Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Jag!

För det första - Vad bra att du tog Samtalet! Trots att det kanske inte blev någon radikal förändring så kom ni ju ändå fram till något. Dessutom tror jag det hände mycket inom dig och med dina tankar. Så kändes det för mig iaf. Att även om vi inte kan separera nu på en gång så har gårdagen i alla fall satt igång en tankeprocess och ett jävlar anamma. Vilket var välbehövligt.

För den andra så låter det fortfarande som min sambo, framförallt det där med att han tycker allt är bra, bara att jag bråkar för mycket... Hur kan de tycka det egentligen? Har de inte förstått någonting?

Jag förstår att du blev skrämd över att han kommer att "kräva sin rätt" när det gäller dottern. Det känns ju bara så jäkla typiskt att de skiter i barnet när man lever ihop och sen ska de minsann ha när man ska separera, bara för att liksom. Bara fr att provocera och tjaffsa, känns det som. 

Fast det beror troligen mest på att er dotter är viktig för honom. Och det är det han inser när hon riskerar att försvinna ur hans liv. Jag hoppas bara att ni kan komma överens om ni beslutar er för att separera. En vårdnadstvist är ju aldrig kul. 

Vad är din plan om ni skulle separera? Vad tror du ni kan göra om ni fortätter tillsammans? Tror du att det kommer att kunna fungera på något sätt? Och framförallt, vad vill du själv? Om du inte tänker på dotterns relation till sin far, vad vill du egentligen? Stanna och kämpa eller gå vidare? Älskar du honom fortfarande?

Jag känner igen mig i det där att vara ledsen över att jag skaffade barn med fel man. Men jag har valt att sluta se det som ett misslyckande. Jag har världens mest underbara dotter och gick in i det här i tron på att det skulle fungera, men så gjorde det inte det och nu får jag tänka om. Jag ångrar ingenting förutom att jag inte lämnade honom tidigare.

Trots att vi inte kan separera nu så känns det som om jag har en plan. Han är ångerfull efter bråket igår och säger att han vill vara här med oss, han vill ha jobb osv. men det tror jag inte ett smack på. Han kommer försöka ett tag och så kommer det vara samma skit igen. Men jag tar det med ro. Snart ska jag åka hem till min hemstad och vara där över sommaren så får vi lite tid från varandra vilket ska bli så skönt. Sedan kan vi nog bo tillsammans lite till, och sedan kanske han har sitt PUT. Om han får det så får vi se vad som händer sedan. Har han skärpt sig är det ju bara bra, har han det inte så blir det nog så att vi separerar. Men jag tänker att jag tar det då. 

Dt känns som om jag är distanserad från honom nu. Det han gör och säger rör mig inte ryggen. Jag har nog verkligen gett upp nu. Sorgligt men sant. Allt jag gör är nu för dotterns skull och så skiter jag i honom.

 

Jag känner igen det där. Jag känner ungefär likadant om kärleken. Jag älskar min sambo men inte på ett romantiskt sätt längre. Jag älskar honom för att han är pappan till min dotter, och för våra bra stunder tillsammans. That's it. Vi kan som sagt inte ha en fungerande kärleksrelation längre, men kanske en annan typ av relation. Vänner? Det hoppas jag på men det är svårt att tänka sig när vi går på varandra så mycket som vi gör. Just nu tänker jag också bara på det praktiska. Jag vill bara att det ska lösa sig för dotterns skull.

Skit i moraleliten. Du vill ju att de ska ha en relation och kommer ju att jobba för den även fast ni flyttar. Och det ligger ju på honom att anstärnga sig också faktiskt.

Det låter åter igen om min karl när du berättar om diskussionen ni hade i natt. Så är det alltid här. Jag är sum i huvudet som oroar mig och vill planera, det ska liksom bara BLI, och lösa sig av sig själv. Och vi har ABSOLUT INTE NÅGRA PROBLEM. Suck.

Min sambo är också i samma situation som din låter det som. Om vi går isär har han ingenting (det är ju därför han vill flytta hem till sitt hemland då) men med mig har han det ändå tryggt. Och bekvämt för jag ordnar ju alltiing hela tiden. Tror du han hade velat flytta me dig?

