Min vän ljuger om sitt förhållande.

Jag vill då inte ha vänner som ljuger för mig. ...tänk att så många tycker det är ok med lögner? ...att vännen kan få ha sin drömvärld för att illusionen får vännen att må bra. Märkligt, tycker jag och sådana vänner skulle jag inte vilja ha. 

 

Men snälla du... Tror du att du har vänner som aldrig någonsin har ljugit för dig? Get real.

Jag vill då inte ha vänner som ljuger för mig. ...tänk att så många tycker det är ok med lögner? ...att vännen kan få ha sin drömvärld för att illusionen får vännen att må bra. Märkligt, tycker jag och sådana vänner skulle jag inte vilja ha. 

 

Jag hoppas att du är lika perfekt som människa och v'än som du förväntar dej att andra ska vara. Själv skulle jag tycka att det var outhärdligt att ha en vän som alltid sa, gjorde och visste det som var rätt. Jag skulle aldrig våga slappna av, alltid vara rädd att göra nåt misstag.
Det är ju genom alla dessa komplikationer i tillvaron som man växer som människa. I förhållanen till andra som inte är som en själv. I relationer som inte är rätlinjiga och enkla, utan levande, krångliga och dubbla. Jag lär mej så mycket av mina vänner, genom deras sätt att leva och hur de förhåller sej till vissa saker. Jag behöver inte vara överens med dom eller ens tycka att allt de gör är rätt, men jag lär mej genom att ifrågasätta mina egna ställningstaganden och mitt eget sätt att vara och leva.

Människor som har en klar och rigid bild av omvärlden gör mej lite rädd.  

Nä, tack och lov för mina alldeles vanliga, underbara, mänskliga vänner!!

Jag hoppas att du är lika perfekt som människa och v'än som du förväntar dej att andra ska vara. Själv skulle jag tycka att det var outhärdligt att ha en vän som alltid sa, gjorde och visste det som var rätt. Jag skulle aldrig våga slappna av, alltid vara rädd att göra nåt misstag.
Det är ju genom alla dessa komplikationer i tillvaron som man växer som människa. I förhållanen till andra som inte är som en själv. I relationer som inte är rätlinjiga och enkla, utan levande, krångliga och dubbla. Jag lär mej så mycket av mina vänner, genom deras sätt att leva och hur de förhåller sej till vissa saker. Jag behöver inte vara överens med dom eller ens tycka att allt de gör är rätt, men jag lär mej genom att ifrågasätta mina egna ställningstaganden och mitt eget sätt att vara och leva.

Människor som har en klar och rigid bild av omvärlden gör mej lite rädd.  

Nä, tack och lov för mina alldeles vanliga, underbara, mänskliga vänner!!

Vilken konstig uppfattning en del av er verkar ha om vänskap. Att vara vänner innebär inte att man för alltid försvurit sej till varann, att man alltid måste berätta allt för varann och aldrig nånsin göra misstag.

Att vara vänner innebär att man accepterar varann och tycker om varann för de man är. Med alla fel och brister.  Mina vänner är inga perfekta människor (tack och lov) som aldrig gör något fel. De är som jag och alla andra, men anledningen till att de är mina vänner är ju just att vi gillar varann trots att vi känner till allas fel och brister. Jag har vänner jag aldrig skulle berätta nåt i förtroende för, de kan bara inte hålla tyst, men å andra sidan är de världsbäst på att hjälpa till och ställa upp. Andra är jättebra lyssnare, men de är såna som alltid ringer sej sjuka i sista sekund när det är fest, middag eller nåt annat (sjukt blyga).
Och jo, en del är lite för ovarsamma med sanningen. Ibland.
Och visst kan jag bli irriterad ibland, liksom dom säkert kan irritera sej på mej. Men grejen är att när det gäller, på riktigt, så finns vi för varann.

För det är ju så här att en människa, vän, kan inte fylla alla ens behov. Det är ett orimligt krav på en annan människa. Vi har valt varann för att vi är bra för varann, vi har kul ihop och vi är duktiga på att hålla  handen när det åskar.

Men jag skulle ALDRIG gå bakom ryggen på en vän för att bevisa något. Jag skulle låta det bero, vännens lögn om en pojkvän förändrar inget i min värld. Min vardag blir varken bättre eller sämre av det. Om hon behöver den lögnen(?), så får hon ha den tills hon inte behöver den längre. Tids nog får jag veta anledningen. Tolerans är en bra egenskap som vän. 

Att vara en vän innebär också att man ska vara bra på att förlåta, att gå vidare och att välja vilka strider som är viktiga och vilka som bara för för stridandets skull.
En dag kan man behöva förlåtelse själv.

Konstig vän som fejkar att hon har pojkvän.
Och konstig du är som snokar upp om hon fejkar en kille eller ej.

Jag hade inte brytt mig om jag vore du. Fast om jag kände killen eller hans riktiga flickvän så hade jag nog sagt, men vet du att han är tillsammans med ..... också, till min vän?

Varför ska du snoka i hennes sk förhållande? Låt henne vara på den punkten. Jag ser ingen anledning till att du ska konfrontera henne. Hur ska du förklara att du gjort en fejkmejl o snokat? Om nån av mina vänner gjort nåt sånt mot mig skulle jag inte vilja vara vän med den personen längre.
Om hon är värd bättre än att ljuga om att hon har ett förhållande? Ja absolut, där håller jag med dig. MEN hon kanske har svårt att prata med killar? Hon kanske är blyg och inte vet hur hon ska göra för att bli ihop med en kille "på riktigt"? Bjud dina vänner på fest, både manliga och kvinnliga och presentera henne för några av dina singelkillar?

Det kan också vara sånt som hon försöker undvika genom att säga att hon har ett förhållande, att folk ska försöka fixa ihop henne med alla singelkillar de känner. Jag har ljugit om att jag har pojkvän. Inte till min bästa kompis men ytliga bekanta. Detta berodde på att jag var den eviga singeln, by choice. Orkade inte med att bli sårad fler gånger, lyckades aldrig med relationer. Men alla skulle alltid para ihop mig med alla singelkillar. Och alla singelkillar man träffade försökte ragga på en. Sånt hatar jag. Jag är superblyg och hatar att hamna i situationer där jag måste avvisa killar. De flesta fattar inte heller om man säger att man inte är intresserad för att man inte vill ha en kille. Men om man säger att man har en pojkvän så får man vara ifred!