Utanför i skolan

Jag är mamma till en fin 7-årig kille, som är underbar på massor av sätt. Han är smart, trygg i sig själv, kreativ och konstnärlig. Han går i en liten skola vid vårt bostadsområde och är en vetgirig liten kille som har älskat skolan massor. Senaste tiden har vi fått signaler både från honom och från personalen att han inte leker med killarna i klassen, utan håller sig med killarna i tvåan och tjejerna i klassen. I förskoleklassen och lite under hösten lekte han en del med några killar i klassen, provade sig fram. Men det har successivt runnit ut i sanden, fast vi har pushat honom att leka. Han kommer ofta hem och gråter, har ont i magen och frågar om han får byta skola. Vi har haft regelbunden kontakt med skolan, men de säger att de har svårt att se vad som händer. Nu ska vi snart träffas för ett nytt möte, men snart har hela ettan gått.

Vi försöker att inte prata för mycket med sonen om detta, vi vill inte förstora det om det inte är så stort, om du förstår? Killarna i klassen spelar fotboll både på rasterna och efter skolan och hur mycket vi än frågar så vill han inte spela fotboll, han har provat men det går inte och till slut vill jag inte tvinga honom. Sonen har själv valtatt delta i kampsport, scouterna och kyrkverksamhet, och när han leker med barnen där så ser jag ju att han är som alla andra, han är lätt att leka med och han är glad, social och framåt.

Vi har försökt att uppfostra vår kille så att alla ska få vara så som de är, oavsett vad man gillar eller hur man ser ut. Och det krockar ju när han inte får vara själv i skolan för att passa in.

Vi funderar ju mycket på detta:
Hur ska vi tänka runt hans skola?
Ska vi fundera på att byta skola? Och tänk om inte det blir bra där heller?
Hur länge ska man vänta och se?
Vad ska vi förmedla till vår son?
Är det vi som gjort något fel?

Hej!
Er 7-åring har snart gått ett år i skolan och stött på både positivt och negativt. Jag tycker att er grundinställning till honom verkar sund och bra. Han ska få vara den lille kille han är och leka med dem han vill leka med och tycker han passar ihop med. Så långt är det bra, men det låter som om ni var rädda för att han ev utsätts för någon slags mobbning av pojkarna i klassen. Det är ju heller inte bra att han klagar över ont i magen och gråter.
Eftersom skolan inte tycks förstå vad som händer, så tycker jag att ni som föräldrar ska ta er tillfälle att vara med sonen i skolan under några dagar för att bilda er en egen uppfattning om hur han har det där.
Det är oftast bättre att göra något åt situationen på plats än att byta och hoppas att det är annorlunda i en ny skola.
Det är också viktigt att ni tar hans situation på allvar och själva försöker förstå om det är något som händer i skolan som inte lärarna sett.
Men det kan ju också vara så att det inte är någon som är dum mot honom men att han har egna prestationskrav att kunna vara med och höra ihop med alla.
Om ni inte kommer vidare med detta så kan ni vända er till BUP och få hjälp att se hur ni ska ordna så att han känner sig mer nöjd med sin tillvaro.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark

Utanför i skolan

INNEHÅLL