Igår var han riktigt jävligt och jag visste inte alls var jag hade honom. Skämtsam och glad ena sekunden och sur och slängde iväg elaka kommentarer i nästa. Jag var så sorgsen hela dagen. Jag har verkligen insett att jag gett upp denna relation nu. Det kommer aldrig bli bra igen. Vi kommer aldrig bli en lycklig familj. Det gör ont.

Men idag! Kors i taket! Idag började han prata om framtiden på eget bevåg! Han sa att han ville vara hemma med dottern till hösten. Då sa jag att då måste du börja ta ansvar, fokusera på henne och vara medveten om att det är bara hon som gäller. Det sa han att han skulle fixa. Och jag vet ju att han egentligen är jättebra med henne, om han bara vill.

Sedan sa han att han ville jobba lite i december och sedan kan vi åka till hans hemland på semester,som har varit våran plan länge. Och sedan sa han att han inte vet om han kommer tillbaka till Sverige efter det. Det betyder alltså - han sa att han troligtvis vill separera.

Det var så skönt, så fantastiskt skönt att han äntligen sa vad han ville. 

Planen är nu att jag och dottern åker till min hemstad i sommar (skönt att få tid isär), och efter ca en månad kommer han också dit på lite semester. Sedan börjar jag jobba halvtid i september och han är pappaledig, det går precis ihop ekonomiskt. Han börjar jobba i dec och då är jag hemma igen och jobbar ev lite extra. Sedan åker vi till hans hemland. Och han kommer kanske tillbaka hit. 

Jag är dock förberedd på att det kommer gå till helvete till hösten och vi måste tänka om helt och hållet. Men så ser läget ut nu. Vi ska alltså mest troligt separera - i början på nästa år. Det låter ju helt sjukt ju. Men det är väl så vi får försöka lösa det. han verkar ju också ha insett att detta inte funkar.

Jag har inte riktigt lyckats smälta detta än så jag vet inte riktigt själv vad jag tycker om det. Det känns bara konstigt.

Förlåt! Händer knappt med själv ju så det är ju inte så konstigt att du inte gör det heller ;) Är så virrig just nu att jag inte vet vad jag skriver...

Jag och dottern ska bo i Sverige. Han söker UT i Sverige, men han säger att han inte riktigt vet om man vill komma tillbaka. Om han vill stanna i sitt hemland efter att vi varit där på semester, så faller ju UT ansökan och det blir svårare för honom att komma tillbaka. Men jag har tänkt på senaste att det kanske är lika bra, så gör jag bara som jag vill göra (dvs åker hem till Sverige) och så får vi se sedan hur vi löser det där med visum. Jag får väl helt enkelt komma till hans land med dottern när jag har möjlighet, och om han senare vill komma tillbaka till Sverige får vi söka ett nytt UT/visum då. Det är inte så jobbigt nu när han redan varit här en tid och han dessutom har barn i Sverige. 

Han vet att jag vill vara i Sverige för jag vill plugga. Och han skulle låta dottern bo hos mig i Sverige för han vet att det är bäst för henne. 

Allt det där är fortfarande helsnurrigt. Försöker komma på en bra lösning ang det. Just nu tycker jag dock det är viktigare att ro i land försörjning, jobb och föräldraledighet innan vi ska åka. 

Det hinner nog garanterat svänga igen så du behöver inte alls be om ursäkt. Det är nog mycket mer troligt att vi  hinner ändra oss än att vi inte gör det tror jag.

Det är nog väldigt sant. Det beslutet du tar nu behöver ju inte vara det slutgiltiga. Det är nog bra att prova lite, både för dig och honom. Jag tror att min sambo äntligen sa vad han ville för att jag nu tjatat på honom i flera veckor och han har nog ändå insett att jag mått rätt dåligt över det. Jag tror att det som hände i fredags var droppen även för honom.

Och nu har vi ju haft det så mysigt idag. Då vacklar man som sagt! Funderar på om an verkligen är på väg åt rätt håll. Får förhoppningar... Åh, vad det här tär på en!

inlägg 7: Känner igen det där med att påminna en om gamla misstag och brister. Det är så jäkla jobbigt.

inlägg 7: Halva mitt inlägg försvann innan och jag orkade bara inte skriva om det på nytt igår. 

