När är bästa åldern att börja på dagis/förskola (vad det nu heter)??

Jag tror att det behövs ekonomiska incitament för att bryta normen. Dvs att den som köper tjänsten faktiskt får betala en större del av vad det kostar. Särskilt de grupper som har råd att betala för sig.

I många andra länder subventionerar man förskolan först i den ålder då barnet har en pedagogisk/skolförberedande nytta av den och där är väl rimligt att man går ditåt här med.

Dvs gratis eller starkt subventionerad förskola för barn över 3 men en betydligt högre avgift för de yngre. Helst då med inkomstrelaterad OCH timrelaterad taxa.

Sedan vill jag se mer satsningar på parklekar, familjecentraler och andra verksamheter som kan utgöra stöd och social gemenskap för föräldrar som är hemma. Jag tror många inte bara väljer förskola tidigt för pengarna utan också för att man upplever att man förlorar sitt sociala sammanhang när man inte är på jobbet.

...och pedagogerna håller käft och spelar med för att inte ge föräldrarna dåligt samvete, kan tilläggas.

Ja vart börjar man? Jag ser ingen vändning tyvärr. Jag tror att barngrupperna kommer öka ännu mer just eftersom ingen reagerar på hur mycket de redan tillåtits öka. Vi normaliseras in i det. Hörde på radion att det ska bli böter för kommuner som inte erbjuder plats inom 4 månader från ansökan nu, och det är väl en fin tanke men det innebär en till reform som troligtvis kommer sluta med att man i trängda lägen stoppar in dessa köande barn i redan fulla avdelningar och ökar platsantalet ytterligare. Sådana tillfälliga ökningar blir nästan alltid permanenta sedan.

Men jag ser ett ifrågasättande av tidig förskolestart hos många föräldrar också. Kanske kommer en vändning? Annars är väl de allt sämre skolresultaten och allt större psykiska ohälsotalen bland barn/unga en sak som jag hoppas till slut kan bli en väckarklocka. Man har ju länge länge hävdat att förskolan skulle ge bättre skolreslutat men det vi ser nu är ju precis det motsatta.

Nu fokuserar du på just den lilla stunden kring lämning på morgonen samt inskolningen. Det är ett vuxenbaserat resonemang som utgår från föräldraperspektivet (den smärta föräldern tvingas se) snarare än barnperspektivet. Själva lämningsmomentet är en mycket liten del i den totala förskoledagen för barnet självt och barnet har givetvis rätt att vara trygg och må bra hela sin dag på förskolan.

Det stämmer att en ettåring är lättare att lämna än ett äldre barn eftersom de ofta inte förstår att föälddern komemr att försvinna.- Men det innebär inte att de mår ett endaste dugg bättre den tid de sedan är på förskolan. En tremånaders baby vore säkerligen ännu enklare att lämna bort. Det innebär inte att förskolan har resurser att ge en tremånaders baby vad hen behöver.   

Att man skulle skola in ett barn som inte är gammalt nog att ha utbyte av förskola och som därutöver är så litet att det behöver  en helt annan vuxenkontakt och vuxensamspel än vad förskolan kan erbjuda, enkom för att det är en lättare ålder att skola in låter för mig hetl absurt. Hellre en tuffare start på en bättre förskoletid än vice versa.

Att en ettåring inte förstår att lämningen innebär en separation gör det inte ett dugg lättare för barnet att hantera separationen. Det är4 ju snarare så att man lurar barnet eftersom hen inte är gammal nog att fatta att mamma som vinkar i fönstret innebär att man kommer vara separerar från mamma i många timmar därefter. 

Jag har själv en gång i tiden skolat in en ettåring och det faktum att det gick ganska enkelt innebär inte att jag tror att min ettåring ville eller mådde bra av att vara separerad från mig. Det var ett val som jag som vuxen av ekonomiska skäl behövde göra och då måste jag också ta ansvar för det och säga som det är: Att den tidiga förskolestarten berodde på mina behov av en inkomst som jag inte kunde lösa på annat sätt. Det är inget att ah ångest över, man gör det man måste här i livet och så länge man gör så gott man kan är det faktiskt "good enough". Men det är FULT att lägga över ansvaret på barnen och försöka intala sig själv och andra att det var för "barnets bästa", i linje med "barnets behov" och att "barnet mådde bra av det" osv.

