Förvirrande funderingar :)

Är i nästan samma situation som du. Dotterns far gick bort i slutet av januari. Hastigt och fullkomligt oväntat. Vi hade också varit separerade i 1,5 år ca men fortsatt umgås efter det och pratades vid varje dag, både om dottern och om andra ting.

Det är INTE omöjligt att plugga när man är ensamstående (vilket du nu har märkt). Jag studerar heltid och det går finfint. Det är bara en jäkla massa mer pusslande än för de som har en partner. Men DET GÅR!

Kärleken saknar jag också men har lite svårt att ta mig ut och "hitta nån". Är inte så förtjust i nätdejting heller så jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas. Men tror man på det så händer det!

Vet väl inte heller riktigt vad jag ville med mitt svar. Kanske visa att du inte är ensam

Tack snälla du! Inget som kan hjälpa mer än att få höra att Man inte är ensam! Jag beklagar verkligen förlusten, det är fruktansvärt tragiskt! Hur gammal är din dotter? Ne jag är inte heller förtjust i nätdejting. Och på krogen blir det oftast rätt oseriöst. Nä det bästa vore att träffa någon i kön på Ica eller nåt Liknande;)

Nu är jag i princip en "gammal gubbe".Men jag tror egentligen inte ,om man ha barn, att man ska vara rädd för vad en ev barnlös partner ska tycka om det,tvärtom.Det viktiga,även om det naturligtvis oxå är att att han/hon älskar dig, är väl att ditt/dina barn accepteras som en naturlig del..börjar partnern skruva på sig tycka det är obekvämt att träffas annat än på tu man hand då får det väl vara..Man kan väl i princip träffa sin partner hursomhelst.Träffade min fru faktiskt då jag svarade på en kontaktannons i ett lokalblad.Men tyckte jag hadde det så himla bra som singel(jagat mycket innan) när hon väl ringde så jag gjorde henne nästan sur då jag sköt fram å träffas..tänkte ja det blir fika en gång that´s it..men det vart ju inte riktigt så..är man bara bekväm med sig själv o inte har en massa problem runt sig så träffar man nog rätt till slut.Någon som har egenskaper man uppskattar och brister som man kan leva med.

Ja men det är just allt detta som gör det så svårt. Det är så mycket som Ska funka, just att det ska funka med ens barn är ju det viktigaste av allt!! Och på något sett känner jag mig rädd för att träffa någon också (att min son ska behöva dela mig med någon annan) Det som jag och min son varit Med om har gjort att det är jag och han mot världen!

Lukas var ca 2,5 år när det tragiska inträffade. Min mamma pratade först med mig , då jag fortfarande var i chock, och Kim med förslag om hur vi skulle berätta för Lukas. Det första vi sa, eller snarare min mamma sa när vi satte oss med Lukas var att hon sa att "din pappa är död och han kommer inte att komma tillbaka". Jag minns att han vände bort blicken och snabbt satte sig och lekte med sina leksaker på golvet. Och vi lät honom vara. Svårt att veta hur mkt han förstod(man förstod ju inte själv heller). Vi tyckte att det var viktigt att han först fick ett tydligt, konkret svar på vad som hänt och det kanske lät hårt att säga just dom orden, men att säga att pappa har gått bort, kan verkligen förvirra då barn inte fattar innebörden, och kanske leder till att han skulle bli jätte rädd när jag lämnar honom på dagis och Går iväg/går bort. Sedan nu i efterhand pratar vi om att han är i himmelen Då jag tror att det finns en fortsättning efter döden och för Att jag tror att det är tröstande att tänka så, att inte Tänka att det bara är slut. Hur förklarar du för din lilla, eller hur hanterar du och hon alltihoppa?

Hur gick din dotters pappa bort?