Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Du har redan fått många bra tips :)

Det enda jag kan säga som kommer låta lite hårt är att jag önskar att jag hade lämnat min sambo redan innan dottern föddes. Det känns i alla fall som om det skulle varit "lättare". Jag vet att det låter hemskt, det är klart att det aldrig är lätt med separationer!

Det känns dock som om att om jag hade lämnat honom innan födelsen så hade jag förstört och avslutat VÅRAN relation. Nu känns det som om jag DESSUTOM förstör hans relation med dottern genom att lämna. Och det känns på något sätt mycket svårare att svälja. 

gabardin och "lämna": Ni har rätt att jag bara borde låta honom dra. Jag vill också att han ska dra ganska så snart. Jag kände bara att det kändes så fel att han skulle dra redan imorgon.

gabardin, du har helt rätt i det där att med att det blir inkongruens mellan ord och handling. Det sa soc till mig idag också och det är sant. Det var det som fick mig att slänga ut honom redan idag. Innan tänkte jag på att han kunde bo här tills jag drog till min hemstad om 3 veckor och då kune vi gå isär på riktigt. FRåga mig inte hur jag tänkte där... 

Jag gick i alla fall hem och var stenhård med att han skulle ut. Och att hans förlåtelser, hot och anklagerser inte skulle få mig att ändra mig. Jag tror det var det som fick honom att komma fram till en egen plan. Han sa till slut "Nej, det funkar ju inte om du är rädd för mig och inte litar på mig. Det kommer det aldrig göra."

Jag skulle vilja att han stannade ett tag till så han fick en chans att vara här utan mig. Jag vet inte riktigt varför men jag skulle vilja att han fick se att han faktiskt har ett eget liv här och en egen relation till staden, människorna här och dottern, som är värd att behålla eller i alla fall minnas på ett positivt sätt. Jag vet inte varför jag tänker så det är väl helt knäppt egentligen... 

Om han inte åker nu så tror jag i alla fall att han kommer åka under sommaren. Jag tror inte han kommer stanna tills jag kommer tillbaka från min hemstad. Om han gör det får vi ta det då. Vi ska i alla fall inte bo ihop. 

För mig känns det i alla fall skönt att han stannar till tisdag då vi ska gå till en familjeterapeut som även kommer förklara för honom vad som händer med dottern nu när vi ska separera, hur det blir med vårdnad, umgänge osv... Sedan tror jag att det är bra att han får åka till sin kompis ett tag och inte bara hem på en gång.

Men jag vet inte... Ni har ju rätt i att jag bara borde skita i honom. Men det är ju så jävla svårt 

Det handlar inte om "män från andra länder" utan om dysfunktionella förhållanden vilket finns i alla länder och i alla kulturer.

En sak som dock har med det att göra och ibland har varit jobbigt i mitt förhållande med min sambo är vissa kulturella skillnader t.ex att det är väldigt tabu att visa och prata om känslor i hans kultur, vilket skapar mycket problem mellan oss.

Men de flesta av våra problem beror på hänsynslöshet, respektlöshet och brist på kommunikation.

gabardin jag har tänkt på det du skrev om att lämna någon man fortfarande någonstans älskar. Jag kan bara säga att det är tugnt. Och det kommer nog vara jobbigt ganska så länge.

Jag känner en stor sorg. Varför kunde det inte bara ha funkat? Varför blev det som det blev?

I ena stunden vill jag bara ta tillbaka honom och i nästa är jag glad för att vi äntligen har delat på oss. Fast jag måste säga att jag är är mest det senare... Men det är så svårt.
 Jag känner mig SÅ ensam. Även fast jag inte är det. Jag har massa fina vänner och en familj som stöttar mig. Jag har den här tråden! Men det gör ändå ont.

Gav upp, tack för fina ord och bra råd! Det behövs här.

gabardin, det är precis så. Kluvna känslor. Men som du säger så är det fortfarande hyffsat tidigt i relationen. Jag tror att det blir svårare och svårare att separera med tiden, inte lättare. Jag är glad att det börjat hända nu. Det hade nog bara blivit jobbigare annars.