INGEN ettåring har ett eget behov av påtvingade separationer från sina föräldrar även om det är lätt att lura dem tikll det.

Mnja...nu drar du väl ändå lite väl långtgående slutsattser. Det är inte mycket mer än tio år sedans om vi svenskar började med massubventioner av förskolan och knappast var landet fullt med hemmafruar innan det trots att en vanlig medelklassfamilj kunde ha 5-6000 i förskoleavgift för sina ungar- Däremot hade vi betydligt färre ettåringar i förskola än idag och det blev en lite mer mer rimlig balans mellan valet att ha förskola eller vara hemmaförälder..

Jag älskar också mitt jobb. Det gör det inte ett dugg mer lämpligt för en ettåring att gå i förskola.

Att glada föräldrar ger gladare barn är inget mer än någon slags sjukt vuxencentrerad klyscha för min del. Borde det inte vara så att glada barn ger glada föräldrar?    

 
Då tror jag "barnexperterna" har missat hela individualiseringstrenden i samhället. Det går inte att leva efter devisen att om var och en strävar enkom efter sin egen lycka blir det bäst för alla, jag har då definitivt inte sett en positiv samhällsutveckling av det på något plan. Attachment Parenting är ju dessutom en motkraft till det i någon mån, att man istället ska acceptera att barn av naturen faktiskt är beroende och har rätt att ges utrymme att vara det även när det är obekvämt ur ett modernt rationaliserande perspektiv. Attachment Parenting utgår också ifrån att vissa behov (i enlighet med modern aknknytningsteori) är grundläggande biologiska och psykologiskt nödvändiga och inte kan tränas bort utan konsekvenser för barnet. Att "barnet mår bra bara föräldern mår bra" skulle jag inte inkludera som en grundtes inom AP.

Att föräldern känner mening med sitt liv är förståss jätteviktigt men har man svårt att känna mening med sitt liv utan att yrkesarbeta så tycker jag att man har problem långt större än vad som berör föräldräldraskapet. Då är man ju helt köpt av konsumtionssamhället och sin egen roll som nickedocka åt kapitalet, om meningen med ens liv är att dra in cash åt ens abretsgivare. Det måste väl finnas sätt att kanalisera sin drivkraft på som inte är att vandra iväg och sälja sin arbetstid åt andra? 

Om man låtit yrkesarbetet bli en så stor del av ens identitet kanske man
borde fundera lite på hur man hittar mening och samanhang utanför arbetet. Det sägs ju att hemmaföräldrar riskerar att få en fattig pension. Men den som inte kan hitta mening i ett liv utan dagligt yrkesarbete vartendaste år av livet lär ju få en överdjävlig pensionstid (eller vid sjukdom/arbetslöshet osvosv) helt oavsett ekonomi.

Men OK, låt säga att du måste jobba efter ett år för att må bra. Det är väl en helt annan sak än att barnet måste börja förskola det.? Är ni inte TVÅ föräldrar? Ett år var och vips har ungen fått vara hemma till två åtminstone. Varför utgår från att det är mamman som ska ta hela biten, det känns ju väldigt bakåtsträvande tycker jag.

Perfektionismförälder-ambitioner tror jag för övrigt inte alls är det som driver en önskan att låta barnet slippa påtvingade separationer från sina nära aknytningspersoner. Tvärtom tror jag perfektionismhetsen är en av de saker som driver tidig förskolestart som norm. Vi är så inriktade på att barnet ska få det perfekt på det mest modernt beprövade rationella sättet: Vi sätter andingslarm på helt friska bebbar för att vi inte litar på vår egen förmåga att övervaka dem. Vi börjar stödmata med flaska så fort bebisen gått ner 20 gram på en vecka för att vi inte litar på vår egen förmåga att föda dem. Vi tar ungar till akuten i onödan för att vi tror att en helt normal förkylning kräver expertläkarvård. Vi sätter etåringar på förskola eftersom vi inte litar på vår egen förmåga att kunna räcka till för att stimulera och pedagogiskt utveckla ett barn över 18 månader. DET är konsekvenserna av det moderna föräldraskapets perfektionsismtänk.   

Ja i teorin är det väl så att "förskolor är olika". I praktiken känner jag till endast två förskolor i mitt län (en i denna kommun och en i grannkommunen) som kan erbjuda en sådan kvalitet att det ligger inom socialstyrelsens riklinjer för vad små barn klarar av.

