Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Hej!

Får jag hänga här trots att jag inte har orkat läsa igenom alla inlägg? Jag började läsa men det tog för lång tid att hinna i kapp. 

Jag bor med en man och vi har 2 småttingar, den äldsta på 2 år. Jag hatar honom, så långt har det gått, jag HATAR honom. Jag vill bara att han ska försvinna ur mitt liv. Men "problemet" är att han är en fin pappa, en pappa som är nästan lika beroende av våra barn som jag är. Och ingen av oss kan tänka oss ha delat boende. Dels pga barnen, de är för små, men dels för att vi inte skulle klara oss utan dem så länge. Så vad gör man?

Jag smider konstant planer på att vinna massor med pengar och köpa en jättestor villa, så vi kan bo i varsin ände med barnen i mitten. Det känns väldigt realistiskt... Sen funderar jag på om jag kan hitta en älskare, en fantastisk man som kan vänta på mig under tiden som jag måste bo ihop med den här idioten, någon som kan titta mig i ögonen och älska mig några timmar varje vecka så att mitt hjärta inte stelnar helt, inte heller någon toppenidé kanske.

Han har faktiskt inga problem med vår relation, han lever ju som han vill. Han träffar kompisar, tränar, åker på fest mm. Jag sitter hemma och ammar dygnet runt och är bara tacksam över att han håller sig borta så slipper jag har negativa, klagande attityd mot allt jag gör.

Hans enda problem är att vi inte har sex, och ju mer han tjatar desto mer avtänd blir jag. Jag har även föreslagit att vi ska leva som vänner och föräldrar. Jag har sagt att han gärna får ragga brudar på krogen bara han kan vara trevlig hemma, men han nappar inte på någonting.

Fy vad jag är less! Men det är skönt att det finns flera i samma sits.

Toppen9: Haha, det är fantastiskt optimistiskt av din man att tro att ett tilltvingat sex-liv skulle lösa alla problem. Eller så skiter han i vilket och vill bara ha sex.

Gabardin: Jo, det är väl starkt att känna hat, men det är så jag känner. Det är inte som att han misshandlar mig, inte gör något hemma, bränner mina pengar utan problemet är att vi är så olika. Jag är så himla bra, han är tråkig, tjurig, hetsig, negativ, oromantisk, självisk, lat, fånig, osocial mm.

Jag ser det som självklart att vi ska separera men inte ännu, när barnen är så små. Vi bråkar inte så ofta, för det är ingen idé, ingenting förändras. Det är mest en konstant otrevlig ton mellan oss, jag vill absolut inte att mina barn ska känna den så jag försöker vara trevlig mot honom.

Jag ska ta tag i att läsa in mig i tråden så att jag kan hänga med vad ni andra har för problem och planer.

Anonym: Att han drar 2-3 kvällar i veckan när det stora barnet ska sova eller det lilla ändå bara ammas påverkar inte relationen till våra barn nämnvärt. Att han dessutom går och tränar några gånger efter jobbet, eller tar en helgresa någon gång då och då tycker jag inte heller är något som påverkar deras relation. För min del skulle det vara bättre om han stannade hemma, bjöd på en kopp te eller bytte bäbisblöja, men bäbisen bryr sig nog inte.

Nu sover barnen och jag sitter med en öl och massor med kakor framför datorn, barnens far är borta. Jag har börjat så smått att läsa in mig i tråden, hann med alla gabardins inlägg och lite annat blandat. Skrev kommentarer i huvudet som jag aldrig hann skriva på tangentbordet. Det är så mycket jag känner igen, fast ändå inte.

Vi har t ex aldrig några toppar, någonsin, det är aldrig, aldrig bra. Han är en energitjuv utan dess like, jag mår faktiskt ganska dåligt av bara hans närvaro. Kanske en liten grej men igår satt vi och åt middag, mina föräldrar var bjudna. Han säger något om hur gott det är att äta mat när man är hungrig. Jag spinner vidare på ämnet och börjar "ja, kommer du ihåg när vi" varpå han avbryter mig med att säga något till vårt barn. Jag förväntar mig att han ska säga ursäkta, fortsätt och titta på mig. Men han tystnar lite, fortsätter sen att prata med barnet som ingenting och fortfarande utan att ha givit mig den minsta blick.

Så fort jag kommer med en idé är standardsvaret "hm, äh, det låter jobbigt, jag är inte sugen på det". Det enda som han är intresserad av det är saker som rör honom själv tillsammans med alkohol, sport och kompisar.

