Anonym (kunde varit jag) skrev 2012-05-16 12:39:33 följande:
Tack för alla era kloka svar! jag behöver all input jag kan få nu...
Ja, jag måste lämna honom nu. Och jag förstår det du säger att det skulle vara skönt att få en slutgiltig anledning, det har jag också tänkt, och så fick jag ju det. Men det var fruktansvärt, och jag ville inte att det skulle sluta så här illa. Jag ville ju på något sätt att vi skulle kunna skiljas som "vänner" eller i alla fall så vi kan prata med varandra för dotterns skull.
Han har kommit hem nu och är fortfarande full så det går inte att prata med honom. Inte ett uns med ånger har han heller utan tycker att jag har sårat honom. Han bara skrattar åt det som hände. men han är fortfarande full som sagt. Jag ska dra till en kompis och kommer troligtvis stanna där. När han nyktrat till ska jag be honom att dra från vår lägenhet. Han får bo hos en kompis eller nåt.
Du har rätt i det du säger att det inte var så smart att skaffa barn om man hade problem innan. Det har jag ältat så många gånger. Du har också rätt om att man inte ska ge upp utan kämpa, och att det är tufft för alla första året.
Det är bara det att om man försökt så många gånger att man tappat räkningen för länge sedan, och man dessutom är ensam i relationen om att försöka så orkar man tillslut inte längre. Det är inte bara så att personen vägrar hjälpa till och felprioriterar ibland även fast det är kanske det man först säger till folk. Som "Anonym (Gav upp)" sa så håller man det värsta för sig själv. Jag har ju t.ex. aldrig skrivit som sambons alkoholproblem här förrän nu. Det är ju det värsta för oss. Vi kan inte heller prata. Eller vi pratar ibland och så tar vi 5 steg framåt och 50 tillbaka som någon skrev. OCh så är det lika jävligt igen, om inte värre. För varje gång får jag ju mindre och mindre tilltro och hopp om att det någonsin ska kunna fungera. Och nu finns ingen kvar. Jag har gett upp.
Jag var väl också naiv och visste inte heller hur otroligt dåligt han fungerar i relationer och hur svår han är att leva med. Jag visste inte heller om hans alkoholproblem och när jag väl började se dessa tendenser var jag redan upp över öronen förälskad och ville inte se hans brister. Dumt och naivt jag vet. Sedan smyger det sig på och jag tror det kallas "normaliseringen". Man börjar tro att detta beteende är normalt. Jag har nu insett att även fast jag förnekade det innan så lever jag i en relation där jag blir psykiskt misshandlad. Kanske inte alla punkterna stämmer in men de som gör det är illa nog.
Som Gav upp och säger så är det ibland lättare att stanna i en dålig relation för barnens skull. Jag ahr gett upp allt som heter att vi någon gång ska ha en fin kärleksrelation igen, för mig går den relationen inte att laga. Jag har stannat för dotterns skull. För att hon ska ha en pappa. För att de kunna ha en relation.
Jag har som sagt inte läst hela, en i de du förklarar så måste även jag hålla med. Även om jag säger att man inte ska ge upp faktiskt hålla med om att de kanske är de bästa. Då kanske han inser och får sin space och bearbeta de hela. Hoppas för er allas skull att de blir bra. I slutändan blir de ju alltid bra vad man än gör, om man kommit till insikt. Lycka till!!
