Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Dagens samtal alltså... jag vet inte vad det blev av det. Han blev i vart fall ganska omtumlad, det var ju tydligt. Först skulle han bli arg och omöjlig, men sansade sig och höll faktiskt en ganska lugn ton.

Det blev några varv i känsloregistret. Först och sist var: han vill inte flytta. Inte på några som helst villkor. Han höll på med allt möjligt för att få till det. Menade att jag var barnslig som ville bo hos mamma. Att jag hade fel i mina argument om jobb och bostad. Att jag borde kommit på det här innan vi skaffade barn. Allt, bara så att jag skulle sluta prata om att flytta.

Sedan blev det en del om på vilket sätt jag inte trivs med det livet vi har här. Jag förklarade så gott jag kunde. Det var inte så lätt! Hur förklarar man för någon som ställer sig i princip oförstående och vill veta allt, i detalj? Hans sammanfattning av hur vi har haft det är... jag vet inte. Han tycker allt är bra, förutom att jag bråkar hela tiden. Han kunde tillstå att han kunde ta ut barnet lite oftare själv (senast han gjorde det var väl i augusti förra året), men annars var det väl inga problem. Hur möter man det?

Min sammanfattning är nästan omöjlig att göra, det är så mycket i huvudet och så mycket besvikelse och skam över hur vi har det. Vi skulle ju ha ett familjeliv, och så fick vi i stället detta, där han kommer och går hur han vill och för det mesta behandlar mig ganska respektlöst, där jag fick gråta och be för att han skulle lova att iallafall vara hemma fler kvällar än han var borta på en vecka när hon var liten och skrek om kvällarna. Detta där vi inte har någonting gemensamt, inte gör någonting tillsammans, inte kan enas om pengar, inte har några gemensamma framtidsplaner.

Och han fattar ingenting av det.

Summa kardemumma så har jag ärligt sagt att jag kommer titta på jobb och lägenheter i hemstaden, och han har sagt att han ska skärpa sig och vara mer med dottern och hjälpa till mer. Så får vi se vilket som leder fram till ett beslut först. Jag känner en massa saker, främst att jag inte tror att det kommer att funka. Blir lite stressad för det känns som att han ska skjuta upp det oundvikliga genom att spela perfekt någon månad, och under tiden drar hennes dagisstart närmare.

Dessutom blev jag lite skrämd av att han plötsligt blev så starkt engagerad i dottern, att han genast började prata om stämning och vårdnad. Har hela tiden tänkt att det är klart hon ska bo med mig i såna fall, och kanske träffa honom någon helg i månaden eller något? Jag vet inte, nåt sånt. Han har ju varit så tydlig med att barn främst är kvinnans ansvar. Tydligen inte, längre. Tänk om han lyckas få en domstol att döma till varannan vecka (jag vet, inte än, men ändå).

Jag är jätteförvirrad. Undrar om det är rätt att tänka att jag ska flytta, om jag berövar min dotter en vardaglig kontakt med sin far. Samtidigt vill han bara stanna här för att han har sina kompisar här och för att han är tjurskallig. Han vill inte ge efter en tum. Är glad att han verkligen vill vara med henne. Är så jävla ledsen att jag skaffade barn med honom och sitter i den här sitsen. Skulle flyttat hem först, eller valt en bättre man som gjorde det motiverat för mig att bo kvar här tillsammans med honom.

Någon som orkade läsa hela? :)
 

Jadu, bra fråga. Alternativ ett är att vi gör det redan nu, medan vi bor här. Han får flytta hem till någon kompis, han har inte en chans att få någon lägenhet. Han skulle få komma hit och träffa henne då, antar jag. Skulle bli väldigt konstigt, att ha honom här som gäst helt plötsligt. Dessutom ska ju jag börja jobba lite nu, han måste ju ta hand om henne då. Med andra ord skulle det väl vara ungefär som nu, eller jag vet inte. Alternativ två är ju som sagt att jag och dottern flyttar. Sen får vi lösa umgänge på något sätt.

Vad tror du ni kan göra om ni fortätter tillsammans? Tror du att det kommer att kunna fungera på något sätt? Och framförallt, vad vill du själv? Om du inte tänker på dotterns relation till sin far, vad vill du egentligen? Stanna och kämpa eller gå vidare? Älskar du honom fortfarande?
Fan vet! Han blev som sagt lite spak efter samtalet, och har ansträngt sig mer. Försöker lite. Jag står mest utanför och tittar på, känns det som. Jag kommer aldrig få det liv jag tänkte mig att vi skulle ha, med honom. Jag får inget annat alternativ som jag trivs med heller. Om jag älskar honom? Ja, det gör jag. Älskar fortfarande våra trevliga stunder, när vi pratar om allt och inget. Dessa brukar vara högst en halvtimme och förekomma ett par tre gånger i veckan... Samtidigt känns det inte som romantisk kärlek, sexlusten är noll och jag vill inte ha lust heller, vill inte kramas och vara nära. Just precis nu känns det som att det inte finns något hopp, men jag försöker vara öppen. Ger det till nästa psykologbesök, om två veckor.

