Sambon vill inte längre -- relationen håller på att krascha

Hindrar inte att man gör både och. Eller menar du att det finns en inbyggd motsägelse mot att köra sitt eget race gentemot sambon och vara en fortsatt bra pappa?

Stämmer nog bra i kombination med det misslyckande jag skulle känna.
Men också det att jag verkligen verkligen vill bo ihop. På något sjukligt konstigt sätt så har jag inte gett upp hoppet än--fastän jag borde ha gjort det för länge sedan.

Min centrala tanke är; hur sjutton mår barnen när man flyttar isär egentligen? Särskilt vår äldre är lite orolig till sinnet. 
Jag vill verkligen att barnen skall ha det bra (men kanske inte till varje pris = egen undergång).

Jag undrar ibland--har jag den ork och kraft som krävs för att vara ensamstående pappa och dra igång ett sådant liv?

Men vår relation känns bara så kall.
Hon säger oftast inte godnatt eller godmorgon.
Hon bränner vår ekonomi så att jag tvingas ta fram av sparpengar för att det skall finnas till kläder+mat till barnen i slutet av månaden.
Hon satte sig häromkvällen och tittade på familjefilm på kvällen med barnen--men glömde visst att säga till mig. 
När vi bråkat och hon sticker hemifrån vägrar hon att svara på telefon.

Trots allt; hon är fantastisk för barnen
Men...bedrövlig för mig.

Tänk om hon kunde ha lagt en del av sitt engagemang på mig.

Rent logiskt förstår jag ju detta, men det var det där med att våga och orka ta steget.
Hur har ni andra berättat för barnen? Rakt ut? Omskrivningar?

Jag är bara så trött på henne.
Det jag saknar mest av allt är "kvinnlig fägring". Ett härligt kvinnoskratt. Mjuka händer som rör mig. Någon som månar om mig och som kan ge den där kvinnliga touchen i en relation. Kvinnlig fysisk närhet (inte bara sex).
Jag tror ni vet vad jag menar.

Nu lever jag med en isbit (gällande hur hon är mot mig) och oerhört ömsint mor (mot våra barn) och social, rolig, skämtsam (mot kompisar och vänner)
Bara det blir provocerande; hur hon är mot mig kontra andra.

Rent logiskt förstår jag ju detta, men det var det där med att våga och orka ta steget.
Hur har ni andra berättat för barnen? Rakt ut? Omskrivningar?

Jag är bara så trött på henne.
Det jag saknar mest av allt är "kvinnlig fägring". Ett härligt kvinnoskratt. Mjuka händer som rör mig. Någon som månar om mig och som kan ge den där kvinnliga touchen i en relation. Kvinnlig fysisk närhet (inte bara sex).
Jag tror ni vet vad jag menar.

Nu lever jag med en isbit (gällande hur hon är mot mig) och oerhört ömsint mor (mot våra barn) och social, rolig, skämtsam (mot kompisar och vänner)
Bara det blir provocerande; hur hon är mot mig kontra andra.

Tackar för alla tips, tankar och engagemang !

Jag inser vartåt det lutar. Det tragiska är bara att vi har hamnat i detta läget pga att jag velat vara mån om att allt skall vara så bra för barnen som möjligt.

Jag kan med gott samvete också säga att jag absolut inte är mjäkig och bara lallande med, vilket några tycks ha uppfattat det som.

Gällande #46 sä kan jag bara säga: intressanta tankar och stort engagemeng. Men jag har verkligen inte en snevriden kvinnosyn, så stora delar av det du skriver tar jag inte år mig alls.

Det har varit en tung dag idag.

Jag lämnar för att din mamma inte älskar mig och bryr sig om mig längre.