Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Fy fan! Ikväll har han varit på strålande humör. Busat med dottern. Varit gullig mot mig. Skojat och skrattat. Jag sitter och tittar på honom. Vem är han egentligen? Varför är han inte så här jämt? Är det jag som överdriver allt ändå? Kanske det beror på mig, jag kanske är väldigt svår att leva med..

Men sen nej, då börjar jag tänka att hur kan någon överösa sin partner med påhopp, anklagelser, anmärkningar hur fel den personen är/gör/tänker, helt känslokallt och utan empati och kärlek den ena dagen. För att nästa dag bete sig som om inget hänt och allt är frid och fröjd och "vi älskar varann" helt plötsligt. Utan att ha visat minsta ånger för sitt beteende. Nej det kan inte vara sund kärlek..

Min man har aldrig hotat med våld, han är inte kontrollerande på så vis att han ska bestämma vem jag träffas eller vilka kläder jag har utan att han mer bestämmer att hans sätt att se på en sak alltid är rätt och mitt är fel. Nej framförallt handlar det om hans självcentrering, att han hackar på småsaker för att påpeka att jag gör fel, samt det hon jag pratade med anmärkte tydligt på - oviljan och oförmågan att kunna ta på sig någonting och säga ett ärligt uppriktigt förlåt utan bara bagatelliserar eller låtsas som ingenting eller säger ett förlåt i typ irriterad ton och anser att man ska acceptera det.

Stort lycka till med samtalet! Styrkekram!

Kunde varit jag: vad bra att det äntligen hände någonting konkret! Tror också distansen kan vara jätte bra för då får ni fundera på varsitt håll och det blir lättare att se till sig själv, vad Jag vill och behöver liksom. Och han blir tvungen att fundera över sitt eget ansvar istället för att sitta och spela spel och ta dig för givet.

Oj ja det finns bara ett råd nu, du måste lämna honom! Alkoholproblem är inte ok i en familj med barn. Där ställde jag ett ultimatum till min man när vi vart gravid, och sen dess har han varit full max 5ggr så det tog han på allvar iallafall.

Kanske du kan se det så här att efter att ha gått och velat så länge som du gjort fick du nu en slutgiltig anledning att ta ditt beslut. Själv har jag gått och väntat på att nåt stort och oförlåtligt ska hända så jag kan stå fast vid beslutet ordentligt.. När jag hör din berättelse börjar jag dock tänka om.. Man vill nog inte vara med om någonting sånt där!

Var försiktig bara kära du, blir väldigt orolig för dig när du igår var riktigt rädd för honom! För endera är han ju ångerfull eller så väldigt arg när han kommer hem.. Han får inte skada någon av er! Minsta fysiska våld så ringer du kvinnojouren, lova!

Kunde varit jag: hur går det för er?

Här går det riktigt dåligt.. Har sagt att jag inte längre orkar kämpa ensam för att vårt förhållande ska fungera och vill separera - men han spelar offret och tycker synd om sig själv och påstår att det är inte någon ide han gör nåt för jag har ju redan bestämt mig. Han är alltså inte beredd att kämpa någonting för att detta ska bli bra och ja, det visste jag ju för det har jag ju märkt alla andra hundra gånger jag försökt säga att vi inte har det bra. Men det gör ändå så himla ont att se att han bara kan skita i allt så lätt när jag slitit och kämpat flera månader..

Både jag och min sambo och hela släkterna är också svenskar så nej, detta handlar inte om kulturella skillnader..

Gabardin hur långt i processen har ni kommit? Här är det lite döläge just nu, går inte riktigt att diskutera separationens praktiska delar än, gissar att han behöver tid att ta in att den här gången är det på allvar. Har ju sagt att jag fått nog hur många gånger som helst förut men alltid stannat så..

Ja den där ångesten och tvivlet ja.. Det är väl den som gör att vi sitter här och bestämmer oss gång på gång utan att nåt händer, för tvivlet gör så att vi inte vågar på riktigt liksom.. Men av erfarenhet vet vi ju att snart sitter vi här med exakt samma funderingar igen när de där dagarna/veckorna/månaderna dom lyckas skärpa sig ett tag är över och allt är tillbaks i samma spår igen..

Tack vad härligt att höra!! Bra och starkt gjort!

Jag är i en sån svacka idag, bara gråter. Kommer inte lämna den här gången heller, vem försöker jag lura?

