Uppfostran

Nu har vi inte haft problem surande barn på det sättet, men vårt gemensamma barn och ett av syskonen har varit kräsna (är det fortfarande, men inte alls i samma utsträckning) och dessutom små i maten. Så här har det aldrig tjafsats om mat, vi har haft som princip att det alltid funnits som alla kunnat äta, om det inneburit att vi har lagat två rätter, helt OK för oss. Det går väldigt lätt att ha principer om man har matglatt barn i vanliga fall, eller ett barn som äter ordentlig när maten är god, eller tom om barnet föredrar godis istället för mat. Men vi som har barn som är (eller har varit) svåra att få i mat alls, då tänker man inte ens i de banorna. Jag tycker personligen att använda "svält/äh han äter när han är hungrig, det gör alla barn"-metoden inte hör hemma i ett land där man faktiskt inte behöver leva på salt sill och potatis hela vinterhalvåret, eller där ris av sekunda kvalitet är det enda som serveras. Att tvinga barnen vara hungriga från lunch till middag, ännu värre från middag till frukost, är idioti, för att vi lagat en maträtt som vi råkar tycka om men inte barnen. Ingen skulle behandla en vuxen på det sättet, vi kan dessutom gå och handla en korv eller så för egna pengar, den möjligheten har inte barn. Däremot, dåligt beteende, säga att mat är äcklig eller grimasera illa, det har inte accepterats. Kan tillägga att vår tonåring numera har breddat sin reportoar utan varken utpressning, hot eller tjat, utan det har kommit av sig själv i egen takt.