Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Jag har svårt att tro att man bara ger upp ett förhållande när barn är inblandade. Jag "gav upp" när vi hade riktigt små barn. Många slänger i ansiktet på mig att man "måste vårda relationen", "man får bita ihop, för det blir lättare" och liknande. Jag blir lika provocerad för ingen visar förståelse för att det finns saker man inte vill att alla ska känna till. Man kanske berättar en del, men håller det värsta för sig själv. Själv fick jag hjälp av sjukvården för att klara ge upp mannen jag älskade och relationen jag tänkt skulle vara för alltid. Jag sörjer fortfarande att mina barn är skilsmässobarn, men jag vet att för mina barn är detta det bästa som kunnat hända. Hur ledsen jag än är vet jag att de hade mått sämre om vi levet ihop med deras pappa. Och det är inte alltid så lätt att veta i förväg. Jag visste inget om hans missbruk eller psykiska ohälsa. Kalla mig gärna naiv, det var jag nog. Jag planerade barn med mina drömmars man och skilde mig från någon helt annan. Och då hade vi ändå varit tillsammans o över 10 år.

Det jag ville ha sagt är att jag tror det är lättare att stanna i en omöjlig relation "för barnens skull", än att lämna. Speciellt när barnen är riktigt små. Det är lätt att tänka att "nu ger jag upp", men att faktiskt göra det- då HAR det gått långt.

När man kommer till insikt att barnen mår bättre om föräldrarna bor isär är det ens skyldighet  att ge barnen det.

Jag har haft kontakt med barnpsyk och de bekräftar det många av er anar, barnen mår bättre ju yngre de var vid separationen. Vet man med sig att detta inte kommer gå vägen hjälper man inte barnen genom att vänta tills de blir lite större. Tvärt om ska man agera så fort man vet att det inte går att rädda relationen.

Jag lämnade under en pågående graviditet. I mitt fall fanns det inget annat val, juridiskt, moraliskt, hälsomässigt, känslomässigt men det var ändå fruktansvärt. Det finns inte ord att beskriva hur tungt det var att var ensam gravid, under förlossningen och tiden efter; psykiskt såväl som rent fysiskt.

Prova familjerådgivning! Om ni inte ser en framtid tillsammans så försök iallafall leva under samma tak tills barnet är fött och första tiden därefter. Om det inte  går så se till att du får hjälp och stöd. Från sjukvård, svenska kyrkan eller vad som helst.

Är det nu under graviditeten det skurit sig för er?

Har ni provat familjerådgiving eller pratat ut på MVC?

Gör det ändå! Annars kommer du alltid undra om det hade kunnat lösa sig. Jag försöker inte övertyga dig om att stanna, men om du ska lämna ska du inte behöva se tillbaka och undra om det hade kunnat bli bättre, och under en pågående graviditet är en fruktansvärd omständighet att bli ensam. Jag skulle kunna berätta om alla hemska, smärtsamma och förnedrande saker jag varit med om pga att jag var ensam men vill heltst inte behöva vara ofin. Det kan vara värt det ( i mitt fall var det absolut det) men det är mycket tufft.

Min man var så svensk som man kan bli. Hänsynslöshet följer inte en viss etnicitet, eller kön för den delen.

gabardin man kan dumpa någon man älskar om man är tvungen. Om ditt barn mår bättre om ni separerar.

Jag ser faktiskt mig själv som en framgångshistoria. Jag har separarat, fixat en fin lgh, dagis och jobb. Det går även om det känns omöjligt. Det är fortfarande skitjobbigt att acceptera att det blev såhär, men det praktiska löser sig!

Vet ni vad jag gjorde igår?
Jag var på en parmiddag. Själv. Bara nya bekanta, deras partners och så jag då. Jag hade kanontrevligt! Jag tänkte inte alls på att jag var 5 hjulet, utan kunde slappna av och slippa oroa mig för att Han skulle skämma ut oss. Detta är en sak som jag varit väldigt rädd för, men det gick hur bra som helst. Jag kände mig inte alls utanför. Jag bara måste dela med mig eftersom detta var något jag var väldigt nervös för, framförallt innan jag separerat. (Och det gjorde inte ont att se alla lyckliga par. Jag tror jag börjar trivas som singel. Jag kanske snart kommer se mig som frivillig singel)

Det är snart ett år sedan jag bestämde mig definitivt. Sen tar det ju lite tid med boende och så, tillfälliga lösningar och sova på soffan fram tills nu i vintras när jag flyttade ur vårt gemensamma.Lätt är det verkligen inte, men mycket lättare än att leva i en omöjlig relation.