Hej
Har inte varit här på ett tag, mår skit!!! Ledsen att läsa om era situationer med, jag hoppas vi alla får det bättre en dag..
När jag nu under flera månader tagit upp separation har han: fräst nåt surt tillbaks om att jag är fan inge bättre själv, spelat offer och sagt att jag ska inte tro att jag är den enda som mår dåligt, det gör han med (i mycket anklagande ton), han har hållt med och spydigt sagt att ja det är nog lika bra vi separerar för jag är så jävla less eller så har han bara ignorerat mig och inte svarat alls.. Detta gjorde ju tillslut att det kändes nästan "lätt" att bestämma mig för att separera på riktigt. Pratat med BVC-psykologen och sedan tog jag upp detta på familjerådgivningen. Trodde vi skulle börja planera att sälja av lägenheten och det kändes riktigt bra för min del, men icke, då helt plötsligt en kväll för någon vecka sen "vaknar" han och inser att ojdå, menar du allvar med separation??? Han grät, bönade, bad, sa förlåt etc. Sedan dess har han varit någon superman och tagit hand om fan allt hemma, utom nätterna, men varit bra med dottern också och han har inte varit irriterad en enda gång (från att ha varit irriterad på mig daglien från att vår dotter föddes och ja i 8 månaders tid...) Jag stog ändå fast vid att jag vill separera på familjerådgivningen sist men han lyckades vrida det så vart ändå en lång diskussion om hur vi kan få det bättre för han vill ju absolut inte separera och han älskar mig ju sååå mycket osv.. Familjerådgivningskvinnan ställer sig helt på han sida och försvarar honom och jag sitter där och känner mig totalt hemsk som "inte vill ge detta en ordentlig chans så barnet får en riktig familj" bara för att han har "haft lite svårt att ta in vad jag sagt"??? Öhhh, ursäkta???? Jag kan väl säga att jorden under mina fötter rämnade totalt, jag vet ingenting längre, är bara så himla trött, orkar knappt tänka på nånting över huvud taget. Jag orkar inte börja om denna cirkeln ännu en gång!!! jag trodde ju allt var "kört" och börjat planera mitt nya liv och  längtat efter att få flytta och komma ifrån all skit som var här. Men nudå, när han är "perfekt" och vill absolut kämpa för att vi ska få det bättre, ska jag bara vara kall och splittra familjen för att jag inte orkar kämpa mer? ja då blir det ju jag i slutänden som är den elaka och han (som varit elak huur länge som helst) blir den stackars lämnade och helt oskyldig som sitter där och älskar och längtar efter vår lilla familj.. Jag går sönder! och jag blir så arg, när jag bett om en diskussion om detta under flera månaders tid, då jag bett honom kämpa, har han inte gett mig nånting, jag har varit helt ensam i alla dessa funderingar. Nu när han ber om att vi ska kämpa, ja då ska allt bli bra såklart.. fy fan!

Gabardin, lider med dig! Men jag blir nog också tvungen att hålla med "kunde varit jag" att tar han inte sitt ansvar med dottern och lämnar henne själv, ja då har du ju svaret. Tycker det är illa nog att han hotar med en sån sak och det faktum att du faktiskt inte känner dig säker på om han skulle ta hand om henne eller faktiskt skulle lämna henne själv om du for, det är illa...
All styrka till dig nu!
Så hur gick det idag nu då? For du på jobbet elelr fick du lov att stanna hemma?

Tankar jag känner igen varenda ord du skriver. Sådana kommentarer lever jag med också och det är helt sjukt energisugande.. Jag tror det kan ligga annat än depression bakom, har läst en hel del om narcisstisk personlighetsstörning och det där är ganska klassiskt beteende.. Saknar man empati och mest tänker på sig själv så ja, då blir det så där vardagen kan se ut.. Frågan är om någon kvinna och något barn ska behöva anpassa sig och stå ut??

Gabardin, tänker på dig och önskar att du hittar styrka någonstans. Jag har det lite lika dant tyvärr, jag har inte heller någon ork att träffa några vänner eller göra någonting annat än att vara med min dotter, hon är den enda som jag får energi av.
På nåt sjukt vis spelar jag med i hans spel om "lyckliga familjen" där vi inte tar upp någonting alls till diskussion, bara är ytliga och "glada" och dagarna flyter på på nåt vis. Han anstränger sig med sitt humör, har inte varit irriterad en enda gång på typ 2 månader nu. Det är såå energikrävande och tungt att veta att jag måste ta upp allt från ruta ett snart igen, för jag har bestämt mig någonstans innerst inne att det blir separation, jag ska bara våga stå för det, orubbligt denna gång. men ja, självklart kommer tvivlet igen då han lyckats vara på bra humör så här länge, och jag kan inte undvika att tänka "kanske den här gången", men nej, jag orkar inte gå igenom den karusellen ännu en gång, han har fått sååå många chanser genom hela vårt förhållande och ingen förändring har hållt i längden, jag tror inte på en förändring länge, tilliten är borta! och att han betett sig så här jävligt när vi fått barn och jag behövt honom som mest, nej jag kan inte förlåta det, det är INTE OK!

Kunde varit jag; hur går det för dig/er nu?

Den där lilla skammen och skulden känns igen. Men hur kunde vi veta att det skulle bli så här? Vi trodde väl alla att vi skulle bli en härlig och lycklig liten familj, det var ju det vi såg framför oss när vi valde att skaffa barn

Härligt gabardin! Gör nu det som bli allra bäst för DIG och barnet!

Vad ska jag göra: fundera noga nu. Han dricker varenda dag men är inte villig att ta tag i det, skyller på att kunna sova. Terapi vill han inte. Alkoholproblem är allvarligt och ni har en liten son att ta ansvar över. Vill du att sonen ska växa upp med en pappa som dricker och en mamma som mår dåligt? Mitt råd är att lämna, markera att han måste ta tag i sitt liv. Gör han det kanske ni hittar tillbaks i framtiden, gör han det inte har du varit ansvarsfull och sett till ditt barns bästa och ditt eget också för den delen för så där kan inte du leva heller!

kanske du skulle passa på att gå och prata med någon själv medans han är på rehab så du kan stärka dig i dig själv och klara stå emot att falla tillbaks när han kommer hem, för jag tror han kommer vara ångerfull och du kommer nog få det tufft..

Lider med dig! Men samtidigt blir det ju ännu mer uppenbart - du får det fan så mycket bättre utan honom!