Sambon vill inte längre -- relationen håller på att krascha
Jag vet inte vad jag skall ta mig till.
Läget är så här:
Jag (kille) och min sambo (tjej) har varit ihop i snart 10 år.
Vi har 2 underbara barn på 6 resp 2 år.
Vi bor i villa och vi har båda jobb.
Att samliv i allmänhet och sexliv skulle bli annorlunda efter barnen hade vi nog båda klart för oss. Men inte att det skulle bli såhär…
Innan barnen hade vi ett riktigt, riktig bra sexliv. Min tjej är väldigt fin, bra kropp, håller sig tränad osv. Vi hade härlig sex, ofta sexiga underkläder, högklackat, kollade på p-filmer ihop, gick i sexaffärer, hade sex på offentliga platser, körde analt, testade med analstavar, osv
Det var riktigt härligt.
Sedan blev hon gravid och hennes sexintresse försvann ganska fort.
Efter födseln av första barnet så tog det drygt 9 månader innan hon kunde tänka sig att testa något åt sexhållet. Hon kände sig inte känslomässigt bekväm med att ha sex så det dröjde ytterliggare några månader innan sexlivet mer kom igång.
Det blev absolut inte som innan, men det var i alla fall något åt sex.
Sedan har det gått i perioder med stora variationer.
Sedan blev hon gravid igen. Vi pratade då om att det inte får ta så lång tid som senast för att komma igång med sexlivet. Hon sa tom ”nej, det får vi verkligen hoppas att det inte gör”
Men det blev om möjligt bara än värre/sämre.
Intresset/behovet hos henne har dött helt.
Hon har gått in så otroligt för sin mammaroll att hon inte bara glömt bort sin kvinna/samboroll utan har slängt den låååååångt bort.
Det tog lång tid efter födseln som vi hade sex. Sedan har det blivit ”en tafflig snabbis” i tvättstugan eller så 1 gång/3 månad. Hon säger att jag skall vara jävligt glad för att jag får ha sex med henne, och att ”de flesta småbarnsföräldrar har inte sex alls”.
Det är ALDRIG hon som tar initiativ. Jag känner mig illa till mods som alltid får fråga, men som i 99 fall av 100 får ett nej till svars (eller ibland ett hånskratt, eller bara en dum blick typ ”är du helt dum”)
Hon är helt nöjd med att inte ha sex alls, det vore tom det skönaste för henne.
Jag har behov av att ha sex med henne. Inte bara för ren sexuell njutning utan också för att känna närhet och känna att vi 2 har en gemensamhet, något som bara vi har.
Bara det att få känna åtrå från henne; att hon klappar mig, kramar mig, en hand på kuken eller så. Inget sådant gör hon. Inte ens en tillstymmelse. Jag kan tom ställa mig i lägen nära henne när man bara vet att nu blir det en kram eller en smekning/beröring av handen--men inte från min sambo inte. Nejdå--hon tar gärna omvägar för att inte behöva röra mig.
De gånger vi haft tafflig sex nuförtiden så får jag ABSOLUT inte slicka henne, tyvärr.
Hon VÄGRAR att suga av mig.
Det är tom så att förutom de ytterst få gånger vi har sex så vill hon inte att jag skall se henne naken. Skriker åt mig om jag råkar börja se henne i duschen.
Förr var hon i det närmaste alltid slätrakad eller en fin liten sträng.
Nu växer det på och hon kallar mig för ”pervers” som vill att hon skall vara slät på musen.
De ytterst få gånger hon har rakat sig senaste åren så har hon gjort det när jag inte varit hemma eller när hon skall iväg på fest, dvs jag får inte ”njuta” av det.
Vi bråkar en hel del. Sexlivet är en stor del i detta.
Hon säger ofta; låt mig bara vara. Du måste ge mig lite tid. Men nu har jag gett henne tid i nästan 7 år och det har bara blivit värre.
Vi har under det senaste året gått i parterapi och i egensamtal, men det har inte hjälpt gällande vår relation (däremot så förstår vi nog bättre hur den andre parten tänker)
Bråken tar sig konsekvenser i att vi då och då kommer fram till att enda lösningen är att flytta isär, men så har det inte blivit än.
Bråken leder också ofta till att hon sticker iväg hemifrån och tar med sig barnen. Allt för att demonstrera att det minsann är hon som bestämmer och har makten.
Ändå så vill hon vill absolut ha fler barn—med mig som pappa. Jag har sagt nej. Inte för att jag inte vill ha fler barn utan för att jag inte vill lida ännu mer av konsekvenserna det ger i vår relation med att skaffa barn.
Jag gråter konstant i hjärtat—men det kommer inga tårar.
Min sambo klagar på mig att jag ser så ledsen ut och att mungiporna går neråt. Men snart går jag under. Orkar inte mer. Kombinationen av uteblivet sexliv, utebliven närhet i relationen, ett ständigt agerande som gör att hon dissar mig och håller mig utanför sig och barnen, hon spelar ofta ut mig inför barnen, osv.
Jag säger ofta till henne att jag sakner henne och att jag längtar efter henne.
Jag frågar henne; vad saknar du hos mig, vad vill du att jag gör. Inget svar eller möjligen ”det är bra som det är”.
Jag tror inte att jag med ord egentligen kan beskriva hur mycket jag saknar att ha exx sexliv med henne, men också att få ha den härliga man-kvinnakänslan med glimten i ögat, att man längtar efter varandra, beröring, att hon tar min hand och rör vid henne, att hon visar kvinnlighet för mig.
Jag skulle gärna få höra era erfarenheter, tips och råd kring dels:
-hur kan jag få henne att bli kvinna och mamma igen. Nu är hon BARA mamma. Till 180%
-era erfarenheter av när det är bättre att separera än att hålla ihop för barnen
Jag vill inget hellre än att leva med mina barn och deras mor. Det vore så himla underbart, men under nuvarande premisser så går det bara inte.
Hon är världens bästa mamma, men samtidigt en riktigt riktigt dålig sambo.
Vad skall jag ta mig till?
/ Uppgiven och ledsen man, pappa och sambo