Hur känns det..

Det är ju en av de stora skillnaderna med att ha adoptivbarn jämfört med biologiska barn och något som man måste ta ställning till innan man beslutar sig för att adoptera. Jag kan aldrig vara säker vad jag kommer känna om mina barn söker upp sin biologiska släkt men jag påminner mig hela tiden att mina barn har två "riktiga släkter" för om jag är den riktiga föräldern tycker jag också att de biologiska föräldrarna är riktiga (om man nu ska använda ett så laddat ord). De blir ju inte oriktiga bara för att deras barn juridiskt och känslomässigt blir någon annans barn. Så redan nu delar jag ju faktiskt mina barn med deras biologiska släkter även om det är väldigt abstrakt.

Mina barn har rätt att känna vad de än kommer känna rörande sin adoption och jag kan bara stötta dem i detta. Jag hoppas att de också kommer känna mitt stöd och inte är rädda att ta upp känslor bara för att de tror att de kan såra mig. Om jag blir sårad (som jag säkert kan bli) är det upp till mig att lösa det utan att blanda in mina barn för de kan aldrig ändra på sin bakgrund.

En annan komplikation med adoption är att det ena av mina barn antagligen kan spåra sin biologiska släkt medan det andra är ett hittebarn. Hur blir det om det barnet längtar efter att veta mer om sina rötter men det andra barnet är ointresserat trots att möjligheterna finns?

Men som sagt, allt detta visste jag när vi beslöt oss för att adoptera så det är bara att hantera på bästa sätt. 

Jag skulle tycka att det skulle vara bra för mitt barn att söka sina rötter om det vill det. Jag har sparat information för att underlätta sökandet om h*n vill.
Nu tror jag inte att de biologiska föräldrarna går att få tag på, men det finns andra släktingar och omvårdnader som har betytt mycket, och de kommer säkert ha mer information om bioföräldrarna om h*n vill veta.  

Jag hoppas att våra barn vill söka sina rötter & lika mycket hoppas jag på att vi får ta del av den resan & att våra barn får de eventuella svar de söker. Vi har iof information om allt mellan himmel & jord, så det bäste vore om deras biologiska föräldrar lever & mår bra.

För mig skulle det kännas ganska konstigt att träffa biomamman eftersom jag vet att hon misskötte sitt (MITT!) barn. Men om barnet ändå vill söka efter henne i framtiden så ska jag göra mitt bästa för att hjälpa till.

Svårt att förutse hur man skulle reagera om/när den dagen kommer, men liksom de andra som skrivit här i tråden hoppas jag självklart kunna vara till stöd för mina barn även i detta.. Men det är med blandade känslor, inte för att jag tror jag skulle känna mig hotad men därför att jag vet hur mina barns biologiska mor har agerat gentemot dem och det egentligen inte är något jag skulle vilja att de fick reda på, vilket självklart inte är möjligt att undanhålla när de blivit stora nog att få veta. Jag tänker ofta på kvinnan som födde det som nu är mina barn och jaag tycker synd om henne som inte får ta del av dessa underbara barns liv, men samtidigt har jag svårt att förstå och acceptera vissa saker som hon enligt handlingarna har gjort mot dem. Skulle vara svårt och konstigt för mig att träffa henne, om barnen nu skulle spåra upp henne vilket i och för sig borde vara enkelt då vi har alla hennes uppgifter, men om mina barn skulle vilja att jag var med vid ett sådant eventuellt möte så skulle jag utan tvekan göra det.

Jag skulle vilja följa med min son om han ville söka sina rötter någon dag (om jag får för honom!).  Jag kommer att stöttar honom hur än jag kan om den dagen kommer. 

Däremot blir jag lite ledsen när en del vuxna adopterade säger sådant som att dem 'inte känner sig hel' eller att dem 'inte känner sig att de passar in'.  Jag hoppas verkligen för min sons skull att han känner sig hel och som en likvärdig person både i samhället och i familjen, för att det låter inte som en skön känsla.  Jag vill förstås att han förstår hur underbar och älskad och önskad han är.  Men man kan inte ha 100% kontroll över ens barns känslor...

Jag tycker att det inte är konstigare än att jag delar barnen med tex far- och morföräldrarna eller med barnens pappa. Vi har alla våra egna roller. Biologiska föräldrarna är helt enkelt en självklar del om man adopterat barn. Biomamman har fött barnet. Men det är jag som har rollen som den riktiga modern; som får leva med barnet dagligen under hela uppväxten, uppfostra, sköta, trösta, bråka, ge ett modersmål, finnas i ur och SKUR

Det här är en så otroligt viktig fråga! Eftersom vi har adopterat vårt fosterbarn är det extra knepigt. Hens biomamma som övergav hen vid födseln bor ju i samma stad. Just nu är hen för liten för att förstå abstrakta begrepp som adoption. Hen har ju inget som helst minne av biomamman. Dessutom liknar vårt lilla gryn mig jättemycket till utseendet (skratta gärna nu, men jag använder brun-utan-sol för att bli mer lik ) 

vi hoppas att det faller sig naturligt när och hur vi förklarar att hen är adopterad. Det är en svår uppgift att förklara varför hon lämnade bort sin bebis. Vi har ett fotoalbum med bilder från den underbara jourfamiljen, som vi fortfarande har kontakt med. Men jag tänker mycket på hur hen säkert kommer att undra över och fantisera om bio-mamman.  Kanske kika på kvinnor på stan och undra om det är hon … Vi vet ju hennes namn men har aldrig träffat henne.

Vår unge är otroligt harmonisk och har total anknytning till hela familjen. Ändå oroar jag mig lite …

Tar gärna mot råd!