Han åker imorgon efter vi har varit hos en familjeterapeut. Det ska bli skönt. Och han väntade med att åka för att jag ville att vi skulle gå dit tillsammans. Det var bra gjort av honom. Han är väldigt "snäll" nu. Jag sätter det inom sitationstecken då jag inte riktigt vet varför han är så schysst helt plötsligt. Jag är väldigt misstänksam. Men han säger i alla fall att han har accepterat mitt beslut att flytta isär och att han kommer att stanna här. Han kommer alltså inte att dra till sitt hemland utan hitta en egen lägenhet här så han kan träffa dottern. Jag tror dock att han fortfarande tror att jag kommer ändra mig ganska så snart. Men det tänker jag inte göra. Vi får se vad som händer när han inser det. Om han verkligen har accepterat det på riktigt, eller inte. Det ska i alla fall bli skönt att han åker iväg lite så vi får tid att tänka bägge två. 

Åh fyfan (ursäkta) vad jag känner igen mig igen!

Alltså, min sambo drog ju iväg till en kompis i en annan stad och det var så skönt när han var borta. Jag och dottern hade det jättefint. Det var ju jobbigt också såklart, jag hade bla. en panikångestattack för första gången i livet, men det var nog bara en reaktion på att alla spänningar höll på att släppa.

Men, så kom han tillbaka och var perfekt pappan igen (vi bodde tsm då för att jag skulle ändå åka till Sverige igen så det var ju "bara" en vecka, det var inte så bara kan jag säga) och så börjat jag tvivla! Jag hade ju bestämt mig! vi skulle ju gå skilda vägar och jag var SÅ säker i mitt beslut. Men så kommer han hem och så är han så fin. Och han och dottern har ju ändå alltid haft det fint ihop (när de nu varit tillsammans) och han är ju bra med henne, och detta har har verkligen sett nu under denna vecka. Och så blir det så svårt igen. 

Vi kan nog inte få ett positivt/romantiskt förhållande igen utan det går nog inte att laga. Men det är ju fortfarande så att jag täbnker på dottern och hans relation i första hand.

Nu är jag och dottern i Sverige och han är kvar hemma. Det ska bli skönt att få tänka ostört. Förlåt för ett virrigt inlägg. Jag ville bara skriva lite. Jag följer er även fast jag inte alltid skriver något.

Kämpa på tjejer! 

gabardin, tror du verkligen han skulle lämna dottern ensam? Är inte det han bara hotar med för att han vet att det är det enda han har kvar att säga nu? Det enda som du tar skruv som sagt?

OM det nu skulle vara så att han verkligen lämnar dottern, så visar han ju ganska tydligt vad han vill egentligen. Han vill ju uppenbarligen inte alls ta sitt ansvar överhuvudtaget och kan till och med tänka sig att lämna er dotter. Jag skulle se det så att om han gör det - då har han valt. Då har han valt bort dig och dottern och då är det nog bara så att ni måste gå skilda vägar.

Det kanske låter lite hårt men det är ju verkligen bara SÅ fel om han skulle lämna er dotter helt själv. Han tror väl att du ska stanna hemma såklart, men jag skulle istället se det så att detta är hans val. Att han ens säger att han ska dra när du ska jobba är ju bara ILLA.

Förlåt för att jag är hård. Jag är nog lite bitter nu...

gabardin: Jag tänker på dig och önskar dig styrka att klara dig igenom allt detta! 

Jag råder dig bara att försöka hålla ut och se till att komma iväg till den andra staden. Och trots att det ä jobbigt och svårt - prata med de som finns omkring dig, släkt och vänner, de du känner du kan lita på och de som kan ge dig stöd. Det är viktigt att få ur sig lite. 

Lycka till och kämpa på 

Det är bra gabardin! Det ska vara på dina villkor om han ska med. Du behöver inte försvara ditt beslut. Du gör helt rätt.

Jag har åkt till min hemstad på lite semester och har nu börjat få lite distans till det hela. Jag blev ju lite förvirrad där ett tag och tänkte att vi skulle försöka igen men nu är jag återigen inne på att vi ska separera. Men jag hoppas fortfarande på att han vill stanna i samma stad som oss så att han fortfarande kan ha ett umgänge med dottern. Vi får se hur det blir med det. Jag tror nog att han kommer att försöka stanna.

Jag är just nu hos min pappa där jag och min sambo (exsambo kanske man borde säga nu?) har spenderat mycket tid tillsammans. Det känns rätt jobbigt eftersom det drar upp mycket minnen. Det gör ganska så ont i hjärtat ibalnd. Här hade vi det väldigt fint tillsammans. Han trivdes här och jag med, vi mådde bra båda två och var kärleksfulla mot varandra. Det känns så långt borta nu men det har ju ändå varit så en gång. Jag känner en stor sorg över att det inte fungerat. Varför kunde det inte bara ha fått vara bra?