Summan av kardemumman var i alla fall - ta lägenheten! Som de andra säger så ska du inte bo med en människa som får dig att må så dåligt. 

Du skriver att han är säker på att han också vill separera, men han vill samtidigt inte att du ska flytta? Fråga honom hur det går ihop egentligen.  Jag tror nog att han förstår att han inte kan ha varannan vecka som det ser ut nu, men ni kanske kan komma på någon kompromiss.

Det är ju allt det praktiska som är så jobbigt med separationer. Jag känner också som det fullkomigt slukar mig. Jag har liksom inte ork att tänka på det. Hjärnan bara kortsluter när jag funderar och vänder och vrider på allt som jag gör. Det känns som om jag har så lite hopp kvar att kroppen bara stänger av.

Usch ja. Jag hoppas i alla fall att det löser sig för dig. Ta lägenheten!

 

Fan.

Hur fan ska jag börja... Min sambo blev hämtat av polisen i natt, och dey var jag som ringde dem.

Min sambo drog iväg ikväll och drack med en kompis. De började här  runt 21 oh gick på spriten direkt. Jag fattar inte varför???! Varför dricka på en helt vanlig tisdag??! Jag har inte skrivit det här förut men min sambo är ganska glad i alkohol och dricker ofta. Inte mänder men det blir ett par öl några gånger i veckan, vilket jag tycker är för ofta. Framförallt när man har ett litet barn hemma.

 Innan kunde han dricka mycker mer och komma hem stupfull och jävlig. Ibland kunde han bli hotfull och våldsam, han slog mig aldrig men kunde kasta saker och sånt. Det var allid lika hemskt. Jag var alltid rädd när han var ute och drack för jag visste aldrig hur han skulle vara då han kom hem. När jag var gravid blev han så full typ 2 gånger men var aldrig elak då. Sedan hon föddes har han dock aldrig kommit hem full. Tills ikväll.

Dottern är magsjuk och jag vaknade av att hon var orolig och grät. Då hör jag att sambon och hans kompis är på väg in och de diskuterar en massa. Jag går dit med dottern i famnen och ser att han bara raglar fram. Han är dessutom blodig på ena kinden (slagits?). Alla alarmklockor inom mig bara tjuter och jag säger bara till kompisen (som är hyffsat nykter) "Han får inte komma in här, du får ta honom till dig, jag kan inte ta hand om honom. Dottern är sjuk och jag kan inte ha honom här". Jag är livrädd att kompisen ska lämna honom ensam med oss. Jag är så rädd att han ska göra något mot mig, förstöra hela lägenheten och vara så hemsk som han kan vara på fyllan. Kanske till och med skada dottern! (Detta vet jag att han inte skulle göra men jag var bara så rädd!) Jag ville i alla fall inte att dottern skulle vara med om att se honom så full och jävlig. Jag vet inte var jag fåt kraft ifrån men slänger bara ut dem och låser dörren.

De står utanför och pratar, skriker och bankar på i säkert en halvtimme och jag tror att kompisen försöker få sambon hem till honom men han vägrar. Jag tycker så synd och kompisen så efter ett tag så öppnar jag ett fönster och pratar med honom. Han vill att jag ska låta sambon komma in men jag säger att det vågar jag inte och så säger jag som det är - jag är rädd för att han ska skada mig. Då förstår kompisen att det är allvar och tar med sig sambon hem till sig. 

Jag pustar ut och tar hand om dottern som börjar kräkas och har feber. Men efter en halvtimme kommer han tillbaka. Han skriker och bankar på men jag öppnar inte. Jag är livrädd. Säger åt honom att gå tillbaka till sin kompis men han vägrar. Då ringer jag polisen. Nu känns det lite dumt, men jag var så rädd! Jag kunde inte för mitt liv släppa in honom. 

De så åt mig att absolut inte öppa dörren och på 10 min var de här och tog hand om honom. Jag fick sedan prata med polisen och sambon hade vägrat samarbeta och varit bråkig. De hade dock inte grund för att ta in honom men de skjutsade iväg honom till en kompis så han får sova ruset av sig där.

