Inlägg från: Anonym (Uppgiven ledsen) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Uppgiven ledsen)

    Sambon vill inte längre -- relationen håller på att krascha

    Jag vet inte vad jag skall ta mig till.


    Läget är så här:


    Jag (kille) och min sambo (tjej) har varit ihop i snart 10 år.


    Vi har 2 underbara barn på 6 resp 2 år.


    Vi bor i villa och vi har båda jobb.


     


    Att samliv i allmänhet och sexliv skulle bli annorlunda efter barnen hade vi nog båda klart för oss. Men inte att det skulle bli såhär…


     


    Innan barnen hade vi ett riktigt, riktig bra sexliv. Min tjej är väldigt fin, bra kropp, håller sig tränad osv. Vi hade härlig sex, ofta sexiga underkläder, högklackat, kollade på p-filmer ihop, gick i sexaffärer, hade sex på offentliga platser, körde analt, testade med analstavar, osv


    Det var riktigt härligt.


     


    Sedan blev hon gravid och hennes sexintresse försvann ganska fort.


    Efter födseln av första barnet så tog det drygt 9 månader innan hon kunde tänka sig att testa något åt sexhållet. Hon kände sig inte känslomässigt bekväm med att ha sex så det dröjde ytterliggare några månader innan sexlivet mer kom igång.


     


    Det blev absolut inte som innan, men det var i alla fall något åt sex.


    Sedan har det gått i perioder med stora variationer.


     


    Sedan blev hon gravid igen. Vi pratade då om att det inte får ta så lång tid som senast för att komma igång med sexlivet. Hon sa tom ”nej, det får vi verkligen hoppas att det inte gör”


     


    Men det blev om möjligt bara än värre/sämre.


    Intresset/behovet hos henne har dött helt.


    Hon har gått in så otroligt för sin mammaroll att hon inte bara glömt bort sin kvinna/samboroll utan har slängt den låååååångt bort.


     


    Det tog lång tid efter födseln som vi hade sex. Sedan har det blivit ”en tafflig snabbis” i tvättstugan eller så 1 gång/3 månad. Hon säger att jag skall vara jävligt glad för att jag får ha sex med henne, och att ”de flesta småbarnsföräldrar har inte sex alls”.


     


    Det är ALDRIG hon som tar initiativ. Jag känner mig illa till mods som alltid får fråga, men som i 99 fall av 100 får ett nej till svars (eller ibland ett hånskratt, eller bara en dum blick typ ”är du helt dum”)


    Hon är helt nöjd med att inte ha sex alls, det vore tom det skönaste för henne.


    Jag har behov av att ha sex med henne. Inte bara för ren sexuell njutning utan också för att känna närhet och känna att vi 2 har en gemensamhet, något som bara vi har.


    Bara det att få känna åtrå från henne; att hon klappar mig, kramar mig, en hand på kuken eller så. Inget sådant gör hon. Inte ens en tillstymmelse. Jag kan tom ställa mig i lägen nära henne när man bara vet att nu blir det en kram eller en smekning/beröring av handen--men inte från min sambo inte. Nejdå--hon tar gärna omvägar för att inte behöva röra mig.


     


    De gånger vi haft tafflig sex nuförtiden så får jag ABSOLUT inte slicka henne, tyvärr.


    Hon VÄGRAR att suga av mig.


    Det är tom så att förutom de ytterst få gånger vi har sex så vill hon inte att jag skall se henne naken. Skriker åt mig om jag råkar börja se henne i duschen.


     


    Förr var hon i det närmaste alltid slätrakad eller en fin liten sträng.


    Nu växer det på och hon kallar mig för ”pervers” som vill att hon skall vara slät på musen.


    De ytterst få gånger hon har rakat sig senaste åren så har hon gjort det när jag inte varit hemma eller när hon skall iväg på fest, dvs jag får inte ”njuta” av det.


     


    Vi bråkar en hel del. Sexlivet är en stor del i detta.


    Hon säger ofta; låt mig bara vara. Du måste ge mig lite tid. Men nu har jag gett henne tid i nästan 7 år och det har bara blivit värre.