Åh vad bra gabardin! Vad glad jag blir! Hoppas det bara går i rätt riktning nu och att det löser sig på bästa sätt. Hur det än blir.

Åh, gud vad glad jag blev av att läsa ditt inlägg gabardin! Åh så bra, jag är så lättad och glad för dig!

Så skönt att beslutet är taget och bollen är i rullning. Så underbart!

Men jag måste bara säga en sak, som tyvärr är jättetråkig, men det kan ju hända att han drabbas av ågren och kommer tillbaka och vill göra allting bra igen. Då ska du bara stå på dig och komma ihåg alla hemska tider ni haft tillsammans (det låter hemskt jag vet) och det kan bli rätt tufft.

Min ensambo har gjort det flera gånger och senast var igår. Det är lika svårt var gång men jag försöker tänka att varje gång jag säger nej så blir jag starkare i mitt beslut och min övertygelse.

Lycka till med allt och keep us posted! 

Förlåt att jag inte svarat på så länge. Jag har varit bortrest.

Vi står ungefär precis som ni gjorde när du skrev detta, och så har det varit sedan den hemska natten i maj.
Han velar fram och tillbaka, ena dagen har vi bestämt något och så nästa dag andras allt.

Nu har han kommit till min hemstad där jag varit sedan i juni. Så igår var den fösta dagen vi träffades på drygt en månad. på denna månad har även jag velat fram och tillbaka. Jag har hatat honom. Jag har nästan blivirt kät i min ungdomskärlek igen. Jag har gjort planer för framtiden som jag sedan förkastat. 70 gånger om säkert.Jag har saknat honom väldigt mycket. Otroligt nog.

Nu helt plötsligt har vi fått en nytändning. Jag är helt plötligt attraherad av honom igen. Han är med dottern hela tiden och de har det så fint. Han har ju alltid varit jättefin med henne men vår konflikt har ju kommit mellan dem tidigare.  

Jag är typ kär igen. Och jag vet att det är farligt. Detta är ju bara någon "semesterförälskelse" som går över när vi möter vardagen igen. Men, det är helt galet jag vet, så tillåter jag mig detta. jag tillåter denna låtsasvärld just nu.

För min plan är att han ska åka hem till sitt hemland nu, och det är ju det han vill också. Fast inte just nu kanske.
Jag försöker övertala honom att åka nu för vi går ju bara inte ihop. Det är ju bara så och det vet han också.

Ja, vad ska jag säga, fortsättning följer... 

Ja, och gabardin. STÅ PÅ DIG!!!!

Det kommer gå fram och tillbaka flera gånger, säkert så många gånger så att du nästan kommer att ge upp. Men gör inte det! Du måste stå vid ditt beslut och visa att du menar allvar. Han hotar dig genom att säga att han inte bstämt sig. Var STENHÅRD med vad du vill och säg det rätt ut "Jag vill inte ha med dig, jag vill att vi bor isär."

hur går det nu?? 

Ja semestertider och sommar, då ska man ju vara lycklig... Den här sommaren har varit rätt så hemsk, men ändå fantastiskt för det har ju varit dotterns första sommar, och jag har ändå kunnat njuta en hel del trots allt.

Vi hade en diskussion för 2 veckor sedan och bestämde då att vi definitivt ska flytta isär. Har fixat en ny lägenhet till honom så han kommer att flytta ut nästa vecka. Det känns jättebra. Fast jag är väldigt orolig hur det kommer gå rent ekonomiskt i höst... Men jag hoppas att det kommer att lösa sig på något sätt. Det känns skönt att vi bestämt oss nu och att han ändå ska stanna i samma land och stad. Han kommer då att ha dottern medan jag börjar jobba så smått. Det känns bra att de ska få tid tillsammans nu.

Ja så just nu är det rätt ok. Hur går det för er andra?

 

Ja, fast jag kan verkligen inte ropa hej ännu, för han velar också fram och tillbaka om han ska stanna i landet eller ej och försöker fortfarande få mig att ändra mitt beslut. Men det går inte hem för nu är jag alldeles säker. Men han funderar fortfarande på att åka hem till sitt hemland som sagt... Jag känner mig faktiskt inte säker på att han kommer stanna ännu, men det vi sa sist var att han skulle det.