Fyfan alltså, vad fan ska jag göra nu?! Fan jag orkar inte mer, jag orkar fan inte mer...
Polisen ska ringa mig imorgon. De sa att detta måste du ta tag i för du har ett barn och det måste du ta ansvar för. NI kan inte leva såhär. Så jävla sant alltså. Vad fan utsätter jag henne för egentligen?!

Jävla skit. De sa i alla fall att de ska försöka hjälpa mig att gå vidare med detta. Jag måste bryta NU!
 

Tack för alla era kloka svar! jag behöver all input jag kan få nu...

 Ja, jag måste lämna honom nu. Och jag förstår det du säger att det skulle vara skönt att få en slutgiltig anledning, det har jag också tänkt, och så fick jag ju det. Men det var fruktansvärt, och jag ville inte att det skulle sluta så här illa. Jag ville ju på något sätt att vi skulle kunna skiljas som "vänner" eller i alla fall så vi kan prata med varandra för dotterns skull.

Han har kommit hem nu och är fortfarande full så det går inte att prata med honom. Inte ett uns med ånger har han heller utan tycker att jag har sårat honom. Han bara skrattar åt det som hände. men han är fortfarande full som sagt. Jag ska dra till en kompis och kommer troligtvis stanna där. När han nyktrat till ska jag be honom att dra från vår lägenhet. Han får bo hos en kompis eller nåt.

  Du har rätt i det du säger att det inte var så smart att skaffa barn om man hade problem innan. Det har jag ältat så många gånger. Du har också rätt om att man inte ska ge upp utan kämpa, och att det är tufft för alla första året. 

Det är bara det att om man försökt så många gånger att man tappat räkningen för länge sedan, och man dessutom är ensam i relationen om att försöka så orkar man tillslut inte längre.  Det är inte bara så att personen vägrar hjälpa till och felprioriterar ibland även fast det är kanske det man först säger till folk. Som "Anonym (Gav upp)" sa så håller man det värsta för sig själv. Jag har ju t.ex. aldrig skrivit som sambons alkoholproblem här förrän nu. Det är ju det värsta för oss. Vi kan inte heller prata. Eller vi pratar ibland och så tar vi 5 steg framåt och 50 tillbaka som någon skrev. OCh så är det lika jävligt igen, om inte värre. För varje gång får jag ju mindre och mindre tilltro och hopp om att det någonsin ska kunna fungera. Och nu finns ingen kvar. Jag har gett upp.

Jag var väl också naiv och visste inte heller hur otroligt dåligt han fungerar i relationer och hur svår han är att leva med. Jag visste inte heller om hans alkoholproblem och när jag väl började se dessa tendenser var jag redan upp över öronen förälskad och ville inte se hans brister. Dumt och naivt jag vet. Sedan smyger det sig på och jag tror det kallas "normaliseringen". Man börjar tro att detta beteende är normalt. Jag har nu insett att även fast jag förnekade det innan så lever jag i en relation där jag blir psykiskt misshandlad. Kanske inte alla punkterna stämmer in men de som gör det är illa nog.  

Som Gav upp och säger så är det ibland lättare att stanna i en dålig relation för barnens skull. Jag ahr gett upp allt som heter att vi någon gång ska ha en fin kärleksrelation igen, för mig går den relationen inte att laga.  Jag har stannat för dotterns skull. För att hon ska ha en pappa. För att de kunna ha en relation. 

Tack! :)

Här går det! Fast jag vet inte riktigt hur det går...

Polisen tog med sig en dam från soc och kom på besök dagen efter allt drama. De ville kolla hur vi hade det och berätta vad vi hade för möjligheter och rättigheter. Eller mer vad jag hade för möjligheter och rättigheter. Jag tyckte det verkad elite överdrivet att de skulle komma men vet ni vad? Det var så bra!

Han kom ju hem och var full och vaknade sedan innan polisen kom igen och var arg och frågade varför jag hade ringt polisen och sa att jag var dum i huvudet osv. Han sa att det är JAG som gör att han blir så där, det är JAG som gör honom till en dålig människa (??!)

Om inte polisen och soc hade kommit på återbesök hade det bara blivit som vanligt igen. Han hade på sin höjd sagt förlåt och varit snäll ett tag, och sedna hade det varit åt helvete igen. 

