Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

ja har varit hos barnavårdspsykologen igen.. hon sa rätt ut att han med allra största sannolikhet aldrig kommer ändra sig. hon sa även att jag, trots att jag säger att jag inte orkar mer, förmodligen kommer att orka traggla på resten av livet även om det fortsätter så här. .och det är nog sant, jag har ju sagt sååå många gånger att "ett bråk till och då får det vara nog"... men man orkar igen och igen och igen.. sen har livet gått och vad har man vunnit? vill jag ha det så här i 10år framöver? eller ens i 10månader?

Jag inser att jag måste lämna honom. Nu har jag bestämt mig igen! Men frågan är ju om jag lyckas hålla fast vid det eller om det blir som vanligt.. Den starkaste drivkraften jag har är att jag vill skydda min dotter, vill att hon ska slippa leva mitt i denna spänning med risken för att han "har en dålig dag" och är allmänt grinig på allt och alla och hon kommer bli påverkad av det mer och mer ju äldre hon blir.

Psykologen sa också att barn klarar en separation bättre ju tidigare i livet det sker, speciellt nu i hennes ålder då hon inte riktigt förstår än.. varför vänta tills hon förstår vad som händer och det hela blir traumatiskt för henne?  nej jag tänker att kan jag skydda henne från det blir det kanske lättare att ta steget nu..

En väldigt jobbig sitution jag vill skydda henne från är besvikelse.. för det finns nästan inget som skär i en så mycket som ett besviket barn som verkligen längtat och sett fram emot något, så blir det inte av..  Och min sambo är expert på detta! Vi kan planera dittan och datten men när dagen kommer kanske han är på lite dåligt humör och allt blir avblåst, elelr ännu värre genomfört fast i konstant irritation, klagande, gnäll.. ja ni vet.. Allt vi gör elelr planerar göra, om det blir bra eller ens av beror alltid på honom och hans humör.. och ja jag fattar, så ska det inte behöva vara! snacka om energitjuv! någon som känner igen scenariot? det är huuur jobbigt som helst!