I teorin kan det väl vara så att det finns ettåringar som mår jättebra av att gå i förskola. i praktiken har jag aldrig mött en enda.

Att det kan pendla mellan botten och OK kan jag köpa däremot. I bästa fall är det en hyffsat trygg förvarinsgplats som möjliggör att föräldrarna kan arbeta och det är ju också en funkltion som behöver fyllas för de familjer som inte kan välja annorlunda. Barnet kan ju ha ett bra liv i stort trots denna förvaringstid. Men att det tillför en ettåring något att gå i förskola som de inte skulle få hemma ...sorry det tror jag den dag jag ser det och inte en enda minut tidigare.        

Ja givetvis talar jag om samhällsutvecklingen i stort, dess normer och de krav/roller som det fostrar oss människor in i. Det här är en tråd om förskolestart ur ett AP-perspektiv inte en tråd om 196:s privatliv och personliga val, det har jag inga som helst synpunkter på.

Det tror jag personligen är en försvarsmekanism. Att intala sig att det är för "barnets bästa" gör beslutet lättare att bära. Man skjuter över ansvaret för barnet som jag tidigare nämnde, det är lättare för en själv. Men som sagt, jag har ändå jobbat i ett rätt stort antal förskolor i flera oliak kommuner och jag har aldrig mött dessa ettåringar som drar så stor nytta av den pedagogiska stimulansen på förskolan och jag har aldrig mött några pedagoger som mött dessa barn heller.

Trygg förvaring är inte fy skam men mer än så är det faktiskt inte ens i de goda exemplen när vi talar om de allra minsta barnen. Har man inte ett dysfunktionellt föräldraskap har man givetvis mycket bättre förutsättningar att ge en ettåring både den trygghet och den stimulans hen behöver än vad 2-3 pedagoger på 17 barn kan klara.

Jag tycker inte staten ska sluta subventionera förskolan men det ska ske på ett mer rimligt vis som inte driver alla människor till exakt det val normen föreskriver. Det är ju soms agt inte särskilt länge vi haft dessa massiva subventioner. När jag fick min förstfödde var det fortfarande så att människor med god inkomst också betalade för sig i betydligt större utsträckning än idag. Staten betalade heller inte barnomsorg för barn som inte hade barnomsorgsbehov. De två reformerna är ganska nya, men vi uppför oss redan som om det vore det enda alternativet.
   
Jag skulle mycket hellre betala en betydligt större slant för en förskola av god kvalitet än att få en undermålig förskola gratis. Men det finns inte ens möjlighet att välja så idag.   

Ja haken är väl att folk vill ha dessa "förmåner" men inte betala för dem, varken genom egenavgifter eller skatt. Då blir det givetvis konsekvenser för kvaliten.

Vet inte om jag skrev det redan men nu finns det ju ett förslag om att kommuner ska få böta direkt till föräldrar som inte får barnomsorgsplats snabbt nog. Det är väl en god tanke, att kommunerna ska anstränga sig mer för att få fram fler platser nrä det behövs. man jag tror tyvärr lösningen kommer bli att man stoppar in de köande barnen i redan fulla avdelningar för att undgå böter.

Varje sådan här reform (maxtaxa, 15h för syskon, platsgaranti mm), även om de är tänka som förbättringar innebär ju kostnader som måste ta någonstans ifrån. Jag tycker det borde vara en självklarthet att man kan visa hru nya reformer ska finansieras innan man genomför dem men så har ju inte skett i förskolans fall. Istället ska samma pengar räcka till mer och mer.

I min kommun ska man börja ha öppet till klockan 20.00 från och med vårterminen -13. Öppettiderna har redan utökats flera gånger och nu ska en förskola ha öppet 06-20 hela tiden. Några extra pengar för detta tillkommer däremot inte, det är samma gamla personal som ska räcka till. Det innebär förståss att den tid då det är full personalstyrka minskar ytterligare för att tiden ska räcka till att täcka alla timmar =personaltätheten blir de facto lägre de tider på dagen då det är som mest barn. Det fina i kråksången är att i den statistik över "antal barn per pedagog" så syns ju inte den försämringen för det är fortfarande lika många tjänster per barn.

Politikerna slår sig för bröstet över den ökade servicen till föräldrarna men som vanligt är det i slutänden barnen som får betala.