Förvirrande funderingar :)

Nu är jag i princip en "gammal gubbe".Men jag tror egentligen inte ,om man ha barn, att man ska vara rädd för vad en ev barnlös partner ska tycka om det,tvärtom.Det viktiga,även om det naturligtvis oxå är att att han/hon älskar dig, är väl att ditt/dina barn accepteras som en naturlig del..börjar partnern skruva på sig tycka det är obekvämt att träffas annat än på tu man hand då får det väl vara..Man kan väl i princip träffa sin partner hursomhelst.Träffade min fru faktiskt då jag svarade på en kontaktannons i ett lokalblad.Men tyckte jag hadde det så himla bra som singel(jagat mycket innan) när hon väl ringde så jag gjorde henne nästan sur då jag sköt fram å träffas..tänkte ja det blir fika en gång that´s it..men det vart ju inte riktigt så..är man bara bekväm med sig själv o inte har en massa problem runt sig så träffar man nog rätt till slut.Någon som har egenskaper man uppskattar och brister som man kan leva med.