Anonym (Uppgiven ledsen) skrev 2012-03-24 23:50:01 följande:
Både hon och jag har kommit senaste tiden i olika omgångar kommit fram till att "nej, det går inte längre, vi får nog fan flytta isär"
Vi har dock aldrig sagt det hela vägen ut typ "nu kör vi--hejdå"
När jag har kommit fram till att "det är kört" så har hon bara ryckt på axlarna och sagt "jaha, varsågod och flytta"
-Jag har sagt det av den totala avsaknaden av samborespons från henne (det som jag beskrivit i tråden)
-Hon har sagt det av att hon tycker att jag tjatar på henne (allt från sex till ekonomi)
Samtidigt så vill hon ha fler barn med mig. Hon vill att jag följer med på olika aktiviteter med henne och barnen (jag har försökt få henne till att bara vara vi--men hon hittar alltid på anledningar som gör att hon måste ha med/vara med barnen)
På något sätt så verkar vi båda vara lite rädda/låsta att bryta upp i det att vi har hus som vi måste sälja, ny skola för barn osv. Dvs mer praktiska farhågor än känslomässiga kanske? Oroväckande i sig.
Men jag kan helt ärligt säga att det känns väldigt nära att ge upp denna relationen.
Hur fan kunde det gå såhär?
Jag tycker att jag gjort allt, men tycks ha missat något vesäntligt.
Min vän, det ser onekligen ut som att ni har många svårigheter framför er. Din fru verkar dessvärre inte vara intresserad av att lösa dem på något sätt. Då har du egentligen bara två val; härda ut eller göra slut. Jag satt fast i en liknande sits - med ett mediokert sexliv, med en fru som inte brydde sig osv... så jag valde att lämna - det är inte en enkel väg men den fungerar. Nu har jag det 1000 ggr bättre på alla plan
