Förvirrande funderingar :)

Jag heter Rebecca fyller snart 24 år och har en son på 4 år. För ett årsedan gick min sons pappa tragiskt och mycket hastigt bort. Vi var då separerade sedan 1,5 år tillbaka men det hela var väldigt komplicerat o vi umgicks även efteråt..ett år har gått Sedan hans bortgång och det känns som hela förra Året bara är en mörk dimma men att 2012:s början skulle bli något nytt. Och ja, jag tror att det faktiskt är så, jag har slängt Mig ut och börjat plugga, vilket många sa skulle bli en omöjlighet som Ensamstående men som jag bara sett fördelar med, både ekonomiskt och tidsmässigt(faktiskt)mer tid till både mig själv att ta en paus för att gå ut o springa eller rida t ex, o mer tid till min son, + att jag även haft tid att jobba Lite också. Det enda jag känner att jag saknar nu är kärleken. Under förra året var jag helt "stängd" och vill inte alls det, men nu känner jag verkligen att det Är något jag saknar. Men det är svårt. Jag har varit med om mycket och aldrig upplevt den där "okomplicerade" TRYGGA kärleken. Å jag vet inte, finns den? Sen är det så att så fort "trygga,bra" killar visat intresse för Mig så har jag blivit jätte skrämd utav det och avvisat. Rädsla? Ibland kan jag börja tvivla och undra varför jag aldrig Ska finna den rätte? Om jag kanske inte är värd det?ibland är jag så avundsjuk på Mina vänner som gifter sig, skaffar hus och barn. Och jag vet att det är lätt att se det så svart och vitt och att allt inte kanske är så lyckliga som det verkar, men det är ju sällan man tänker så.! Jag vet att jag inte är så gammal och kanske inte borde Tänka såhär..men det är inte kul att vara singel När man inte riktigt vill det, men samtidigt tror jag att jag hindrar Mig själv från att träffa någon någon. Det är som sådana här lördagar, när sonen har somnat man känner dig lite extra Ensam. Vet inte vad jag ville få ut av detta inlägg..bara skönt att få skriva av sig.