Min tvååring knuffar andra barn!

Vår två åring har samma beteende, dock slåss han i stället. Pratade med BVC om det och i vårt fall menade de på att eftersom vår son är sen i talet så brukar det tendera i att slåss/putas/bitas. Att göra så som du gör är rätt. Ta tag i barnet och be hon/han kollapå dig när du förklarar att det är fel.berätta hur man ska göra! Kramas och klappa fint. Det skulle man upprepa hela tiden. Sen gick denna fas över.
Men förstår precis vad du menar, man skäms.

Så tyvärr inga kloka råd :/

Min son var likadan vid dryga två år. Varje måndag träffar vi de jämnåriga i hans gamla mammagrupp (alla hemma med nr 2 nu) och det var ofta här det skedde. Jag satte mig ner med honom innan vi gick dit och förklarade att om han puttade någon så skulle vi gå hem direkt. Det tog 45 minuter sen knuffades han och det var bums hem. Blev inte arg utan sa bara:"du vet vad vi pratade om, nu går vi hem". Han skämdes hela vägen hem och gick direkt in och la sig i sängen. Sen har jag påmint honom varje gång vi gått till träffarna och efter det har han faktiskt bara puttats vid enstaka tillfällen och då har det ofta varit mot den lite äldre kusinen som är betydligt mer verbal.

Eftersom att "bara" ta henne åt sidan och säga till så behöver du nog ta i lite hårdare, som tex. gå hem från lekplatsen eller från lekstunden så hpn förstår allvaret. Sen undrar jag också om du förklarar VARFÖR man inte puttad/ slås? Att de andra barnen blir ledsna, att det gör ont på dem, att hon inte kommer att ha några kompisar om hon är dom mot dem.
Det kommer dyka upp någon som kommer putta tillbax nån dag, nån som säger stop liksom och då får du passa på att säga "att så går det" och inte trösta.

Tack för svar! Intressant att läsa om era erfarenheter och hur ni hanterar situationen!

Bra idé att gå hem från lekdejten som "straff" - ska jag absolut testa nästa gång!

MommyOf2: Japp, jag förklarar tydligt varför man inte knuffas osv. Och jodå, det händer titt som tätt att hennes kompsar knuffar henne också - även då oftast under uppspelt lek - men det bryr hon sig liksom inte om det minsta. Hon är inte särskilt känslig av sig.

Fler som har erfarenheter eller råd om detta? 

Cookie - jag undrar om det delvis är det som gör det jobbigt, att ens eget barn inte bryr sig så mycket om det blir knuffat, medan de andra barnen börjar gråta. Då känns det som att det BARA är ena eget barn som bråkar. Så känner jag i alla fall, för jag har också ett barn som tar smällar rätt bra.

bara läst ts.. 

Men är ni mycket aktiva, hittar på saker och träffar folk mycket? ????
Vi har inte haft puttbarn, dock ett bit barn, som vid 2,5 ca började bita utvalda kompisar, var en 3-4 st som blev angripna.. 
Vår 08, började att bitas vid 2,5, och efter att ha gjort allt som föräldrar för att få det att sluta, så vände vi oss till bvc branpsykolog..( Hade gått så långt att jag vart rädd att skada honom, då jag blev asförbannad, ledsen och besviken, och verkligen inget vi gjorde hjälpte.. Så för din egna skull, låt det inte gå så långt som det gick för mig. mådde så jävla dålgt hela tiden över situationen..)..... Då kom hon med förslaget att inte vara så aktiva.. Hon menade att sonen mycket väl kunde se det som en belöning, att få gå hem. Att bitas vart hans sätt att visa, jag vill inte mer/jag vill hem/vill vara ensam med mamma och lillebror... Så vi "slutade" vara aktiva, gjorde inte ens hälften av vad vi brukade, och det hjälpte faktiskt.. Menar var visa gånger han bet ett barn, och gick själv till dörren för att få gå hem.. Svårt att veta, varför de agerar som det gör.. Mer än att det är något hon vill ha sagt, men kan inte säga dewt.. Hade det fungerat att fråga henne, varför hon puttas? Att försöka luska i vad hon vill ha utav att puttas ex leka med barnet, vara själv, etc.. 

Önskar lycka till:) 

Men jag hade undvikt att ta hem barnträffarna hem till dig(svårt att kasta ut hela gänget för att hon trilskas), sen hade jag gått där i från med henne, för att makera att jag vill inte att vi leker med dem, när du puttas. Att det inte är roligt för dig att kompisarna blir ledsna och att du måste skälla på henne, att då är det bättre att ni är själva, så du kanske slipper skälla.. Hade dock inte lagt så mycket krut i att ingen vill leka om man är en taskig kompis osv, då det bara kan leda till att hon gör som andra arn säger, för att få vara "snäll".. svårt att förklara hur kjag menar, hoppas du kan läsa mellan raderna:)).. Men prata med henne, i den åldern förstår de så oerhört mycket mer än vad man ger dem credit för.. 

det gäller här oxå... att sonen gråter aldrig om någon är dum, han påkallar min uppmärksamhet. men att om han tar ex tillbaka leksaken från en kompis, som kanske är en gråtare, blir det ofta att den som inte gråter får skulden.. vilket i min bekantskapskrets är vetenskapligt belagt av oss mammor att det är gråtaren som oftast är den skyldige från början..

