Får känslan av att det är många som läser här, som "nu ger jag upp" till exempel. Ser att du har samma sits, med långt til hemstaden. Söker mig också fortfarande. Känns det skönt att ha fattat beslutet? Jag tror jag skulle tycka det. Lika bra att han träffar någon annan på en gång (det verkar ganska vanligt att döma av andra trådar), då vet du var du har honom. Känner väldigt väl igen det där med olika framtidsbild. Känner mer och mer att vi kommer aldrig kunna enas på den punkten. Frågan är hur viktigt det är för mig, är det något man är itutad eller är det viktigt på riktigt... fan vet.
Den här morgonen är typexempel på den dagliga berg-och-dalbanan. Han sov för det första i vardagsrummet på soffan (han gör det rätt ofta, jag tycker bara det är skönt nu för tiden). När dottern vaknar vid halvsjutiden efter en lång natt med mycket vakenhet släpper jag ner henne på golvet och öppnar in till vardagsrummet, i hopp om att hon ska sysselsätta sig själv en stund medan jag försöker slumra lite till.
Även en baktanke om att sambon kanske ska bestämma sig för att vara duktig och kanske ta hand om henne och låta mig sova. Icke så! Han är alltså vaken och lyssnar på musik i lurar. Hon kryper runt ett tag men kräver till slut full uppmärksamhet, jag går upp. Hon bara piper och jag är trött, han ska iväg vid elva. Jag dumpar henne helt sonika hos honom och säger att hon behöver en ny blöja och jag behöver äta frukost ifred. Här någonstans har känner jag att det här är ju helt knäppt, såhär kommer det vara och det är inte ok! Tänker på alla gånger det har varit såhär och att han aldrig kommer bli den partner jag önskar. Separation!
Hon får blöja men han ska ju prompt ta tillfället i akt och göra rent hennes öron, vilket hon naturligtvis hatar. Han är av uppfattningen att man ska uppfostras "den hårda vägen", inget klemande och daltande. Visst, ibland måste man göra grejer de inte gillar. Men man måste följa upp det med lite kram och skratt. Nej, han sätter henne i barnstolen i köket, hysteriskt skrikande. Jag bara tittar på honom och han brister ut i ett "vad ska jag göra då!!?? Vad vill du att jag ska göra!!??? låt henne gråta då om det nu är det hon vill!" Say what? Blir så trött. Säger bara åt honom att försvinna. Han vill bråka och skrika på mig, jag bara säger att han ska gå. Vid det här laget tänker jag att den här mannen ska ju överhuvudtaget inte vara pappa, han kan inte läsa sitt barn, han kan inte anpassa sig efter henne, han kan inte trösta henne. Han går ut, jag tar upp henne, hon lugnar sig, frid.
Sen minsann har han plötsligt vänt. Jag är på väg till badrummet med den lilla skuggan tätt efter, han tar henne och säger "låt du din mamma vara ifred på toa", sätter sig och leker på golvet med henne. Tar med henne till köket medan han äter, gullar och har det allmänt bra. De skrattar tillsammans och han klarar det hur bra som helst. Min hjärna gör helomvändning och tänker att vadfan, han KAN ju, det kanske bara är så att vi ska fortsätta växa ihop och lära oss tillsammans, det kanske blir bättre när han har ett jobb och mår lite bättre, kan klara krav. Hon är ju så glad i honom, han är hennes pappa.
Ja, sen stack han iväg och kommer tillbaka i eftermiddag/kväll. Han kommer inte göra något mer med henne idag om jag inte ber om det. Nu när jag skriver det så ser jag ju att det positiva knappast överväger det negativa. Det är tudelat, dels är det att han inte tar sitt ansvar, dels är det att han inte är riktigt bra med henne när hon blir ledsen/arg.
Ska prata med bvc-psykologen igen i veckan. Vet inte riktigt vad av allt detta jag ska ta upp. Separera men bo kvar i stan är ju ett alternativ, just nu tycker jag bara det är skönt när han är borta. Visst att det är jobbigt att vara själv, men då vet jag att det är så det är. Jag blir mer irriterad när han är hemma men inte hjälper till.
Långt och introvert blev det i vanlig ordning, men det hjälper mig och kanske någon annan. Jag suger åt mig som en svamp av vad ni andra skriver och tänker, det är jätteintressant och hjälper en att tänka på olika sätt.
Var kommer han ifrån förresten?