Jag kommer nog inte känna mig säker förrän vi verkligen har flyttat isär och han sitter i sin lägenhet och jag i min, och umgänget med dottern fungerar och han har ett ordentligt jobb. Tänk vad underbart om det verkligen skulle funka! Det känns bara som en dröm nu, så långt borta. Men jag hoppas ju på det. Men det är mkt som hänger i luften ännu.

Han har sparpengar så han klarar hyran i några månader i alla fall. Jag vet att detta låter hemskt illa och dåligt men om det behövs kommer jag även att hjälpa honom ekonomiskt om det behövs. Det är inte bra jag vet men jag tycker att det är värt att han kan bo kvar nära oss även fast vi separerar. Detta betyder ju att jag inte kommer vara fri från honom på länge men det känns som om det är något jag kan stå ut med. Och som det ser ut får han lite jobb i oktober och ev ett vikariat senare så då klarar han sig.

Ja, så drömsenario kan jag inte kalla det men jag tror det är ett steg på vägen i alla fall...

Jadu, det kan aldrig bli en familjeidyll, nej. Men det kan nog bli rätt bra ändå. Det kanske inte blir som du tänkt dig eller det kanske tar tid innan det blir bra, men det blir i alla fall bättre. Jag vet inte, men jag har växt upp med en ensamstående mamma som heltidsarbetade, och jag hade i alla fall en väldigt bra uppväxt måste jag säga. Om det nu är någon tröst.

Det värsta är att inte kunna prata eller kommunicera om sina känslor. Det gr inte här heller och det gör det hela så mycket värre. Känslor ska man bara gömma undan och ignorera enligt mitt ex, är det samma för er?
Det hade ju varit kul om man bara kunde glömma alla problem och känslor och gå vidare, men det funkar ju inte riktigt så.

Hur går det för er alla??

Vi har flyttat isär nu. Jag bor kvar i vår gamla lägenhet och han har flyttat till eget. Och allt känns så mycket bättre. Inte jättebra, men bättre.

Vi ses rätt ofta för dotterns skull och vi kan ha det bra ihop då. Det känns mycket mer avslappnat nu. Det känns som om jag har släppt alla krav och förväntningar, och vi bara ärsom vi är. Jag har accepterat att han är en idiot ibland och att vi inte alls kan bo tillsammans, men att vi ändå kan ha det jättefint vissa stunder. Han är ju sur och grinig men då kan jag ju välja att inte träffas, och slipper ha den där stämningen och attityden. Och han kan ju också välja att gå härifrån nu på ett helt annat sätt, och det tror jag att även han uppskattar. Jag vet att även om han inte säger det så tycker han det är skönt att bo själv. Han har ju alltid varit lite av en ensamvarg.

Ibland tycker jag att han är mer engagerad i dottern nu än vad han var innan. Kanske han fattat något, kanske inte. Men det är fint att se att hon knyter an till honom mer och mer och han tar mer ansvar. Det känns bra nu när jag ska börja jobba lite smått till hösten. Jag har börjat att lämna de ensamma lite då och då och det har funkat jättebra. Han har ju alltid varit bra med henne.

Det enda problemet är att ibland går problemen i vår relation ut över hans och dotterns relation (vilket det alltid har gjort), t.ex. när vi tjafsat eller bråkat lite, eller jag sagt något han inte gillar. Han kan inte riktigt tänka utanför sig själv ännu och inse att även fast han är sur och förbannad på mig så måste han värna om relationen till sin dotter. Men jag tror att det kommer. Jag hoppas på det i alla fall.

Dottern är i värsta separationsfasen och ska inte ljuga om att det inte är rätt tufft att vara ensam jämt. Inte för att jag fick så mycket mer hjälp innan när vi bodde ihop, men då var dottern mindre rörlig och sov mer. Jag har fått hitta en del nya vägar och sätt att göra saker. 

Jag hoppas det går bra för er andra och jag måste säga att trots allt så var denna separation var det bästa jag gjort för min dotter och för mig själv. Kämpa på!

Gabardin: Om du verkligen inte vill bo med honom så behöver du inte det heller. Du nekar honom inte sin dotter bara för att du inte vill bo tillsammans längre. Din dotter och hennes pappa kan få en fullt fungerande och bra relation trots att de inte lever under samma tak. Men det är upp till honom att jobba på den.

