Hej
Har inte varit här på ett tag, mår skit!!! Ledsen att läsa om era situationer med, jag hoppas vi alla får det bättre en dag..
När jag nu under flera månader tagit upp separation har han: fräst nåt surt tillbaks om att jag är fan inge bättre själv, spelat offer och sagt att jag ska inte tro att jag är den enda som mår dåligt, det gör han med (i mycket anklagande ton), han har hållt med och spydigt sagt att ja det är nog lika bra vi separerar för jag är så jävla less eller så har han bara ignorerat mig och inte svarat alls.. Detta gjorde ju tillslut att det kändes nästan "lätt" att bestämma mig för att separera på riktigt. Pratat med BVC-psykologen och sedan tog jag upp detta på familjerådgivningen. Trodde vi skulle börja planera att sälja av lägenheten och det kändes riktigt bra för min del, men icke, då helt plötsligt en kväll för någon vecka sen "vaknar" han och inser att ojdå, menar du allvar med separation??? Han grät, bönade, bad, sa förlåt etc. Sedan dess har han varit någon superman och tagit hand om fan allt hemma, utom nätterna, men varit bra med dottern också och han har inte varit irriterad en enda gång (från att ha varit irriterad på mig daglien från att vår dotter föddes och ja i 8 månaders tid...) Jag stog ändå fast vid att jag vill separera på familjerådgivningen sist men han lyckades vrida det så vart ändå en lång diskussion om hur vi kan få det bättre för han vill ju absolut inte separera och han älskar mig ju sååå mycket osv.. Familjerådgivningskvinnan ställer sig helt på han sida och försvarar honom och jag sitter där och känner mig totalt hemsk som "inte vill ge detta en ordentlig chans så barnet får en riktig familj" bara för att han har "haft lite svårt att ta in vad jag sagt"??? Öhhh, ursäkta???? Jag kan väl säga att jorden under mina fötter rämnade totalt, jag vet ingenting längre, är bara så himla trött, orkar knappt tänka på nånting över huvud taget. Jag orkar inte börja om denna cirkeln ännu en gång!!! jag trodde ju allt var "kört" och börjat planera mitt nya liv och längtat efter att få flytta och komma ifrån all skit som var här. Men nudå, när han är "perfekt" och vill absolut kämpa för att vi ska få det bättre, ska jag bara vara kall och splittra familjen för att jag inte orkar kämpa mer? ja då blir det ju jag i slutänden som är den elaka och han (som varit elak huur länge som helst) blir den stackars lämnade och helt oskyldig som sitter där och älskar och längtar efter vår lilla familj.. Jag går sönder! och jag blir så arg, när jag bett om en diskussion om detta under flera månaders tid, då jag bett honom kämpa, har han inte gett mig nånting, jag har varit helt ensam i alla dessa funderingar. Nu när han ber om att vi ska kämpa, ja då ska allt bli bra såklart.. fy fan!