Man måste träna på att inte älska. Grubbla, men älta inte. Fastna inte i det som var bra utan arbeta in andra tankar. Det är jobbigt, men det går. Man måste aktivt välja bort kärleksältandet. Du vet varför DU inte fick det itll att fungerar. Därför blev det som det blev. Hans del i det hela kommer du aldrig förstå fullt ut så SLÄPP DET. Svårt som *** men det går. TiIll slut.

En sån sits du sitter i! Jag kan ur erfarenhet ge dig tre råd:

Skit i "alla andra"! "Alla andra" tycker och tänker vad man än gör. Det kommer antas och tyckas om man så slår knut på sig. "Alla andra" kommer aldrig förstå att de inte har en aning om vad man gjort och varför. De som inte förstår att det finns mycket man inte berättar, är inte värda att lägga tid på. Livets skola kommer komma ikapp dem med och när de mognat kommer de komma till klarhet av sig själva. Sen finns det oväntat mycket förståelse på oväntade håll, jag lovar! Fatta ditt beslut om mannen utan att tänka på barnen. Barnen har ingen glädje av att bo med föräldrar som inte har en fungerande relation. Fatta ditt beslut om barnet utan att tänka på relationen till mannen. Vill du/ni ha detta barn så behåll oavsett om du/ni vill fortsätta ihop eller var för sig.

Jag vill verkligen markera för dig att det kan bli väldigt bra! Tro mig! Jag separerade under graviditeten och är nöjd med mina val. Visst har det varit mycket skuld och skam, men jag blir bättre och bättre på att acceptera att andra kommer tro att man "gett upp för lätt" och att man "skaffat barn oansvarigt".

TILLÅT DIG VARA I EN SVACKA! Men klanka inte ner på dig heller. Om du behöver dra allt ett varv till, så gör det. Men samtidigt vet du att det kommer inte bli bättre före du faktiskt lämnar. Men döm dig inte så hårt, du behöver kanske ge er en chans till för att verkligen vara färdig? Oavsett så är det bara du som vet vad du mår bäst av och det kan vara att kämpa lite till så du vet att du gjort alls, om och om igen.

Man klarar små barn med liten åldersskillnad. Det är tuft som fan, men det går. Man får lära sig att kompromissa och man får lära sig att ta emot hjälp. Och det finns mycket hjälp om man behöver det. Samtalshjäp, spädbarnsteam,barnpassning osv. Om det är vad du väljer. 6 mil är tillräkligt nära för att du ska kunna ha glädje av ditt sociala nätverk också.

Ang. din karl; du kan inte nå fram till den som inte vill bli nådd. Du kan jobba med dig själv och bli bättre på att hantera situationen han sätter dig i, men du kan inte tvinga honom må bättre, fungera bättre eller vad som nu skulle göra det bättre. Du måste spela den handen du har NU oavsett vilka kort du skulle vilja dök upp.

Jag har två.  Han var väldigt ledsen, men hur det är idag vet jag inte. Vi prioriterar att samarbeta kring barnen, så vi pratar inte alls om "oss". Det är tuft med barnen. Jag är den tråkigt som städar och tjatar, och har är partypappan som livar upp och sticker när det krisar...

Jag saknar drömmen jag hade. När allt är underbart är jag ledsen för att vi skulle dela detta. När allt är kaos är jag ledsen för att det hade varit så mycket lättare (för barnen också) om vi varit två. Men jag vet ju att det inte skulle vara så med oss. För oss är det bättre isär. Jag saknar inte längre det som var mellan oss, utan bara det föräldraskapet jag trodde vi skulle dela. Jag antar att det betyder att jag är över honom? Det jobbigaste är att min stora flicka börjar märka att andra bor med båda sina föräldrar. Och hon saknar sin pappa. Han däremot har fullt upp med att festa och träffa tjejer, så vi träffar inte honom så mycket.

Känner med er så mycket. Jag har varit med om samma som dig gabardin, och vet hur himla ont det gör när ex inte tvekar att sätta barnen i kläm. Bit ihop och lämna så fort du någonsin kan!