Anonym (inlägg 7)

Äldre 5 Apr 20:00

323 svar

Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Jag velade länge fram och tillbaka och frågade mig själv när det var dags att ge upp... När vet man det?

Nu sedan en liten tid tillbaka är beslutet fattat och det känns som en lättnad! Oro också, hur ska det bli för barnen? Kommer han kräva att minstingen ska bo kvar här med honom, eller går han med på att han flyttar med mig?

Vad gör jag om han inte går med på det osv...

Anonym (inlägg 7)

Äldre 10 Apr 08:44

#45

Stratto skrev 2012-04-06 08:51:37 följande:

Ring familjerätten (din kommuns växel och be att bli kopplad till familjerätten).
Det är mitt tips. Jag hade samma oro som dig att jag inte skulle få flytta med våran 6 månaders bebis
Jag har haft mycket bra kontakt med dem, anonymt

Tack för tipset, ska göra det!

Anonym (inlägg 7)

Äldre 10 Apr 08:50

#46

Anonym (funderar) skrev 2012-04-07 22:17:58 följande:

Funderar på att ringa och boka en tid på familjerådgivning. Följer han med så är det det bästa så får vi hjälp att gå vidare. Följer han inte med säger det ju en hel del om vad jag borde göra.. Tänkte på vad du sa gabardin om när man vet att han haft sin chans, och en sån gång känns det rätt tydligt..?

Känner mig så rädd för ensamheten då jag inte har så många vänner och typ ingen riktigt nära vän. Blir så osocial när jag mår dåligt och det är väl det som hänt efter dessa år i detta förhållande. Löser sig sånt? Alla säger alltid att det är tufft att separera med barn och stöd från nära och kära är a och o, men det har jag ju inte.. Min familj bor dessutom i andra änden av landet.

Jag föreslog familjerådgivning som sista alternativet, men min sambo ville inte. Han är inte intresserad av att försöka få relationen att bli bättre, och då är det ingen idé.

Förstår att du är rädd för ensamheten, jag tänker också på det. Mest att sitta ensam med barnen på helgkvällar och att alltid hitta på saker själv med barnen. Är ju van vid att vi är två vuxna hela tiden.

Det kommer också bli tufft med vissa praktiska saker, som dagishämtning osv.

Anonym (inlägg 7)

Äldre 14 May 13:54

#129

Blir så trött på allt detta... Vi bestämde för flera månader sen att vi skulle gå isär. Nu har jag chans till en egen lägenhet, men jag måste bestämma mig och skriva på kontraktet så snart som möjligt, och absolut innan denna månad är slut. Hyresvärden kan inte hålla den längre än så.

Sambon blir irriterad när jag tar upp detta, han tycker jag kan strunta i denna lägenheten för det dyker säkert upp någon annan.   Han vill bara skjuta upp separationen, fast han är ändå fullt beslutsam och vill genomföra den. Konstigt.

Nu har vi haft en riktigt trevlig helg, grillat med grannarna och barnen och lekt och haft så roligt. Sambon har varit trevlig och på bra humör.   Då är tvivlet och tankarna där, är detta rätt beslut?   Kanske kan det funka ändå?

Men så tänker jag på hur han oftast får mig att må, hur otillräcklig och oälskad jag känner mig.

Hur han allt som oftast klankar och ältar mina fel och brister. Som att jag förra året glömde låsa min cykel en kväll efter jobbet, och den blev stulen. Detta drar han fortfarande upp när han är på allmänt dåligt humör. Hur klantig och tanklös jag var den gången. Plus en massa andra misstag jag gjort genom åren.

Ligger sömnlös på nätterna och oroar mig över det minsta barnet, han vill ha det varannan vecka, och jag går under bara av tanken att vara ifrån h*n så mycket

Anonym (inlägg 7)

Äldre 15 May 06:28

#135

gabardin skrev 2012-05-14 20:58:38 följande:

Ta lägenheten! Det kommer inte bli bra av sig självt. Hans sätt förändras inte. Ta den, se vad som händer. Du kan inte förutse vad, men det blir en skillnad. Och du har Gjort något, fattat ett beslut.

Det blir inte varannan vecka med en sån mini. Men det är en senare fråga.