Han kan ju inte vara en bra sambo eller pappa, han är för självcentrerad. Kanske kunde det funka, som ni också varit inne på, om han bara behövde skärpa sig någon gång ibland och fick hålla på med sitt där emellan. Känner att jag just nu har gett upp det emotionella, det är bara praktiska tankar. Som du skriver på slutet.

Känner mig bara usel som planerar att ta henne från sin pappa. Läste lite trådar och FL:s moralelit kan inte nog betona hur fruktansvärd man är om man flyttar bort från pappans stad. Jag kände hur jag tog åt mig. Dessutom kommer frågan om vårdnad och umgänge som sagt, den som flyttar hamnar liksom på minus. Samtidigt så blir jag förbannad på att jag sitter och vänder ut och in och upp och ner på mig själv, medan hans enda förändring ska vara att "försöka hjälpa till lite mer". Allt ska vara på hans sätt, och tydligen i hans stad också. Han är alltså också hitflyttad, hans föräldrar bor i ett annat land, han har inget jobb, det enda han har är sina kompisar. Men de är tydligen viktigare än några tankar eller önskemål från min sida, han vill inte rubba sig en millimeter.

Om vi separerar och bor kvar, vad blir det för liv då? Jag blir totalt ensam, jag har ingen här. Om några år, när hon är stor nog, har jag någon kompis som kanske kunde vara barnvakt en kväll om jag vill göra något. Fram till dess skulle det inte finnas någon annan än honom att vända sig till. Jag skulle alltså vara helt ensam och utelämnad till honom. Varenda dag skulle jag ensam lämna och hämta på dagis, fixa mat och hem, handla, varenda helg skulle jag ensam gå och sätta mig i en lekpark någonstans och hoppas på att det är någon annan som inte är hemma med sin familj som kommer dit. Kanske lite väl dystopiskt, men ändå sant. Dessutom ett ständigt förhandlande med hennes pappa, som garanterat inte kommer kunna hålla några dagar eller tider, och dessutom kommer bråka om pengar.

I hemstaden känner jag fler, och har framför allt min familj som dels kommer kunna hjälpa till, och dels vara någon att umgås med på helger. Bara att kunna gå dit och äta middag någon gång ibland. En helg i månaden kunde jag åka hit, sova hos en bekant och låta dottern vara med sin pappa. Det känns fullt fungerande.

För honom, som inte fattar och inte vill acceptera, låter det naturligtvis jättedåligt. Han har det ju bra nu. Bor i en tvåa med oss, får träffa sin dotter och mig, när han inte har pengar så betalar han ingen hyra, han träffar sina kompisar när han vill, det finns alltid mat i skåpen. Att konfronteras med verkligheten, bo på en madrass hos en kompis, söka soc, tvingas redovisa sitt arbetssökande, träffa dottern en gång i månaden. Klart att det inte lockar.

Men han haft sin chans, han har haft chans efter chans i tio månader. Raserat det ena förtroendet efter dte andra, förstört all tillit jag haft till honom. Det är inte som att jag inte sagt något tidigare. Som jag har gråtit...

Jag ser som vanligt när jag skriver, att det här går ju inte. Jag ska ge det de här två veckorna, börja jobba lite, och sedan prata med psykologen igen. Ska försöka vara neutral.

Skulle också vilja säga att om det är andra som läser som vill säga något eller berätta sin egen historia, gör det. Det ger så mycket med input från andra.

Nej, det är nog inte möjligt. Dock kommer han få vara ensam heldagar med henne snart när jag ska börja jobba extra. Så han får se hur det är, och kanske försöka klara det. Vet verkligen inte hur det ska gå... Rädd att han inte ger henne vad hon behöver.

Kärlek i hemmet:

Det ser verkligen ut som att det gick snabbt för dig när det väl satte igång. Det är så det känns här också nu.

Det där att de plötsligt börjar anstränga sig... håller med om att det känns påklistrat. Just nu verkar Kampanj Perfekt Pappa pågå. Grejen är bara att mitt i det påtvingade så händer det ju något mellan dem, han får något tillbaka av henne, relationen djupnar. Samtidigt som jag står utanför och bara tänker att det kanske hade hjälpt om han satt igång med detta för ett halvår sedan.

Frågan är ju också hur länge han orkar hålla ut. Visst tar han dottern mer men alla andra problem finns kvar. Jag grät i natt pga oro, först var han bekymrad men när jag sade att jag oroade mig för oss och framtiden blev han förbannad, skrek VI HAR INGA PROBLEM!!!, gick ut och rökte och lade sig sedan på soffan. Nej, vi har det ju jättebra! Idag ligger han fortfarande på soffan fast han borde fixa med jobbsökargrejer. Han tycker att jag ska göra det åt honom.

Så samtidigt som han mer och mer inser hur mycket han älskar sin dotter så hotar jag att försvinna. Men att ändra sitt beteende mot mig eller vara tillmötesgående i diskussioner går inte. Allt ska vara som det är och jag ska sluta vara jobbig.

