Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Känner att jag hittat en tråd att vältra mina tankar i här...

Trodde väl aldrig att jag skulle sitta här med dessa känslor jag har, eller kanske har jag alltid varit lite beredd på det trots allt? Kanske vetat någonstans innerst inne att han egentligen inte är just den sanna stora kärleken som jag trott jag skulle hitta och leva med en dag. Men var lägger man ribban då? HUR rätt måste det kännas och HUR mycket ska man vara beredd på att kompromissa egentligen? Om man inte blir slagen, förnedrad, kränkt eller bedragen, vad får man klaga på då och av vilka anledningar får man lämna sin man, sitt hus, pappan till sina två älskade barn och en hel skara vänner, släkt, grannar osv? Han har mycket fint, men han är också väldigt omogen, svår att prata med, ger inte tillbaka ens i närheten så mycket som han får, tar ansvar för barnen lite som han känner för, har mig som sitt ständiga skyddsnät, funderar inte igenom någonting i förväg. Det han glömmer kommer jag ihåg, det han skiter i får jag göra, det han prioriterar bort får jag hämta igen, gång på gång på gång på gång... Och jag sitter bara och drömmer om något annat, någon annan som var en partner, en kompanjon, ett stöd, den som kan hålla ihop allt om jag behövde få gå sönder någon gång, komma bort och få bli hel, få släppa mina hundra bollar i luften och veta att någon är beredd och fångar upp dem. Men jag har inte någon sån, mannen jag lever med är istället ytterligare en boll. Måste hålla honom flytande, fixa och trixa, ordna... framförallt barnens grejer och det är just kring dem allt kretsar nu. jag vill inte att minstingen ska krypa omkring på grusiga dammiga golv så jag dammsuger. vill inte att stora ska gå runt i skitiga kläder så jag tvättar. vill att de ska äta bra mat så jag planerar, handlar, lagar. vill att de ska känna sig älskade så jag leker, tröstar, bär, håller om osv. kan inte bara skita i det men om jag ber om hans hjälp och engagemang? då blir det bråk. som nu, vi bråkar sen pratar vi och han förstår precis hur jag känner och han säger allt jag behöver höra, jag förklarar gråter han fyller i mina meningar och vet preciiiiis hur allt ska bli så bra från och med nu. men redan nästa dag är det samma visa igen, bortförklaringarna haglar och den där kompanjonen jag önskar mig är istället ett litet barn. men jag har redan två små barn, och jag kan inte leva utan dem varannan vecka så svaret borde ju vara enkelt. gilla läget...

men kommer nog aldrig sluta tänka på hur det annars kunde vara och bli om det inte alltid måste vara så här

Tack för ett varmt välkomnande, även om man önskat att man inte behövt skriva här över huvud taget.

Just i dag har vi en mer uppåt dag. Den här helgen har vi haft ett av våra större bråk och som vanligt har han gjort en uppryckning. Det som känns mest påtagligt i vår situation är hur pass olika liv vi lever och hur pass lite insyn han har i det som är min verklighet. jag tror och hoppas det kommer bli annorlunda när han om ett tag ska börja ha några dagars pappaledighet i veckan. det lär bli ett bryskt uppvaknande för honom och är det något jag passar mig för nu är det att fälla kommentarer som "Du kommer ALDRIG klara av att sköta både hem och barn i så många timmar helt på egen hand!". Det får han upptäcka själv, vill inte att han ska dra sig ur nu utan tror det är avgörande för oss att han faktiskt får prova på hur jag har det så han förstår min frustration. Hoppas bara att han kommer ihåg hur han själv fått komma hem till två hela och rena barn, städat och undanplockat hem, (oftast) mat på bordet och dessutom rena kläder i garderoben. Jag kommer aldrig kräva att han håller ihop allt exakt efter samma mått som jag men jag kommer kräva ett erkännande av honom om hur mycket jobb det kräver för att fixa den vardagen jag haft utan någons hjälp. att dessutom alltid förväntas vara toppenglad och helst ständigt sexsugen också är förhoppningsvis också något han inser inte varit så lätt att upprätthålla...

Just nu känner jag inte att en separation har fler fördelar än livet tillsammans. Vi har fortfarande så mycket kvar att jobba vidare på. Kanske kommer man alltid minnas den här tiden som vårt livs stora kris, men vi vet ju alla att tiden för med sig förändring. Dels blir barnen större och livet med dem och rollen som mamma kommer förändras, samtidigt kommer ju mannen också förändras det gör vi alla (förhoppningsvis till det bättre). Även om vår familj inte haft sina glansdagar just under de allra första småbarnsåren kommer vi kanske att hitta en bra balans under de kommande åren, när vi inte är trötta av vaknätter, när vi fått bättre ekonomi och mer lika vardagsliv eftersom båda jobbar. Jag måste försöka tänka såhär och bestämma mig för att det finns hopp och att vi ska nå en bättre framtid utan att helt tappa bort varandra på vägen. Jag hoppas verkligen vi alla kan hitta en lösning och en väg som känns bra i hjärtat, oavsett om vi stannar eller går!

Jag är inte riktigt i separationsläge just nu, kikar lite på tråden och känner igen mig i mycket men som sagt har ändå hoppet kvar. Vi har två barn och har haft våra kriser både före mellan och efter barnen. i vårt fall har det väl varit strävan efter att komma vidare och fullfölja drömmen man lever med som gjort att det blivit först ett sen ett till barn. kände att jag förlorar ännu mer av mig själv och mina drömmar om jag går och väntar på något som kanske aldrig kommer alltså eufori av ny kärlek till min man alternativt att vi verkligen skulle ta steget och dela på oss men skulle man verkligen få det bättre med någon annan eller kanske bara bli helt ensam osv. Ville inte riskera att åren skulle gå förbi mig och efter första ville jag inte riskera att få alltför långt mellan syskonen eller att vi helt enkelt skulle bli för gamla för syskon. Med facit i hand är jag ändå glad att mina barn har varandra om det i framtiden ändå skulle bli separation. Jag har ju ändå valt att stanna och jobba på vårt förhållande och vill man inte ge upp helt blir ju barnfrågan en sak som man inte kan skjuta upp i all oändlighet i väntan på att förhållandet ska uppnå alla krav av lycka som man kunnat önska.