Tar jag lägenheten så måste vi sälja radhuset där vi bor nu, vilket ingen av oss egentligen vill. Men vad ska man göra? Vi kan inte bo tillsammans och ingen kan bo där ensam.

Ang barnet så kräver han varannan vecka. När jag svarade att det kan vi ha, men att jag vill vänta tills nästa år då barnet fyller tre, då sa han att barnet stannar här hos honom i så fall! Jag får alltså inte med mig barnet om/när jag flyttar till lägenheten!

Jag är helt färdig med honom, inga känslor osv. Men detta praktiska äter upp mig känns det som!

Anonym (inlägg 7)

Äldre 16 May 21:07

#158

Anonym (Kärlek i hemmet) skrev 2012-05-15 10:56:36 följande:

Jag tycker att du ska ta lägenheten! Det finns ingen anledning i världen att bo kvar om det inte finns några känslor kvar för den här mannen och du måste må bra med dig själv för att du ska orka att vara en bra mamma.

Vi bodde också i radhus och ingen av oss hade råd att bo kvar. Jag flyttade bort, jag visste nämligen att gjorde jag inte det, så skulle jag bli kvar under samma tak som den människan som fick mig att må dåligt.. Flytta, flytta, flytta!

Ta med dig dotterns säng m.m. Han kommer säkert bråka lite i början, men han kommer släppa det, när han kommer på att han kan göra vad han vill, när han vill. Erbjud honom onsdag - söndag varannan vecka?

Men för guds skull, ta lägenheten!

Men bodde han kvar tills ni sålde radhuset då?   Om jag flyttar så måste min sambo bo kvar ett tag, då han inte har någonstans att ta vägen...   Jag har stått i bostadskö mycket längre än honom, och här i storstan är det svååårt att få lägenhet!

Just sängen är arvegods från hans släkt, så den kan jag inte ta.
Saken är också den att han har två barn med sitt ex, de har stridit om vårdnad och boende, och han har fått igenom varannan vecka där. Så nu vill han förstås ha vårt barn samtidigt, så de kan umgås allihopa.

Förstår ju det på sätt och vis, eftersom syskonen avgudar varandra...
Men vad detta är svårt!   Barnet bor ju här i huset, har förskola i närheten och allt. Har jag ens någon rättighet att flytta det? Pappan kommer ju inte skriva under någon flyttanmälan.

Anonym (inlägg 7)

Äldre 16 May 21:10

#159

Anonym (kunde varit jag) skrev 2012-05-15 11:31:07 följande:

inlägg 7: Halva mitt inlägg försvann innan och jag orkade bara inte skriva om det på nytt igår.

Summan av kardemumman var i alla fall - ta lägenheten! Som de andra säger så ska du inte bo med en människa som får dig att må så dåligt.

Du skriver att han är säker på att han också vill separera, men han vill samtidigt inte att du ska flytta? Fråga honom hur det går ihop egentligen. Jag tror nog att han förstår att han inte kan ha varannan vecka som det ser ut nu, men ni kanske kan komma på någon kompromiss.

Det är ju allt det praktiska som är så jobbigt med separationer. Jag känner också som det fullkomigt slukar mig. Jag har liksom inte ork att tänka på det. Hjärnan bara kortsluter när jag funderar och vänder och vrider på allt som jag gör. Det känns som om jag har så lite hopp kvar att kroppen bara stänger av.

Usch ja. Jag hoppas i alla fall att det löser sig för dig. Ta lägenheten!

Känner verkligen igen mig!

Kommer gå under snart känns det som! Vill bara att allt ska lösa sig och att alla mår bra och är nöjda!

Anonym (inlägg 7)

Äldre 16 May 21:18

#160

Anonym (ger upp?) skrev 2012-05-16 10:13:31 följande:

Nu har jag inte läst hela tråden men jag har läst lite och vissa av er har de tufft. Jag själv är mamma till en 1,5 åring. Men jag kan inte låta bli och fundera på varför ni skaffar barn om ni haft de jobbigt innan? varför sätta ett barn till världen och blunda för de som varit. Ett barn gör inte saken bättre. Allt förändras - till de positiva. Men man får sätta sig själv lite vid sidan, man kan inte leva som innan och de är en prövnings för förhållandet.

De sägs att första året som småbarnsföräldrar är de tuffaste året. Jag tycker de är så jävla lätt idag att gå iväg från de jobbiga. Lämna iväg barnet över en natt, prata ut och prata jädra ut och sätt ner foten.