     


    Vi har under det senaste året gått i parterapi och i egensamtal, men det har inte hjälpt gällande vår relation (däremot så förstår vi nog bättre hur den andre parten tänker)


     


    Bråken tar sig konsekvenser i att vi då och då kommer fram till att enda lösningen är att flytta isär, men så har det inte blivit än.


     


    Bråken leder också ofta till att hon sticker iväg hemifrån och tar med sig barnen. Allt för att demonstrera att det minsann är hon som bestämmer och har makten.


     


    Ändå så vill hon vill absolut ha fler barn—med mig som pappa. Jag har sagt nej. Inte för att jag inte vill ha fler barn utan för att jag inte vill lida ännu mer av konsekvenserna det ger i vår relation med att skaffa barn. 


     


     Jag gråter konstant i hjärtat—men det kommer inga tårar.


    Min sambo klagar på mig att jag ser så ledsen ut och att mungiporna går neråt. Men snart går jag under. Orkar inte mer. Kombinationen av uteblivet sexliv, utebliven närhet i relationen, ett ständigt agerande som gör att hon dissar mig och håller mig utanför sig och barnen, hon spelar ofta ut mig inför barnen, osv.


    Jag säger ofta till henne att jag sakner henne och att jag längtar efter henne.


    Jag frågar henne; vad saknar du hos mig, vad vill du att jag gör. Inget svar eller möjligen ”det är bra som det är”.


     


    Jag tror inte att jag med ord egentligen kan beskriva hur mycket jag saknar att ha exx sexliv med henne, men också att få ha den härliga man-kvinnakänslan med glimten i ögat, att man längtar efter varandra, beröring, att hon tar min hand och rör vid henne, att hon visar kvinnlighet för mig.


     


     


    Jag skulle gärna få höra era erfarenheter, tips och råd kring dels:


    -hur kan jag få henne att bli kvinna och mamma igen. Nu är hon BARA mamma. Till 180%


    -era erfarenheter av när det är bättre att separera än att hålla ihop för barnen


     


    Jag vill inget hellre än att leva med mina barn och deras mor. Det vore så himla underbart, men under nuvarande premisser så går det bara inte.


    Hon är världens bästa mamma, men samtidigt en riktigt riktigt dålig sambo.


     


    Vad skall jag ta mig till?


     


    / Uppgiven och ledsen man, pappa och sambo


     


     


     

  • Svar på tråden Sambon vill inte längre -- relationen håller på att krascha
  • Anonym (Uppgiven ledsen)

    Gällande barnen så har jag mycket bra kontakt med dem. Men det är bara att konstatera att de är lite av "mammas barn" beroende på att hon varit hemma på heltid tills de blivit 2 år och sedan har hon vägrat att gå upp i fulltidsjobb igen.

    Båda jag, hennes mor, parterapeuten, m fl har sagt åt henne att hon måste släppa lite av föräldrarollen. Hon är bara så sjukt mycket förälder. ALLT hon gör syftar till något i mammaskapet.

    Det är också så att hon konstant försöker ge mig dåligt samvete att jag är lite med barnen, vilket absolut inte är sant. Jag är med mina barn mer än de flesta av sina kompisar är. Men hon ser sig själv som norm och allt hon är hemma med barnen (hon vill helst inte släppa dem till dagis). Träffar man dem mindre än henne är man en dålig förälder.

    Jag har flera gånger tänkt att "spela ut" henne, men ser att det i förlängningen blivit något negativt för barnen.
    Vet sjutton inte hur jag skall göra.
    Jag kan säga att jag har gott självförtroende, god ekonomi, inga problem "att föra mig" osv, men gällande sambo--barn så har det blivit jäkligt ledsamt, bråkigt och jobbigt.

  • Anonym (Uppgiven ledsen)
    Anonym skrev 2012-03-24 20:13:25 följande:
    Kanske är du mest rädd för att bli av med det du känner till, det trygga?
    Stämmer nog bra i kombination med det misslyckande jag skulle känna.
    Men också det att jag verkligen verkligen vill bo ihop. På något sjukligt konstigt sätt så har jag inte gett upp hoppet än--fastän jag borde ha gjort det för länge sedan.

