Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Hej! Jag ansluter mig till er skara om jag får...?
Vet inte knappt var jag ska börja....
Lever ihop med en man som för det mesta surar och har sig. När jag frågar varför vet han inte varför han är det.
Jag är så trött på att alltid höra massa negativt och denna hemska attityden, drygheten och ifrågasättandet hela tiden! Det är inte bara mot mig utan även mot min familj.
Säger jag att det är fint väder! Ja men det blåser svarar han då.
Det var en fin grön färg! Det är inte grönt det är grågrönt.
Det här var gott! Nä, det var nån konstig eftersmak.
Vilken mysig sjö! Det är en göl.
Kan du ta sonen nu?: Varför? Vad ska du göra?
Kan inte du hjälpa mig bära lite? Varför!?
Satt och skruvade ihop gåvagnen när sonen var några månader och tyckte det var roligt och såg framför mig hur kul det skulle bli när han börjar gå med den. Jag var lycklig! Då kommer sambon upp på övervåningen och det första han säger är, Jaha, ska det där stå och samla damm nu eller? Och sen bara gick han utan att vänta på mitt svar.
Detta kanske inte låter så hemskt. Men är otroligt påfrestande att JÄMT bli tillrättavisad eller ifrågasatt. Och den där hemska negativa inställningen till hela livet. Han är så extremt katig mot mig i perioder.
Vår son är 10 månader nu och jag har tagit alla nätter. När jag klagar på att jag är trött då är det synd om honom också för han sover inte heller så mycket... Fattar inte när han inte får sova men det måste väl vara på hans fm-veckor i så fall. För annars är det minsann 8 timmars sammanhängande sömn titt som tätt.
En gång har han erbjudit sig att gå upp på morgonen så jag skulle få sova.
Att jag får ta nätterna är inte det största problemet för oss, det är den extrema bristen på respekt och det här enorma surandet som han påstår sig inte veta varför han håller på med.
Jag har många gånger tänkt att jag vill att han ska vara otrogen så jag har en anledning att lämna honom (som att jag inte har det nu).
Men jag har ingen energi kvar, han tömmer den fullständigt med sina kommentarer. Jag har tagit upp detta många gånger. Senast sa jag till honom att han har fått mig dit han vill, jag ligger på botten och har ingen energi kvar och jag orkar inte mer. Huvudvärken smyger sig på när han har sina "pms- perider" som jag kallar dem. Ibland varar det det 2 dagar ibland 2 månader. När lillen var 5 månader hade han surat nästan konstant sen hans födsel så tog jag mitt pick och pack och drog till mamma och bodde där några dagar med en lapp på bordet om att jag inte kunde leva resten av mitt liv med detta.
Efter tre dagar ville han ju så gärna träffa sonen så han hälsade på och jag följde så klart med hem igen. Fan, jag som vågade ta steget där...
Men nu har han haft en period igen och surat sen förra lördagen. Jag funderar starkt på att jag måste lämna honom denna gången. Man ska inte behöva ha såna här tankar i ett sunt förhållande. Jag letar lägenheter och drömmer mig bort till ett liv ensam med min son.
Men det som tar emot är att jag vill inte missa halva sonens uppväxt, för det är väl så det kommer bli om jag lämnar, vv-boende...
Jag har heller inget jobb och vet inte riktigt hur allt skulle gå till praktiskt.
Men samtidigt så äter ångesten upp mig och huvudvärken tar över, jag vet att jag för min egen skull måste lämna honom. Men varför är det så svårt?
Jag har öppnat munnen många gånger med en färdig mening, Jag vill att vi flyttar isär, att vi delar på oss. Men när jag öppnar munnen hör jag inga ord. Jag vågar inte uttala dem högt. Det skulle innebär slutet på familjelivet men även början på mitt nya liv som en lycklig mamma som kanske kommer att känna glädjen över livet igen...
Jag försöker visualisera mig när jag är 70 år och sitter i min gungstol på altanen och tänker tillbaka på mitt liv som varit. Fortsätter jag med detta livet vet jag att mitt äldre jag kommer ångra att jag inte lämnade och blev lycklig och fick känna riktig kärlek istället för att "stå ut" och acceptera.

Shit vad långt det blev.... Inte meningen. Får se om nån orkar ta sig igenom allt...

Nja, när jag sagt till honom att han nog borde gå och prata med någon om detta så fattar han inte riktigt varför för han säger att han inte mår dåligt.
Jag har många gånger hört depression när jag beskrivit detta för andra. Så jag skulle inte bli förvånad om det var det.
Sen funderar jag samtidigt på om det inte kan vara så att han tror att det är så man ska vara för hans pappa är precis likadan! Han har ju vuxit upp med detta beteende...
Vilket i sig gör att jag inte vill att min son växer upp med detta utan jag vill att han ska se hur ett förhållande skulle kunna vara. Om han skulle vara likadan mot en ny tjej så får han väl vara det men om jag träffar någon annan så ser ju sonen iaf hur det skulle kunna vara. Och då hoppas jag att sonen tar efter mitt förhållande mer än sin pappas.

Funderar; Jag har funderat på just narcissism men jag tror inte empatidelen stämmer och det gör att jag inte tror det är det för min sambos del. Men har sökt mycket på energitjuv och det stämmer definitivt!
Egentligen ska man ju inte behöva anpassa sig så klart men man gör ju det iaf. För precis som din man så kan min också vara glad i perioder och anstränga sig för att inte sura. Då tänker jag att vi kan kanske få detta att fungera.
Det är bara det att jag vet ju så väl att han kommer börja sura igen, vet bara inte om det kommer börja om en timme eller om en månad. Men jag VET att det kommer...
Detta gör att jag nästan går och fjäskar och kommer på mig själv med att prata så snällt som möjligt för att inte sätta igång något.
Fasen, detta låter ju som man går hemma och försöker undvika misshandel nästan...hm...

Så där känner jag också. Dela på allt man äger, behöva köpa ett halv bohag. Börja om att lära känna en ny person i sitt liv om man börjar leta efter en partner sen igen. Nu vet man hur allt fungerar och man har sina rutiner.
Men man är väl bara rädd för förändringar, och att lämna ett helt familjeliv är en jättestor förändring!
Jag är så rädd att göra samma misstag igen. Tänk om jag träffar en till surpuppa och allt börjar om igen, om jag nu vågar att träffa nån igen. Kommer ju bara skit misstänksam mot alla!