Jag har varit där, jag har varit uppe och snubblar id gränsen. Men man får kämpa. Man kan inte ge upp. De är löjligt. Jag gav inte upp för att sambon inte hjälpte till. För han är en klippa och gör mer än vad jag gör. Han är toppen. Men jag törttnade för att han tog sig friheten att boka upp all hans lediga tid till att umgås med kompisarna så att jag inte fick någon egentid. Hur löste vi detta, jo genom att prata..Sätt gränser och försök bita ihop, de vänder, de blir bra. Gör de inte de så kan man fundera och börja en separation. Unna varandra tid.

Försök innan ni ger upp!!! De är synd om barnet, de är inte alltid de går. Men som nämn, de flästa gånger ger man bara helt enkelt upp. Vi tog oss igenom de och lever lyckliga idag.

Visst, jag hör till dem som alltid sagt att folk som har barn ger upp för snabbt.
Och om det bara vore att mina känslor svalnat, då hade jag inte gett upp.
Eller om det vore så att vi bråkade mycket och inte var överens, då hade jag inte heller gett upp.

Men nu är det en blandning av allt detta, plus att han vägrar familjerådgivning. Dessutom tror jag att det bästa för barnet är att ha oss på var sitt håll, både jag och han kommer må bättre isär...

Anonym (inlägg 7)

Äldre 19 May 07:26

#180

Anonym (ger upp?) skrev 2012-05-18 21:26:21 följande:

Män från andra länder, jag har inget emot de tills de kommer till sånt här.. Jag är inte förvånad!! Förlåt. Lämna innan de är försent.

Tror inte det bara är män från andra länder det handlar om i den här tråden.

Min sambo är då svensk i af.

Anonym (inlägg 7)

Äldre 23 May 19:47

#205

Har varit själv hela veckan (med barnen förstås), han är utomlands med jobbet, kommer hem på fredag.
Och det har varit så skönt! Ensamt när barnen lagt sig, ensamt utan någon vuxen att prata med iofs, men ändå...

Jag vill vara kär i honom, vill få det att fungera, men det kommer aldrig göra det. Vi har inte varit man och kvinna på länge, länge. Bara en mamma och en pappa som uppfostrar samma barn och delar hushåll.

Nu måste jag stå ut ett bra tag till, huset ska ju säljas och nya bostäder hittas.

Anonym (inlägg 7)

Äldre 13 Jun 21:59

#239

gabardin skrev 2012-06-13 16:11:47 följande:

Fan, nu är det jag som är i låst läge. Massa praktiska grejer som går åt helvete. Jag tror jag måste prata med honom igen. Helvete, helvete, helvete. Men jag måste nog. Han anstränger sig nu och jag tror att i hans värld så är allt bra igen. Fan. Öppnar jag munnen om detta kommer allt braka lös igen. Och så ekonomin. Jag räknar och räknar och räknar, har ett helt kollegieblock vid det här laget. Oron äter upp mig.

Hatar praktiska grejer! Det är det som sätter käppar i hjulet, inte det känslomässiga.

Planen är att om högst fyra månader så flyttar jag, förhoppningsvis får sonen flytta med..

Anonym (inlägg 7)

Äldre 8 Aug 21:44

#293

Anonym (vilsen) skrev 2012-08-07 21:04:29 följande:

Har haft världens bråk igen här och den här gången tyckte min man att jag kunde flytta. Vårt barn är dock äldre men man undrar ju ändå hur man ska lösa allt om vi inte klarar att leva ihop. Varannan vecka skulle det bli här. Jag tycker barn har rätt till båda sina föräldrar lika mycket (om inte en har några problem som är olämpliga för barn då)

Men gud vad jag skulle sakna mitt barn varannan vecka! Hur orkar man det? Då tänker jag att det kanske är bättre att stå ut med ett kasst förhållande så får man iaf va med sitt barn...

Hur få två nya lägenheter på kort tid?? Normal väntetid här är 2-4 år! Har man bestämt så vill man ju inte vänta så länge...känns hopplöst...

Hur har ni andra gjort? Hinner inte kolla igenom alla inlägg nu. Är lite nervös att han ska se vad jag sysslar med här. Hur har det gått för dig TS?

