Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...
Hej!
Jag har följt hela tråden, och ni som har skrivit har givit mig så många bra tankar och kloka råd.
Min situation ser lite annorlunda ut än för er, här är det min fd sambo som valde att avsluta relationen, men jag måste verkligen va ett kålhuve som inte gett upp hoppet om en fungerande relation tidigare!
Vi har en liten underbar pojke på 6 månader, och när han var ungefär 4 månader så flyttade min sambo ut och bodde hos några kompisar ett tag, tills han fick en egen lägenhet. Vi gjorde slut då och även fast det kändes tungt så lyckades jag gå vidare och hitta tillbaka till den person jag var före jag träffade min sambo, vi har varit ett par i fyra år. Jag har under graviditeten fått stå ut med både det ena och det andra från en respektlös partner som egentligen inte ville att vi skulle behålla barnet (det var inte planerat, jag vägrade göra abort). Så under i princip hela graviditeten så fick man känna sig typ ensam, och han kände sig mer eller mindre tvingad, straffad att bli pappa. Men sen när han föddes så förändrades hans attityd och jag tänkte att vi nog skulle kunna få det bra tillsammans ändå. Om inte han hade varit otrogen ca en vecka innan förlossningen, detta fick jag reda på dagen efter han hade varit otrogen och veckan innan vår son föddes kändes som en riktig katastrof, hur fan ska vi nu få i hop detta och jag kunde ju inte direkt bryta i hop i depression innan sonen skulle komma till världen. Så vi sa att vi får ta itu med saker och ting efter ett tag när allt lugnat sig. Det kändes som att jag var villig att acceptera hans otrohet och förstod att han kände sig kvävd och trängd i sin nya roll som blivande pappa, ett snedsteg kan man väl acceptera och gå vidare i relationen...
Men när vi började prata om vår situation och om otroheten så kom det fram att varför han hade svikit mig var på grund av att hans känslor för mig hade försvunnit, så då var det bara att inse att det var kört. Kort efter att han flyttat ut fick jag senare reda på att han börjat nätdejta och åkte och träffade någon över en helg. Fy fan, vad man kände sig billig, var våran tid tillsammans inte värd mer än så! Jag blev såklart förbannad och ledsen och kände mig kränkt. Ända anledningen att jag fick veta det här var att jag hade varit ute och träffat en kille för en kväll. Då gick han totalt bakut och blev grön av avund och svartsjuka och inbillade sig att jag skulle bli i hop med den där snubben och att vi skulle flytta i hop osv... helt otroligt. Så när jag väl lyckades gå vidare med mig själv och mitt liv och kände att jag mådde mycket bättre utan honom då kommer han och gör allt för att jag ska visa honom närhet igen. Så då trodde jag att han ville försöka igen, och vi kom väl fram till att vi skulle testa va tillsammans igen, men som särbo. Men stort misstag! Efter att vi blev ett par igen så kände jag att jag skulle kunna göra allt för honom. Hans känslor var fortfarande frånvarande och han visade sig bara mer känslokall än innan. Vi gick till familjerådgivningen för att reda ut vår situation och se hur vi skulle kunna komma vidare trots våra problem.. trodde jag. Det enda det ledde till var att komma fram till att vi måste bestämma oss för om vi ska vara särbo eller separera. För min fd sambo sa där tydligt och väl att han inte ville ha ett förhållande med mig igen. Jaha kunde du inte kläckt det tidigare, istället för att låtsas vilja försöka igen. Jag kände mig bara kränkt och att vi gjorde oss till åtlöje genom att fläka ut våra problem till nån okänd. Jag kände mig så fruktansvärt dum! Så trots att han inte ville fortsätta tillsammans så ville jag inte ge upp hoppet om oss, som alla ni andra, man vill ju så gärna vara en familj. Men det går ju inte med någon som inte vill! Plus att jag är värd något MYCKET bättre än så!
Shit va långt det blev.. förlåt jag va bara tvungen att skriva av mig och berätta min sits. Så mycket har hänt det senaste året, och medans jag har varit tvungen att vara stark och hålla god min för vår lilla pojkes skull så sitter han och precis som många andra av era män hellre framför datorn och spelar eller sysslar med andra tydligen viktigare saker än sin familj. Så jag orkar inte låtsas mer och visa upp nån falsk bild om en lycklig familj, när vi är så splittrade och vill helt olika. Vi har förutom alla nämnda problem också helt olika framtidsbild. Han vill tex inte ha fler barn, det vill jag. Vi har helt olika intressen, och han vill inte köpa hus i framtiden och drömmer inte heller om något idylliskt familjeliv.
Samtidigt som både jag och han vet att vi passar bättre som vänner och att passion och förälskelse mellan oss numer bara är ett minne blott, så är det så himla svårt! Jag vet att jag skulle vara så mycket lyckligare själv, och förhoppningsvis i framtiden tillsammans med någon annan, men man har ju ändå ett underbart litet barn tillsammans att vårda. Samt det som flera andra har sagt om boende, jag har mycket långt till min hemstad och känner att jag måste 'acceptera' att bo kvar här där min fd sambo har jobb, för att gynna han och sonens relation. Åh det är så jobbigt just nu... men det går ju förhoppningsvis mot ljusare tider 
Sorry för ett jobbigt och låångt inlägg! Men även om min situation är lite annorlunda, så känner jag igen SÅ mycket av det ni skriver! Jag ger er alla och mig själv en välbehövd styrkekram 