedan bröt jag ihop totalt och ringde mamma. Hon gav mig många bra råd och sa till mig att nu är det dags att göra något åt det här. Så nu eller aldrig tänkte jag och sa: "Nu bokar jag en biljett till dig så får du åka hem i september (till sitt hemland) om du inte skaffar dig ett jobb och börjar ta ansvar." 

    Han sa bara att han ville åka hem nu på en gång men jag sa att han får vänta till september så han har ett kontrakt på jobbet och de räknar med honom (även fast han inte får så mycket timmar) och så får han tänka och bestämma dig för vad han vill under sommaren. Jag kommer åka till min hemstad med dottern i juni och kommer inte tillbaka förrän i augusti så han får fundera ostört.

    Så bokade jag en biljett nu nu finns den där. Det är återbetalningsbar och det finns även en returresa i oktober, så om han vill komma tillbaka till oss kan han göra det. Men då måste han ju vilja det också. Jag har även ordnat med hand papper till UT vilket jag hoppas på att han kommer att få förlängt. Jag vill ju att han ska kunna komma tillbaka till Sverige och vara med dottern. Jag vet att han bryr sig om sitt UT. Men nu ska han ju bara trotsa allt jag gör och säger så nu verkar det inte så.

    Om han nu flyttar så får jag ta över hans föräldradagar och jag kan vara hemma med dottern till hon är dryga året. Sen funderar jag faktiskt på att åka och hälsa på i hand hemland för det är en resa vi planerat att göra länge. Jag tror det skulle vara bra för både dottern och honom om de fick umgås där. Och träffa hans familj såklart. Sedan älskar jag ju hans hemland och trivs väldigt bra där.

    Sedan skulle jag börja jobba efter jul och dottern skulle få börja på förskola. Jag skulle klara mig helt fint utan honom egentligen. Skulle bara behöva hitta ett billigare boende. Det är ju bara det att det gör så ont att dottern får växa upp utan att ha sin pappa närvarande. Jag hoppas ju på att han kommer vilja vara i Sverige i alla fall, så dottern och han kan få någon form av umgånge i alla fall.
     

  • Anonym (kunde varit jag)

    Idag fick jag veta att han inte kommer att få UT beviljat om vi inte är sambos.

    Fan.

    Så nu vet jag inte hur jag ska göra. Om han inte får UT är verkligens hans och dotterns relation i fara.
    Just nu känns det som om jag kommer att fortsätta bo med honom så att han kan få sitt uppehållstillstånd.

    Men gud ska veta att jag inte gör det för hans skull. Det är enbart för att dottern ska ha en chans att ha umgänge med sin pappa. 

     

Svar på tråden Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...