Min åsikt är att absolut inte säga till barnet att istället kramas eller klappa fint!

Säg till att så gör man inte och berätta varför. Man ska leka snällt så man inte gör andra illa och ledsna.

Har själv ett barn som råkat för ett annat barn som slogs hela tiden (sen i talet och förståndet) och föräldrarna uppmuntrade till att kramas och klappa snällt istället. Mitt barn ville absolut inte ha kramar och "fina klappar" av det barnet som oftast är dumt och jobbigt. Jag tycker inte heller om att få tvångskramar av personer som jag inte känner mig trygg med eller tycker om. Kramas ska man göra av fri vilja med dom man tycker om och när alla vill. 

Har sett att barn tenderar att söka uppmärksamhet på felaktiga sätt när dom får för lite uppmärksamhet hemma eller när föräldrarna själva inte kommunicerar tillräckligt tydligt. Att säga till på plats är en viktig sak, men man måste också prata i lugn och ro hemma många gånger om hur man beter sig och varför. När barnet mår bra och inte har så många andra intryck omkring sig har det lättare att ta till sig vad du säger och även få en chans att berätta själv. Upprepning är viktigt.

Sen finns det säkert fler anledningar också. Pedagoger på förskolan brukar vara väldigt duktiga på barnpsykologi och även BVC såklart. 

Berätta gärna hur det går och lycka till! 

Det handlar om åldern huvudsakligen. Min äldsta knuffades, min yngsta bet. Ingen av dem gick på förskola i den åldern så den som drabbades var brorsan, så att säga. Vad man måste göra är att helt enkelt punktmarkera när man är med andra barn och hindra. Att straffa ett så litet barn är totalt fruktlöst. Det tar minst fem år för ett barn att utveckla en förståelse för rätt och fel och framför allt att agera utifrån det. Man punktmarkerar, föregår och hindrar. Så fort det är på gång så stoppar man barnet, söker ögonkontakt och talar tydligt (inte argt) om att det aldrig är Ok att göra illa någon annan (knuffa, slå, bita, nypa etc.). Kan barnet inte hantera situationen, så tar man barnet ur den - inte för att straffa utan för att barnet rätt och slätt inte kan hantera sig själv och situationen och behöver hjälp med det. Och så visa konkret hur man beter sig = löser situationen (vilken lösningen är beror ju på situation ). Och så vara konsekvent. Man får göra samma sak om och om och om och om igen.

"Klappa fint", skulle det inte falla mig in att säga till ett så stort barn. Det kan man göra med en 11-12-månaders som drullar in i någon eller kramar för hårt. Det är en annan sak .   

jag tror även det kan bero på språket. Min son var sådär precis innan han lärde sig kommunicera såa andra förstod. Då släppte det direkt. Eftersom han drog i barnen och kniffade dem när han ville få dem att fröstå något, inte när han var arg. 

Kandet kanske ha emd det att göra? Klart man ska markera ändå, men om man ser att det inte är pga ilska så kanske man itne behöver vara så orolig, utan inse att det går över. de flesta barn har ju en sådan fas. Vissa biter, andra slåss eller puttas. 

Lycka till nu och kom ihåg att även denna fasen kommer att försvinna.

Du har helt rätt - det gör definitivt saken jobbigare!

Intressant vinkel! Vi är väldigt aktiva, ja. Jag är hemma med dottern (bor i USA), och vi har dagliga lekdejter med mina mammakompisar med småttingar, plus dagliga schemalagda aktiviteter ovanpå det.

Dottern verkar tycka det är superkul att träffa sina små kompisar dock, så jag har inte ens tänkt tanken att knuffandet kan ha ngt att göra med överstimulering/för mkt intryck. Vid de schemalagda aktiviteterna knuffas hon aldrig, och nu när jag börjar fundera kring det här kanske det kan ha att göra med att då är jag alltid delaktig i det hon gör (exempelvis under musikklasser, när man sjunger och spelar tillsammans) - medan vid lekträffarna med våra kompisar sitter mammorna och pratar och skrattar medan kidsen leker mer fritt. Dvs hon får inte lika mkt uppmärksamhet av mig då.

Ja, möjligen kan det ha med språket att göra. Dottern är inte alls aggressiv, utan knuffarna kommer snarare när hon är väldigt uppspelt och i gasen under lek och stoj. Men sedan märker jag ju att hon är fullt medveten om att ho inte får lov att göra så, och ändå upprepar hon beteendet. 

Känns trösterikt att tänka att det är en övergående fas som många gått igenom. Det är verkligen frustrerande.