    Min centrala tanke är; hur sjutton mår barnen när man flyttar isär egentligen? Särskilt vår äldre är lite orolig till sinnet. 
    Jag vill verkligen att barnen skall ha det bra (men kanske inte till varje pris = egen undergång).

    Jag undrar ibland--har jag den ork och kraft som krävs för att vara ensamstående pappa och dra igång ett sådant liv?

    Men vår relation känns bara så kall.
    Hon säger oftast inte godnatt eller godmorgon.
    Hon bränner vår ekonomi så att jag tvingas ta fram av sparpengar för att det skall finnas till kläder+mat till barnen i slutet av månaden.
    Hon satte sig häromkvällen och tittade på familjefilm på kvällen med barnen--men glömde visst att säga till mig. 
    När vi bråkat och hon sticker hemifrån vägrar hon att svara på telefon.

    Trots allt; hon är fantastisk för barnen
    Men...bedrövlig för mig.

    Tänk om hon kunde ha lagt en del av sitt engagemang på mig.
  • Anonym (Uppgiven ledsen)
    Anonym skrev 2012-03-24 21:53:19 följande:
    Blir det bättre av att hon särar på benen för dig så att du får din utlösning? Är det ok att hon läser en tidning under tiden?
    Nej, det är som sagt inte bara ren sex jag saknar, utan närhet och ett ömsesidigt behov.
  • Anonym (Uppgiven ledsen)
    Ia 2011 skrev 2012-03-24 22:11:56 följande:
    Tycker du kan visa henne ditt inlägg här.
    Där har du ju beskrivit hur du känner, hur desperat du längtar efter henne och hur orättvis du tycker att hon är. OM du kan stå för alla dina ord så finns det väl inget att förlora på att visa henne. kanske det åtminstone kan fungera som en väckarklocka?

    Jag har också varit i en dålig relation med barn och ibland behöver båda en spark i ändan - oavsett åt vilket håll det bär. Som ni har det nu är ju inte hållbart.

    Sen KAN det ju vara så att det är en övergångsperiod, att hon kommer att "rycka upp sig" om en tid, men det verkar ju gå åt fel håll trots terapi. Tycker också ni ska byta terapeut om ni gått ett år utan minsta resultat. Eller kanske är det så att din fru inte alls vill ändra nåt utan tycker livet är rätt bekvämt som det är. Rädda dej själv isåfall.

    Lycka till 
    Jag kan absolut stå för det jag skrivit.
    Allt har jag dessutom uttryckt för henne--både hemma och i samtalen vi gått.

    Hon tycker att det är hon som borde beklaga sig över tillvaron och att jag är den största knäppskallen.
    Sanningen ligger väl som alltid någonstans mitt emellan. Men en sak är bara att konstatera; gällande att med fysiska (kram, klapp, blickar) och verbala åtgärder för att få liv i vår relation så står jag för hela den leveransen. Inte en tillstymmelse från henne.

    Hon säger sig dock göra v ä l d i g t mycket annat för vår relation. Bl a så sköter hon huvuddelen av "marktjänsten" hemma, det skall man inte ta ifrån henne. Å andra sidan hanterar jag allt kring våra bilar, hus, försäkringar, bankärenden, etc.

    Det är bara att konstatera att det är längesedan jag kände att vår relation fyllde på mina batterier, det har varit ett konstant uttag ur duracellbatterierna senaste åren
  • Anonym (Uppgiven ledsen)
    Anonym (Man 49) skrev 2012-03-24 20:44:13 följande:
    TS, när ni skilt er så får ni delad vårdnad, nåt annat händer knappt i Sverige idag. De veckor barnen är hos dig så kan hon inte konkurrera ut dig i din papparoll.

    Du har inte tänkt på att er äldste kanske är orolig för att det inte är bra er emellan?

    Jag har ett jobb där jag delvis reser omkring--dvs jag är inte hemma alla kvällar i veckan. Återstår att se hur det vägs in vid ev separation.


