Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Hej!

Har inte läst alla inlägg men hoppar in här.

Har en son på8månader och jag vet inte vad jag vill.

Sambon är som många skriver, jag ill, jag måste få göra.

Jag tar hand om sonen alla dagar, alla nätter medan han sover till 11-12 och ändå kan med att klaga på att han är trött.

Han tycker inte vi har de så dåligt men vi lever ihop men känner mig ensamstående.

Droppen kom när han försvann ett dygn och bara festa och tyckte att de va ok för han hade ju rymt som han så snällt skrev. Han dricker nästan varje dag och kag har påpekat de gång på gång att han måste sluta men han säger att han gör de för att han ska kunna sova.

Sex liv finns inte då jag är så trött och han försöker få sex sent, i natt väckte han mig kl 2 för han va kåt:@

Jag har föreslagit parterapi men de vill han inte utan han säger att han mår dåligt över något(vad vet han inte säger han) och då måste han lösa de.

Är han hemma en fredag då måste ju han få gå ut på lördagen för han har ju såå tråkigt och var faktiskt hemma igår:s

Vi prata lite i natt och jag sa att jag vill inte att vi ska vara med varann för sonens skull och han försökte skylla på att jag inte vill umgås osv, han drog tillochmed upp något han störde sig på som hände för 5år sen!!!

Jag försöker prata prata prata och komma med idéer men inget passar så nu sa han att han vill att jag ska ta ett beslut ifall vi ska fortsätta eller inte idag och jag har ingen aning va jag ska göra.

Blev lite rörigt men hoppas någon orkat läsa och kan ge råd!

Funderar: jag vet att jag borde gå så förstår inte varför de är så svårt, kanske för att jag någonstans älskar han ändå, fast kanske mer lutar åt att jag känner skuld.

Tanken på att kunna hitta något nytt kommer ta tid, behöva köpa nya möbler osv.

Innan han skyllde på stt de är

För att han ska kunna sova(men vill ju inte ta sömntabl för de blir man beroende av) så hette de att han måste ju passa på innan sonen blir stor och fattat.

Han sa idag(i natt)att han skulle lägga in sig på behandling en månad men att han då kommer vara som en militär sen för de va han sist.

Eh när skulle han hunnit vara på behandling då vi vart ihop sen ja va 18 och han 19.

Ska träffa en vän idag så ska nog prata bli peppad och försöka få klarheten i de jag egentligen vet svaret på.

Jo ska göra de för säkerhets skull men vet själv att jag inte tänker gå tillbaka för dels accepterar jag inte otrohet och sp va han ett riktigt svin när jag konfronterade honom, fick svaren "Jaja men de va väl bra att jag fick sex" och när jag fråga om de va känslor inblandade så va de inte de, han behövde kn*lla som han så fint sa..

Han hade inte en tanke på att komma hem och nyktra till och få till de här hemma, för han ville inte komma hem..

Ändå hade jag ringt han på kvällen och sagt att han måste komma då lillen va hysteriskt ledsen men tydligen roligare att ligga med en annan brud.

Här är de segt, han har börjat fjäska, kalla mig älskling, köper chips och sånt för att vi ska ha myskväll.

Vet inte om han gör de för att försöka få tillbaka eller av vana, var ändå ihop i 7 år.

Lägenhetssökandet gåendet, får bara visningar men sen är de stopp.

Otroligt frustrerande, önskar ibland att jag skulle "ha de som alla andra" och ha mamma att flytta hem till och få vara liten igen men hon har jag uteslutit från mitt liv så de går inte.

Hans mamma verkar tycka att jag förstör familjen för hon tycker att man inte kan slänga allt i sjön när man har barn och man måste försöka..

Hej!

Jag hopas de löser sig för er så ni kan få lugn och ro..

Här funkar de förvånansvärt bra, blir smått frustrerad ibland men men..han kommer och hälsar på ibland och vi går upp till honom...

Börjat jobba, känner mig rätt död då lillen inte sover hela nätter..

Känner igen mig i de ni skriver Ang respekten,har fått höra allt och inget under åren av honom, har kommit på att han är en sån människa som måste trycka ner andra för att själv må bra.