Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Oj va liknande min situation :( Får jag haka på här?

Har också en man som jag känner innerst inne att det aldrig kommer bli bra. Han har ett kontrollbehov, begränsar mig, reducerar mig, klipper mina vingar..Han gör det inte så självklart men lite för lite, manipulativt. Försökt mycket att förklara, förstå, ge massor med kärlek, vara hård och markera men inget fungerar. Vi hade också problemen innan vi fick vår tös på 9 månader men det blev så mycket värre efter att hon fötts, kanske för att man blundat.
Hur arg jag än är på honom så gör det också så ont i hjärtat att det inte kanske blir vi, som familj. Klandrar så mig själv och hade förstått om andra hade sagt, det skulle du tänkt på innan du gift dig och skaffat barn. Man har hamnat i det dumfacket :( 
Det värsta av allt nu  är att jag är gravid av misstag...Och måste dels ta ett beslut om barnet och dels om äktenskapet. Han lyser med sin frånvaro och tänker antagligen samma sak. Skillnaden är att det är större steg för honom. Han har redan en skilsmässa med två barn bakom sig...  

Vad snäll du är du har så rätt.
När jag försöker tänka förnuftigt så tänker jag som dig och hade antagligen gett samma råd till ngn annan som dig. Men det är ju så att man är oftast duktigare på att ge råd till andra. Och hårdare mot sig själv.  

Jag vet ju att efter all skit och kanske ett bra tag så lär det ju bli bättre och att man går vidare. Det finns väl värre saker än det här som folk reser sig ur. Så jag vet att det blir bra någonstans men just nu är mitt beslut så svårt att fatta...

Å ena sidan så vet jag om att jag är en överlevare, jag klarar mig själv och klarar mig ekonomiskt också. Men angående den nya bebisen så är jag rädd att jag inte klarar av det själv psykiskt med 1½ år emellan dem. Jag vill också vara en lycklig mamma som kan ge de det bästa. Tanken på att de får växa tillsammans känns mysigt men som sagt, klarar jag det? Mitt stora nätverk, min familj, gamla vänner och grannar är i min barndomsstad och det är 6 mil dit. Så jag är tyvärr ganska ensam också...Eller blir man helt psykiskt nedbruten?     

Och så undrar jag också på om jag bara fick honom att förstå, fick honom att jobba med sig själv, att det skulle kunna bli så bra..men jag lurar säkert mig själv..För vad han tycker/tror att han vinner av det här är förbi mitt förstånd. Vet att han också vill vara lycklig och ha familj men på sitt sätt. Om jag bara kunde nå honom.  

Har du ett eller två med ditt ex? hur tog han separationen? Hur funkar det med barnen? Och hur lång tid tog det innan du sluta saknar er trots allt..?

Jag hade gärna provat det! Men efter att ha tjatat i 2 års tid så orkar jag inte mer. Han vill helt enkelt inte och upplever det som ett hot. Men tror det skulle kunna hjälpa en hel del.

Du, om han drar när ni inte har barn så lär han med stor sannolikhet även göra det när ni har barn. Min straffar mig nu efter vårt senaste bråk genom att dra med polare och vara hemma så lite som möjligt. Säger inte vart han ska eller hur är det och hur har det gått? Han har inte varit hemma på drygt en vecka...Och samma man skulle propsa på vv och tycker att han gör ett lika bra jobb när vi tjafsar. Men om han straffar mig, varför gör han det med sin dotter? Med en gravid fru? Vart i hans hjärta är detta ok? Eller tänker han ens på vilken sömnbrist jag har och hur tufft det kan vara? Pappan har lika rätt till sitt barn som mamman brukar han säga men ändå verkar det vara enkelt att bara dra? Gud, snälla lös det ni kan nu innan ni skaffar barn. Det är för stort att skaffa barn och tänka att det löser sig med kärleken, det gör det sällan. Och så sitter man där och kan aldrig aldrig ta tillbaka det man gjorde. En riktig man drar inte, en riktig man är rädd för att förlora sin familj och kan inte leva utan dem.