När är bästa åldern att börja på dagis/förskola (vad det nu heter)??

2-3 år skulle jag säga och det är nog vad de flesta som själva vistats hela dagar i den ganska krävande förskolemiljön skulle säga. Vistelsetider och personlighet spelar också in.

Har under alla år jag jobbat i fsk aldrig träffat någon ettåring som är "mogen" för förskola så SÅ individuellt är det ändå inte.

Har under alla år jag jobbat i fsk aldrig träffat någon ettåring som är "mogen" för förskola så SÅ individuellt är det ändå inte.

Kan efter att ha jobbat ett antal år i förskola (flera olika då jag jobbar med spec.ped. uppdrag) faktiskt hålla med om detta. Nedskärningarna har slagit extremt hårt och kvaliten  är i många fall undermålig pga bristande resurser. Jag är förvånad att inte fler föräldrar reagerar, det handlar väl om att man ser det man vill se kanske.

  

Själv kommer jag inte åta mig fler uppdrag i förskola (trots att jag har bättre arbetsvilkor än personalen i stort) just eftersom arbetsmiljön är så oerhört påfrestande. Rörigt, högljutt och stressigt. Tror tyvärr  inte direkt det är mindre påfrestande för en ettåring.

www.familjeliv.se/Forum-3-26/m63495269.html

Givetvis har små barn ett socialt behov. De uppmärksammar, tar kontakt med och utforskar sin omgivning och människorna kring dem.

Men om man studerar ett litet barn i tex. en lekpark kommer man att se att det lilla barnets upptäcksfärder ut i världen fortfarande är tätt kopplade till samspelet med barnets vuxna anknytningsperson. Barnet cirklar hela tiden kring den vuxne, dockar ibland för att tanka närhet eller smälta intryck, tittar på något som sker och tittar sedan på den vuxne för att se hur hen reagerar osv. Barnet upptäcker världen i allt vidare cirklar utifrån sin vuxna trygghetspunkt. Barnet är själv kompetent att styra i vilken takt det behovet kan avvecklas men det har aldrig i något fall skett föra två års ålder, så olika ä vi inte som varelser.

DEN ty´pen av vuxen-barn-samspel finns inget utrymme för i förskolan: Bemanningen är inte anpassad för det. I förskolan blir de sm¨å barnen lämnade ensamma åt att förstå sin omvärld. DET är ett problem.     

En tidig förskolestart innebär också en vuxenstyrd, för barnet påtvingad separation från de centrala anknytningspersonerna i barnets liv. Det är inte förenligt med det man kallar "attachment parenting" vilket jag ändå förutsätter är den värdegrund rån vilken den här diskussionen utgår.  

Det är en intressant reflektion faktiskt. Jag arbetar själv i förskola just nu (är autismpedagog och jobbar i en mängd olika verksamheter, tidigare främst inom särskolan men ävenen del i grundskola och förskola) med ett sådant resursuppdrag. Jag har haft väldigt goda "resultat" med de elver jag har haft i förskolan. De har utvecklats mycket och gjort otroligt stora framsteg utifrån sína förutsättningar, är trygga och harmoniska osv. Men en grund för det är ju just att de har en egen "anknytningsperson" som hela tiden står för tryggheten, hjälper dem att tolka världen och alla intryck runt sig och finns lagom mycket till hands när barnet tar allt större steg mot självständighet. Alla barn behöver inte det lika mycket som "mina" elever. men alla barn behöver det jättemycket mer än idag. 

Jag kan se att många andra barn också skulle behöva en mycket tydligare och mer närvarande vuxenrelation för att få stöd i det sociala samspelet i förskolan. Tyvärr blir det mycket "djungelns lag" som råder och visst lär sig barnen umgås med varandra, men de lär sigh också negativa saker som att den som är den som tar förs sig snabbast, skrivker högst och är starkast får mest fördelar, eller att destruktivt beteende kan krävas för att få vuxnas uppmärksamhet till exempel.Barn lär varandra mycket, men när de är utelämnade till varandra utan vuxenstöd så lär de sig inte alls alltid vad vi skulle vilja. Idag finns extremt liten tid för varje barn i förskolan, jag är faktiskt chockad över hur illa läget är (och då har jag ändå varit inne i flera olika verksamheter i ett par tre olika kommuner). Det drabbar alla barn men de yngsta allra mest. Jag ser småbarn som tultar runt efter sin favoritfröken och försöker hänga med....och fröken som inte har tid och rusar mellan olika måsten medans liten står kvar och gråter.   