Ang hans sinne  för pengar kan jag bara säga: Suck.

Ang skammen: Den tiden i livet du valde att gifta dig med honom var det det rätta. Nu är det inte rätt längre så nu är det dags att tänka om. Men släpp skammen och skuldbeläggandet för guds skull! Det gör ingenting bättre. Det blev inte som du tänkt dig men det kan blir bra ändå i slutändan.  

Alltså gud vad skumt, men häftigt. Jag kom helt plötsligt på att tänka på den här tråden idag och tänkte att jag kanske skulle skriva ett inlägg, och när jag loggar in så ser jag att du redan skrivit gabardin! 

JAg skulle kunna säga att vi har det ungefär som er faktiskt. Vi aldrig kommer få den breaken man egentligen behöver ta från varandra när man gjort slut. Det är ju lite svårt när man har barn ihop. Jag tror att det finns väldigt få välfungerande separationer faktiskt. Det är nog alltid ganska jävligt. Vi har haft det mycket upp och ner, men det börjar bli lite bättre.

För honom går det dock ganska bra. Inte jättebra men han verkar klara sig ok. Ibland säger han att han gillar hur han har det nu när vi inte bor tillsammans, och det är ju positivt,

Vi har bråkat en del men jag tycker det gått över förväntan. Vi kan oftast samsas om tider och umgänge med dottern och han ställer upp för det mesta om jag behöver hjälp. 2 gånger har han inte kommit på avtalad tid när jag skulle iväg till jobbet för vi hade bråkat, men han tog sitt förnuft till fånga till slut och kom och tog hand om dottern. Det var förjävligt då men jag tycker som sagt ändå att det går ok. Det kunde varit mycket värre och jag hade inte trott att det skulle funka så "bra" som det ändå gör.

Jag mår rätt dåligt och det dåliga samvetet gnager i mig så klart. MEN! Det var ändå det bästa jag gjort! Och jag mår så mycket bättre än vad jag gjorde när vi bodde tillsammans. Jag känner att jag gjort det rätta trots att jag är sargad och känner mig rätt misslyckad ibland. 

Jag har börjat gå till en terapeut och det hjälper mycket. Jag behöver få ventilera all skit jag varit med om och hur det påverkar mig. Det är mycket rädsla, oro och ångest som ligger kvar och gnager. Jag vill göra allt för att vara en bra mamma till min dotter och för att vara det måste jag må bra i mig själv. 

Jag känner att trots att detta var förjävligt så har jag lärt mig en hel del. Framför allt att aldrig någonsin bli tillsammans med någon som har det minsta spår av något beteende som min exsambo har. 
Jag har skrivit en lista på 27 "krav" en ev framtida ny partner ska uppfylla. Det kanske låter löjligt men jag tror det var bra.

Det blev ju inte riktigt som jag tänkt mig men jag försöker blicka framåt och jag ser trots allt ljust på framtiden. 

Jag hade ungefär detsamma på min lista mer eller mindre. Känner igen det där med att bohemen är borta. Jag kan komma på mig själv att längta efter ett hus och en trygg och stabil tillvaro. Kanske också en man som kan hjälpa till med ekonomin, en som kanske till och med tjänar riktigt bra. Helt sjukt! För 2 år sedan skulle jag aldrig komma på tanken på något sådant. Man förändras, och tur är väl det kanske.

På min lista skrev jag också andra uppenbara saker och helt rimliga saker såsom att han ska visa respekt, inte trycka ned mig, kalla mig fula saker, ignorerr mig och sådant. Men det är ju självklart egentligen, fast inte i vår relation...

Sedan tycker jag det är viktigt att en eventuell framtida partner prioriterar familjen och ffa vill ha en familj. Det ville ju uppenbarligen inte mitt ex. Och det absolut viktigaste är ju att min dotter går ihop med honom och att han är med på att min dotter alltid kommer vara no 1 för mig.

Och så måste det ju vara en man som står ut med mig. Och det kanske inte är det lättaste alltid ;)
Och en som accepterar att jag kommer att fortsätta ha en relation till mitt ex eftersom vi har ett gemensamt barn och att det är viktigt för min dotter trots allt som hänt. 

Ja helt plötsligt blev det en rätt långt lista...