    Å andra sidan har min sambo ett skiftesarbete med mycket helg-kvällsjobb.


     


    Ang den älste så tog vi upp detta med terapeuten, men som bedömde att så inte var fallet.

  • Anonym (Uppgiven ledsen)
    Anonym (Man 49) skrev 2012-03-24 22:41:34 följande:
    Hur har du det med dina föräldrar? Har de nån möjlighet att stötta något?
    Min mamma och hennes mamma är de som hjälper till då och då. Inte supermycket, men ändå. Det är någon form av stöttning i alla fall.

    Rent geografiskt så har vi mycket mer knytning till min sambos släkt än min egen. Jag upplever inte det som ett problem i sig eftersom de är både trevliga och bra.

    Senaste tiden har jag dock valt att sällan gå med på släktsammankomster på min sambos sida, det känns bara jobbigt. Mot mig kan hon vara helt iskall och knappt säga ett ord hemma. När vi kommer till sådana samlingar så är hon social som få mot andra, men låtsas om som att jag inte är med. Känns bara jobbigt. Jag har flera gånger haft lust att bara ställa till med världens tillställning när vi varit iväg, men vill inte göra det inför barnen.
  • Anonym (Uppgiven ledsen)
    HäxanSurtant skrev 2012-03-24 23:27:42 följande:
    Det tror jag stenhårt på, barn mår bättre av två lyckliga föräldrar isär än två olyckliga ihop!
    Rent logiskt förstår jag ju detta, men det var det där med att våga och orka ta steget.
    Hur har ni andra berättat för barnen? Rakt ut? Omskrivningar?

    Jag är bara så trött på henne.
    Det jag saknar mest av allt är "kvinnlig fägring". Ett härligt kvinnoskratt. Mjuka händer som rör mig. Någon som månar om mig och som kan ge den där kvinnliga touchen i en relation. Kvinnlig fysisk närhet (inte bara sex).
    Jag tror ni vet vad jag menar.

    Nu lever jag med en isbit (gällande hur hon är mot mig) och oerhört ömsint mor (mot våra barn) och social, rolig, skämtsam (mot kompisar och vänner)
    Bara det blir provocerande; hur hon är mot mig kontra andra.
  • Anonym (Uppgiven ledsen)
    Wittra skrev 2012-03-24 23:23:41 följande:
    Hrm, efter att ha läst hela TS och alla svar så undrar jag , vad tror du hon säger om du föreslår att ni ska gå skilda vägar? Eftersom hon verkar så likgiltig så kanske en sån fråga får "igång" henne och hon inser att hon faktiskt håller på att förlora dig? Hon verkar ju vilja ha fler barn med dig, alltså vill hon leva med dig ...på nåt vis iaf. Men om du sätter ned foten och faktiskt säger "jag vill göra slut"...så kanske poletten trillar ned? Elakt kan tycka men du verkar ju ha prövat hur mkt som helst....?
    Både hon och jag har kommit senaste tiden i olika omgångar kommit fram till att "nej, det går inte längre, vi får nog fan flytta isär"
    Vi har dock aldrig sagt det hela vägen ut typ "nu kör vi--hejdå"

    När jag har kommit fram till att "det är kört" så har hon bara ryckt på axlarna och sagt "jaha, varsågod och flytta"

    -Jag har sagt det av den totala avsaknaden av samborespons från henne (det som jag beskrivit i tråden)
    -Hon har sagt det av att hon tycker att jag tjatar på henne (allt från sex till ekonomi) 

    Samtidigt så vill hon ha fler barn med mig. Hon vill att jag följer med på olika aktiviteter med henne och barnen (jag har försökt få henne till att bara vara vi--men hon hittar alltid på anledningar som gör att hon måste ha med/vara med barnen)

    På något sätt så verkar vi båda vara lite rädda/låsta att bryta upp i det att vi har hus som vi måste sälja, ny skola för barn osv. Dvs mer praktiska farhågor än känslomässiga kanske? Oroväckande i sig.