För de äldre barnen så är en av de saker jag skräms mest över att den sociala/imitativa låtsasleken försvinner så mycket när barngrupperna är allt för stora. Dessa lekar (bland annat rollekar som mamma-pappa-barn där man själv antar en annan persons karaktär och docklekar där dockorna antar olika personligheter ) är centrala för att utveckla empati och förståelse för andra. I dessa lekar tränar barnet upp sin förmåga att ta någon annans perspektiv. Om den förmågan - som normalt är medfödd - saknas (vilket den av biologiska skäl gör hos barn med autism) får man stora svårigheter att interagera socialt senare i livet. Men även "normala/neutrotypiska" barn som föds med den automatiserade förmågan att ta andras perspektiv (sk theory of mind) behöver träna denna förmåga. Om den redan från början är svag - och dessutom inte ges tillfälle att övas upp, kan det ge väldigt stora negativa konsekvenser både för barnet och dess omgivning.

Men rolleken kräver tiod och ostördhet för att komma igång och fortlöpa. När en mycket stor mängd barn ska samsas på liten yta minskar dessa lekar i omfpng eftersom barnen stör varandras lekvärldar. Det blir istället mer konstruktiva lekar såsom att bygga torn eller jaga varandra.Jag som är väldigt observant på detta då det ingår i min utbildning och uppdrag, ser skillnad bara mellan när det är många barn sjuka vs. full barngrupp på hur mycket plats rollekarna tillåts ta.

Jag tror därmed inte alls idag att man kan skicka sitt barn till förskolan och tro att det där ska lära sig alla sociala spelregler. Så kanske det var på 80-talet då de vuxna hade tid att interagera med barnen och barnen hade utrymme nog att leka. Idag ser situationen annorlunda ut och då minskar också förskolans mäjlighet att ta den rollen i barnens liv. Förskolan har fortfarande en viktig roll i att ge barn till föräldrar som behöver arbeta nödvändig omsorg vilket är nog så viktigt. Men att förskolan skulle ge barnen något de inte kan få i hemmiljön tror jag knappast man kan säga.

Nu lever vi ju i verkligheten och där kan tidig förskolestart ändå i vissa fall vara ett måste för vissa föräldrar pga ekonomi eller arbetsvilkor. Jag har själv tvingats välja det för ett av mina barn. Det gör det dock fortfarande inte bättre för barnet eller förenligt med grundsynen inom AP men som människa och förälder kan man vara nöjd med sina val så länge man gör så gott man kan, anser jag.

Däremot anser jag inte att det bör vara norm att barn börjar på förskola vid ett års ålder. Men för det fåtal som måste ska det finnas förskola av riktigt hög kvalitet och det innebär tillräckligt få barn per personal (occh små grupper) för att det lilla barnet ska ha utrymme att knyta an tilll och hänga ihop med en särskild vuxen trygghetsperson under hela sin vistelsetid anser jag. Den möjligheten finns inte alls idag på de flesta håll.

Jag tror däremot inte att man kan engagera sig i frågan att förskolans kvalitet ska bli bättte och tro att själva huvudproblemet löser sig den vägen. Förskola med så god kvalitet att den passar de allra minsta är inte samhällsekonomiskt lönsamt, därför kommer vi aldrig att få det i Sverige och det finns inte heller i andra länder om man som förälder inte är beredd att betala för sig med privata medel. På den tid då förskola för de minsta hade god kvalitet i Sverige utnyttjades den av fåtalet, med dagens tradition av tidig inskolning för flertalet skulle det bli för dyrt. Det kommer aldrig att hända.

En vanlig underbemannar förskoleplats kostar nästan 100 000 om året att dra runt, en plats med kvalitet anpassad för en ettåring skulle gå på det dubbla. Det är alltså kontraproduktivt att kämpa för förskola med hög kvalitet för alla ettåringar. Vi måste samtidigt försöka bryta normen med tidig förskolestart generellt, annars kommer vi aldrig att ha råd att satsa på bättre förskola för de som behöver.