Vi skulle också ha barnet varannan vecka, och det är mycket anledningen till att jag stått ut så länge. Hur fasen skulle jag klara att vara i från mitt barn varannan vecka?

Jag väntar på hyreslägenhet nu och min sambo ska köpa lägenhet när vi sålt huset. Kommer att få vänta närmare ett halvår tror jag, det känns jobbigt, men det är lättare att stå ut när jag vet att det finns ett slut i framtiden..

Nyss hemkommen från semester, och den semestern har fått mig mer beslutsam. Vi har bråkat varje dag, han har haft noll tålamod med barnen, varit sur och irriterad mest hela tiden. Barnen har varit snälla, men glada, högljudda och uppspelta, och det tyckte han var jobbigt tydligen. Jag kände att nästa gång; då blir det jag och barnen som åker själva och har roligt utan sura miner.

Anonym (inlägg 7)

Äldre 8 Aug 22:51

#295

Anonym (vilsen) skrev 2012-08-08 22:13:30 följande:

Vad skönt att kunna se ett slut hyfsat snart iaf ;)

Men vad tråkigt med en man som inte uppskattar barnen. Det är ju lite energikrävande när de är uppspelta men så länge de är glada så kan man ju försöka se det positivt och njuta av tiden man har med dem.

Ja, man sliter på varann under semestern har jag märkt. Blir fler bråk när man har tiden till det. Skrattar verkligen bittert åt reklamen på TV nu: "var skulle många förhållanden vara utan att ha semestersexet att falla tillbaka på"? Haha jag dör vilket sex??

Hoppas det löser sig bra för dig iaf! Du kan ju börja drömma om "Mr Right" igen ;)

Ja, det är svårt att få lägenhet här, men eftersom jag stått i kö några år redan och uppdaterat kötiden, så blev det lättare, annars hade jag fått vänta minst två år på lägenhet. Min sambo ska ju köpa lägenhet, men han har betydligt högre inkomst än jag, och det är också en anledning till gräl. Jag får be honom om pengar om jag vill köpa något, och det är jobbigt...

Vi har varit på Legoland mm, och den äldsta har sett fram emot det, och var uppspelt och hoppade upp och ner och ville titta på en massa saker. Detta hade sambon svårt för, och blev mäkta irriterad. Och så fortsatte det dåliga humöret resten av semestern.

Anonym (inlägg 7)

Äldre 9 Aug 23:12

#296

Var tvungen att posta inlägget snabbt igår, för sambon kom hem...

Längtar till att starta ett nytt liv. Jag tycker inte ens om honom. Ok, jag vill honom inget illa, men jag vill inte längre dela mitt liv med honom, verkligen inte.

Sex vet jag inte ens vad det är längre, men jag har ingen som helst lust att ligga med honom heller, så det blir väl så...

Senast idag bad han mig dra åt helvete inför barnen, och visst. Jag är på väg bort, snart kan han låta sitt dåliga humör gå ut över någon annan än mig och barnen

Anonym (vilsen): Hur gamla är dina barn?

Anonym (inlägg 7)

Äldre 4 Sep 20:34

#309

Anonym (Vad ska jag göra) skrev 2012-09-04 17:15:45 följande:

Hellu alla! Jag har idag skrivit på kontrakt för en lägenhet :) Inflyttning nu första oktober men tänkte jag ska köpa möbler i lugn och ro så flyttar väl första november. Berätta även för sonens pappa, han flina först och sa grattis men sen börja ifråga sätta hur jag ska ha råd. Visst blir lite kärvt men jag vet att jag har råd. Tror de mer är för honom att försöka få mig att bo kvar, är så glad att snart ha mitt egnas Som jag sa till honom är att jag vill gå vidare och han trodde direkt att jag skulle träffa en ny men de vill jag verkligen inte men ingen av oss går vidare med våra liv förrän vi flyttar isär.

Grattis till dig!

Jag ska flytta 1 december till min nya lägenhet. Men min sambo vet inte det än. Jo, att jag ska flytta vet han, men inte vart. Orkar inte med en massa tråkningar om lägenheten, området och den höga hyran.

Ingen av oss vill heller träffa någon ny på ett bra tag, men känner jag honom rätt så kommer han dyka upp på en dejtingsida typ i går

Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

INNEHÅLL