Han är totalt ointresserad av mig. Om jag har lagat mat och undrar vad tycker om maten så är den finaste komplimangen "ja, det var inte så tokigt, inte det bästa jag har ätit men helt ok". Några dagar efter förlossningen försöker jag prata lite, jag säger att jag tycker att det var fantastiskt att jag klarade av att föda barn, då svarar han "ja, jag tyckte att du mest bara skrek". Om jag frågar om han tycker att jag är fin i den här klänningen så säger han "hm, den är väl ok, jag är inte intresserad av kläder". Om vi tillsammans blir bjudna på fest så är responsen "ja, ok, vi kan väl gå då". Om jag målar en tavla så är den enda kommentaren alltid det som är konstigt eller dåligt "hm, det där huset är ju inte alls den där rosafärgen i verkligheten". Om jag har bakat något gott och nyttigt mellanmål till barnen nämner han bara att det blir disk osv. Alltid allting surt!

Förutom när han blir kåt, då kan han nypa mig i röven och säga något avtändande i stil med "ska vi knulla nu eller?". Brrrrrrr. När jag inte vill knulla just då så blir han sur igen, som vanligt. Det är bara på sista tiden som han har velat ha sex, de första 6 åren i vårt förhållande var det bara jag som ville ha sex. Men inte tjatade jag för den skull. Jag köpte sexiga underkläder, tände ljus, lekte rollekar och när det ändå inte gick så kramade jag honom och sa att jag älskade honom ändå. Fy så mycket bortkastad ömhet på den idioten.

Han är alltså inte så här med någon annan än mig (och på sista tiden även min familj). Om barnen ropar på honom släpper han allt, avbryter mig mitt i en mening och skiner upp i ett leende. Han bygger entusiastiskt klossar, han bär och kånkar, han läser saga, byter bajsblöjor, kramar, sjunger och myser. Jag har försökt förklara att det blir konstigt att se sin pappa otrevlig mot sin mamma hela tiden. När jag tar upp det så blir han bara arg, går i försvarsställning, påpekar något dumt jag har sagt eller hävdar att han inte alls är otrevlig.

När jag har försökt prata om vår separation (som jag drömmer om) blir han arg, vägrar att prata om ämnet och säger att han inte tänker hjälpa till med någonting.

När han är på sitt allra trevligaste humör, alltså när jag tar allt ansvar över allt som har med barnen att göra och hemmet är skinande rent och han strax ska iväg på någon festlig sportaktivitet, då kan han vara riktigt vänlig. Alltså artig, trevlig och uppmärksam mot mig.

Så jag märker att jag tar mer och mer, bara för att jag så väldigt gärna vill ha den där trevliga stämningen hemma för barnens skull. Jag struntar i att träna, för då surar han över att jag är borta och hur svårt det blir för honom att ha båda barnen osv osv. En del saker uppmuntrar han mig att göra med kommentarer som "ja, haha, det är klart att du ska göra det, jag är ju nästan alltid borta, varför frågar du?". Men jag vet ju aldrig när han ska bli sur över något.

På något sätt fungerar det ganska bra ändå när barnen är vakna. Det är så mycket som ska hinnas med att vi knappt hinner prata med varandra ändå. Vi pratar och leker med barnen, vi är överens om allt som gäller dem. Vi avgudar dem och kan sitta tillsammans och titta på dem och prata om hur fina de är. Vi kan dansa tillsammans och åka på utflykt ihop, så länge jag låtsas som att han är en utvecklingsstörd apa som jag måste ta hand om så är han ganska trevlig.

Det är så jävla svårt, för även om jag vill bli av med honom så ställer det till det med så mycket. De är för små för vv, jag vet inte var jag ska bo, hur jag ska ha råd, hur jag ska orka. Så jag smider planer i det dolda och hoppas att något ska hända. Det allra, allra bästa skulle vara om han fick en annan personlighet... Eller träffade en ny tjej, som han blev upp över öronen förälskad i och glad och generös. Jag skulle vilja att han ville att barnen skulle bo hos mig, men nära honom så att han kunde ha dem en natt varannan helg och komma förbi och äta middag med oss någon gång per vecka, ta med dem ut lite då och då.

Puh, nu fick jag skriva av mig lite också. Ibland tror jag att jag skulle kunna skriva i flera timmar om eländet, men nu måste jag sova så jag orkar morgondagen. Ursäkta rörigheten om någon orkar läsa allt.