Polisen berättade för mig att han kunde bortvisa min samb från lägenheten i 2 dygn om jag ville det. Alltså ett typ av besöksförbud. Jag vet egentligen inte om jag ens sa ja till det för jag tyckte det kändes lite väl, men efter att vi diskuterat lite blev det så. De var ganska så pushiga och det behövdes.

Sambon fick ta in på hotell och redn första natten var jag ångerfull och ville ta hem honom. Men dagen efter kändes det bättre. Jag gick till hans hotell och pratade med honom och först sa han bara att han skulle dra till sitt hemland. Sedan vände det och han sa förlåt och det ska aldrig hända igen och han ska sluta dricka yadayadayada... Då sa jag att jag inte tror att det kommer funka och jag vill att vi separerar. Jag försökte säga till honom att jag vill att han stannar ett tag i alla fall och sedan kan vi åka till hans land samtidigt (fast inte ihop då). Nej, det ville han inte, det är allt eller inget. Antingen blir vi tillsammans igen och lever "lyckliga" eller så drar han iväg och vill aldrig mer se mig, eller dottern.

Nu ska jag ha ett till samtal med soc. Uppdaterar senare och har även en del kommentarer till era situationer gabardin och funderar .

 

Funderar - det är precis så vi har haft det idag. Han har sagt att det är ingen idé att han stannar i samma stad, eller i samma land för den delen, för jag har redan bestämt mig att vi ska gå isär. Han kan inte för en sekund förstå varför han ska stanna för dotterns skull.

Eller han förstår innerst inne men han hotar med att dra bara för att jag ska bli rädd och ta tillbaka honom för han vet att jag vill att han ska vara med dottern. Han försöker alltså komma fram till en lösning genom att hota. Jag insåg det och det betyder ju bara att han egentligt inte vill förändra något utan bara få sin vilja igenom.

Han kom ju hem idag och tyckte att allt skulle vara som vanligt. Han blev bara förbannad igår när jag sa att vi skulle separera. Idag tog jag ju upp det igen och gick på samtal hos soc. Då började han nog förstå att det var allvar. Vi bråkade och diskuterade men han blev aldrig riktigt arg och hotfull som han annars brukar bli. Han har förstått lite i alla fall...

Han sa bara att om vi ska separera vill ahn åka hem till sitt hemland på en gång. Han förstår inte att vi kan bo här ett tag (tills hans UT går ut i alla fall) men bo isär. Jag vill att han ska stanna ett tag för jag tror att det skulle vara bra för dottern och även för våran relation (min och hans). Inte bra för oss som kärlekspar men som föräldrapar. Han kanske skulle förstå att man kan vara förälder tillsammans även fast man inte är ihop.

Han sa bara att han vill åka bums och att jag skulle fixa hans resa. Jag vägrade och ville ia alla fall att han skulle stanna till på tisdag då vi har en tid hos en parterapeut. Sedan var det som om något hände, helt plötsligt fattade han på något sätt vad jag ville och så sa han "Jag åker till XX (en kompis som bor i en annan stad) och stannar där i två veckor. Sedan kommer jag tillbaka hit och jobbar, och då kan jag bo hos en kompis här ett tag" En vecka efter han åkit hit igen har jag ju planerat att åka till min hemstad och vara där i ca 2 månader, så då får vi ju ännu mer tid ifrån varandra.  Sedan kan jag komma tillbaka hit och vi kan bo isär här igen.

Ja, bara what?! Jag vet inte vad det var som fick honom att ändra sig. Kanske var det bara att han fick komma fram till det själv. Det var i alla fall en bra lösning.

Fast senare ändrade han sig dock och sa att han kanske drar till sitt hemland i alla fall efter han varit hos XX. Men det får vi se. Jag kommer i alla fall åka dit med dotter i årsskiftet, så får vi se hur det blir.

gabardin - Det var precis det där jag insåg, redan innan det som hände häromnatten. Jag litar inte på honom längre. Även fast allt hade blivit bra och han hade blivit mönsterpappan så hade jag alltid gått runt och oroat mig, misstrott honom och letat fel. Så vill man ju inte ha det. Jag hade aldrig kunnat slappna av. Jag tror ju inte längre på relationen och då kommer det ju aldrig funka.