Upplyftande att det aldrig blev något av med ditt exs stämningshot. Jag vet inte heller om han skulle göra det. Han är ju inte från Sverige, har inga resurser. Kommer inte ha jobb, ingenstans att bo. Om det blir så illa att jag flyttar mot hans vilja, och han vägrar komma efter, så tror jag ändå inte någon domstol skulle ge honom rätt att ha henne boende hos sig. Som sagt, om han ens skulle komma så långt att han stämde mig.

Jag vill ju att de ska ha så god kontakt som möjligt ändå. Det kommer vara svårt medan hon är såhär liten men ju äldre hon blir desto bättre möjligheter.

Om man bara kunde få facit! Vilket är rätt, vilket är bäst?

Kunde varit jag, jag hänger inte riktigt med i var du och dottern ska bo? Han ska inte komma tillbaka till Sverige skriver du, men landet ni bor i, är det där han söker UT? Hmm... Vem ska bo var?

Vad skönt att höra honom säga vad han vill! Oavsett vad. Låter helt normalt i sammanhanget att planera för en separation om åtta månader. Jag skulle tycka att ni kanske kunde slappna av då. Men man vet ju aldrig, det hinner nog svänga igen. Om du ursäktar pessimismen/realismen.

Idag sökte jag jobb åt min sambo (bara en sån sak), sedan var han jätterar och pratade om allt trevligt vi ska göra tillsammans. Då vacklar man.

Jag vet inte om han följer med. Idag är beslutet i mitt huvud återigen att jag måste flytta i vilket fall, det behövs ett bryt. Pratade med en kompis som påminde om att det måste ju inte vara definitivt, man kan prova lite. Han kanske ska stanna här, men kommer efter sen trots allt, om han saknar oss för mycket. Jag pratade lite med honom idag igen, för att få honom att fatta att jag tänker på detta hela tiden.

Ta lägenheten! Det kommer inte bli bra av sig självt. Hans sätt förändras inte. Ta den, se vad som händer. Du kan inte förutse vad, men det blir en skillnad. Och du har Gjort något, fattat ett beslut.

Det blir inte varannan vecka med en sån mini. Men det är en senare fråga.

Taxk för ditt svar! Nej, det går ju inte att säga vilket som är bäst. Hur mycket upp och ner det än går så vet jag dock att så länge jag stannar i den här relationen kommer tillvaron vara en ständig kamp. Samtidigt är det så svårt att bryta helt innan man verkligen känner att man befinner sig vid vägs ände, då är det ofta lätt att se att allt egentligen var slut för länge sedan.

Nu är det så hängivet så jag vet inte vad. Satt till och med i parken tillsammans (!) Men jag vet att snart kommer det komma ett sjok av viktiga matcher, folk som har fester, aktiviteter i hans förening, och det blir hon och jag igen. Därför kan jag inte anpassa mig efter honom.

Jag tänker mig också att de kommer få det bra när hon blir äldre, men för sambon är det förstås inte så kul att tänka sig att de ska komma ifrån varandra alls. Och det är där jag känner att det skulle han ha tänkt på tidigare. Nu får han ta konsekvenserna och acceptera att det blir en flytt. Är hon viktig för honom så följer han med.

Trots att vi haft det trevligt idag så känner jag mig ändå ganska färdig med honom. Känner mig helt bekväm med att tänka på honom som den andra föräldern till mitt barn, någon som är viktig för henne men inte för mig. Hade inte haft något emot om han gått hem till sin egen lägenhet efter parken...

Ja, tiden får utvisa hur det blir. Det är många vägskäl kvar. Känns fel att tänka att man ska träffa någon annan, men visst finns tanken där...

Om Anonym (ger upp?) verkligen HADE läst tråden så skulle vederbörande kanske se att fötter har stampats blodiga och krav har ställts till förbannelse. Skillnaden är att de här männen är inga klippor, det blir inte bättre.

Att ge upp för mig hade varit att stanna i en relation där jag blir illa behandlad, för att det är krångligare och mer illa ansett att separera.

Den som hade problem och kom ur det kommer gärna predika att de vet precis hur det är, och att de har lösningen. Så är det i alla sammanhang och det är bara att le och säga "tack, jag ska tänka på det".

Fy fan och helvete. Men du, nu är det ju bara Då Så. Du har fått den knuffen du kanske behövde. Sväljer du det här nu kommer du svälja det igen (och det har du ju redan gjort innan). Låt detta vara enda gången han var full i närheten av sin dotter.

Detta MÅSTE vara strået som knäcker kamelens rygg. Ut, och det nu! Hur ser dina möjligheter att åka hem till Sverige tidigare ut? (för ni är utomlands nu, ja?) På något vis måste du markera att detta var tillfället då det vände. Även om han inte dricker igen på tre månader. NEJ!

Deras relation må vara sin sak, men han har rätt till UT i Sverige med tanke på dottern och ni kan lösa deras relation under de kommande åren. Men nu, så måste han bort. Kan han flyga hem direkt? Vadfan, vad som helst!

Jag fattar att han är samma vanliga kille snart igen och du glömmer hur hotfull han var om du låter det vara. Gör inte det.

Måste också tillägga hur rådigt gjort det var av dig att inte släppa in honom. Det är lätt att följa minsta motståndets lag. Du gjorde inte det och det var bra.