    Men jag kan helt ärligt säga att det känns väldigt nära att ge upp denna relationen.
    Hur fan kunde det gå såhär?
    Jag tycker att jag gjort allt, men tycks ha missat något vesäntligt.
  • Anonym (Uppgiven ledsen)

    Tackar för alla tips, tankar och engagemang !

    Jag inser vartåt det lutar. Det tragiska är bara att vi har hamnat i detta läget pga att jag velat vara mån om att allt skall vara så bra för barnen som möjligt.

    Jag kan med gott samvete också säga att jag absolut inte är mjäkig och bara lallande med, vilket några tycks ha uppfattat det som.

    Gällande #46 sä kan jag bara säga: intressanta tankar och stort engagemeng. Men jag har verkligen inte en snevriden kvinnosyn, så stora delar av det du skriver tar jag inte år mig alls.

    Det har varit en tung dag idag.

  • Anonym (Uppgiven ledsen)

    TACK för alla inlägg ! Verkligen givande och intressanta. Vissa saker känner jag igen och stämmer bra. Andra tycker jag är helt knas.

    Faktum kvarstår att jag inte är ute efter att min sambo bara skall vara ett sexobjekt. Jag vill att hon fortsätter vara en bra mor, men att åter bli en kvinna i en parrelation (och i denna delen ingår bl a sex, men även t ex att stötta varandra, att kunna vara mjuk och go mot varandra, fysisk närhet, glimten i ögat, att kunna unna varandra saker, att kunna "sexa till sig" med fina kläder, m m).

    Men hon är bara så jävla kall mot mig.

    Jag kan krama henne. Antingen så bara står hon likgiltigt, eller också griper hon tag i några andra saker (böcker eller annat) och skall göra.
    Några enstaka gånger kramar hon tillbaka (!) men det känns inte särskilt ärligt.
     

    Gällande själva sexet så upplever jag en stor saknad.
    Men gällande själva det ständiga nobbandet så känner jag mig konstant förolämpad. Det är känslomässigt värre. Att liksom alltid få stå med mössan i handen och "fråga snällt" och svaret nästan är givet från början; Nej !
    För de av er som inte upplkevt det kan jag bara säga att det är jobbigt. Riktigt jobbigt.
    Jag har sagt åt henne att det nästan känns som att bli mobbad (även om jag aldrig varit mobbad i egentlig mening från andra)
    Särskilt tröstlöst eftersom hon tjatar om att jag måste ge henne tid för att hon skall få lust, och jag tycker att 6-7 år som jag de facto tvingats vara sexuellt återhållsam är en ganska betydande tid i sammanhanget.

    Jag tycker det är jobbigt att sova intill henne.
    Hon lägger sig nästan alltid innan mig, oftast utan att säga godnatt.
    Vissa kvällar, när jag tycket att dagen varit för jobbig känslomässigt så lägger jag mig i gästrummet och sover. Då kommer hon tidigt på morgonen innan barnen vaknat och rycker upp mig och säger att jag inte får ligga där så att barnen ser att vi inte sover ihop.

    Några av er skrev att hon har ett stort kontrollbehov över barnen. Japp, det är nog det minsta man kan säga.
    Vi hade t ex en liten diskussion nu på kvällen eftersom hon kommit fram till att hon inte vill att barnen är på dagis om det är vikarier som jobbar. (puh !)
    Delar inte hennes syn om man säger så
    Det är också så att hon låter barnen göra saker (t ex leka med ömtåliga föremål) utan att säga ifrån, trots att hon VET att jag inte vill det. När sakerna sedan gått sönder så tänker hon bara "då köper vi nytt" eller att jag skall laga.

    Jag måste vara hjärntvättad eller något, för trots att jag inser och känner hur jävligt, jobbigt och kasst det är i vår relation, att hon enligt mitt sätt att se det inte engagerar sig i våran parrelation över huvud taget--så har jag ändå inte gett upp hoppet om att det någon dag kan bli bra.

    Skumt.

     GÄRNA fler kommentarer från er!

Svar på tråden Sambon vill inte längre -- relationen håller på att krascha