Psykiatrireformen var ju ett stort misslyckande som drabbade många trasiga själar och i ett huj ökade antalet hemlösa i Sverige.
"Hur kan vi värdera ett feltryckt frimärke till flera miljoner, men en kantstött människa till ingenting?"
"Varför behandlar vi ömtåliga glas med silkesvantar,
men låter sköra människor hamna på gatan?"
konichiwa girl: I hear you sister. Jag har också övervägt prostitution för att slippa FK och Soc... Helt jävla sjukt egentligen. Vad bra att myndigheterna i din Kommun samarbetar, det är jätteeffektivt! Jag deltog i ett sådant projekt ett tag, men så här i retrospekt känns det ju mycket underligt att samarbete mellan myndigheterna är norm överallt. Kommunerna tjänar ju på det!
Trynträ: Nej, visst låter det galet? Jag är glad att du inte förstår och tyvärr kan jag nog inte förklara så att du gör det heller. För mig handlade det delvis om den press som läggs på en, makten myndigheter har att rycka undan mattan under ens fötter (som de titt som tätt gör). Utsattheten i kontakt med myndigheter kändes större än den utsatthet jag skulle drabbas av av prostitution, för då var jag iaf inte livegen utan kunde "välja" själv. Nu kom jag aldrig så långt men jag förstår absolut att andra hamnar där.
Trynträ: Ett autentiskt exempel från ett av mina svåraste år på jorden: Jag höll på att bli vräkt för att min sochandläggares barn hade cancer och hon aldrig var på jobbet och kunde processa mina ansökningar. När jag ringde och förhörde mig (vilket bara det föranledde fruktansvärd ångest, självmordstankar osv) så fick jag höra att det var så synd om den här handläggaren vars barn var så sjukt, men ingen kunde titta på och behandla mina papper för det var konfidentiellt... WTF?! Att jag stod med en vräkning på halsen för att jag inte kunde betala hyran och inte hade någon mat var det ingen som beklagade minsann. Jag hade Kronofogden efter mig i flera år efter det eftersom situationen gjorde att jag blev så sjuk att jag inte kunde betala några andra räkningar heller och det tog lång tid att komma vidare i livet.
Indianica: Japp, där har du en stor dela av problemet: Jag har itne styrka att fräsa ifrån, jag bara tackar ödmjukt fast de sparkar på mig när jag ligger ned, lägger på luren och drar mig sedan från att kontakta dem igen. Jag är hellre utan pengar än säger ifrån, det är en del av min sjukdomsbild.
Jag kan ju dra ett exempel till som är dagsaktuellt för mig: Jag är manodepressiv och klarar inte av att arbeta. Så fort det läggs krav på mig att prestera eller att jag måste pressas in i en mall som inte passar så triggas mina faser och jag blir antingen deprimerad eller klarar av att gå på 210% som manisk en tid, sen kraschar jag. Så har det varit hela mitt liv. Nu har jag ansökt om tidsbegränsad pension men FK godkänner inte läkarens intyg och har därför avslagit min ansökan. Jag kan fortfarande inte arbeta och kan därför inte skriva in mig på AF. Därför skulle jag inte heller kunna gå till soc, eftersom de kräver att man ska vara arbetssökande och det får jag inte vara eftersom jag inte kan ta de arbeten som bjuds - cirkeln är sluten. Nu är det ingen katastrof för oss eftersom vi klarar oss strax över existensminimum på min mans lön, men hade jag varit ensamstående i Sverige, ja då hade jag suttit klämd mellan stolarna...