Undrar som flundran

Vad jag har förstått så kan det variera väldigt mellan kommunerna angående vilka krav de har på bilvande syskon föräldrar. När vi gjorde vår utredning så frågade de oss bara om vi ville ha det och hur vi resonerade kring ett respektive två barn det var inga konstigheter alls. (vi valde dock själva att ta medgivande för ett barn) Men jag har hört andra som fått tjata sig till det. Sen vilka eventuella krav länderna kanske har är nog bäst att kolla med organisationerna. Har ni vart på info möte med kommunen än eller på fia-utbildningen? Annars är det nog ett bra forum för att ta upp era frågor om just detta, de brukar vara väldigt kunniga.

Lycka till =)

Det är mycket krävande att ta syskon, men om man känner att man absolut vill och klarar av det, så tycker jag man ska insistera i sin utredning på att få ett sådant medgivande.

Vi har adopterat ett äldre barn (5 år) och jag tänkte mycket på innan om hon skulle se oss som föräldrar eller ej. Men hon accepterade oss från dag ett, vi blev mamma och pappa. Det är till oss hon vänder sig för tröst, stöd etc. Vilket absolut inte betyder att det är problemfritt. Men anknytningen, den påbörjades för vår del direkt.

Tack så mycket för svaren :) 

Enligt våra medgivandeutredare är det ännu högre krav på föräldrarna att få adoptera ett syskonpar, dels för att man verkligen ska kunna orka ge egentid till vart och ett av barnen och möta vars och ens av barnens särskilda behov.

Ibland har syskon inte varit på samma avdelning på barnhemmet och är ganska främmande för varandra och har ingen syskonkänsla. Ibland är det äldre syskon som haft en mycket tuff tid bakom sig med starka minnen, jobbiga separationer och därför behöver extra stöd.

Det finns alla varianter och det är bra att medgivandeutredarna är lite försiktiga med att bevilja syskonadoptioner till vem som helst.

Men det finns såklart solskenshistorier också.

Vi ska adoptera ett syskonpar från Taiwan. Det var inte svårt för oss att få medgivande, vi sa bara att vi kunde tänka oss två! :)

Vi hör till de som verkligen har fått kämpa för att få syskonmedgivande... I vår kommun var det inte brukligt att ge syskonmedgivande, i alla fall inte när vi gjorde vår utredning för fem år sedan. Så vi fick motivera hur vi tänkte och varför vi önskade just syskonpar skriftligt, vilket redogjordes när ärendet gick upp i nämnden, men det gick vägen och två år senare fick vi våra tvillingar från Slovakien! Kan nu i efterhand tycka att det var bra att vi tvingades tänka efter lite extra på vilka resurser vi kunde tänkas behöva och om vi ansåg oss orka med de problem som kan uppkomma när man får två barn på en gång, för det nar varit - och är fortfarande - stundtals jättetufft. Framför allt i början, tyckte vi, att få tid till vart och ett av barnen, vilket våra hade och har jättestort behov av. Våra barn är jättetajta och har vuxit upp tillsammans och även delat säng innan de kom till osss, så det har tagit jättemycket tid och kraft att få egna relationer med barnen. I början kunde de inte vara åtskilda ens en halv minut. Och att hux flux från att ha varit barnlösa i många år bli föräldrar över natten till två livliga, busiiga och mycket medvetna 3,5 åringar var för oss lite som en chock, hur förberedda vi än tyckte oss vara... Därför var det skönt att ha tänkt över saker och ting i förväg.

Vi har erfarenhet av två utredningar (i samma kommun men med olika utredare) där utredarena haft helt olika inställning. När vi gjorde första utredningen tyckte socialsekreteraren att vi hade för kort äktenskap och sambotid för att vilja ge oss ett syskonmedgivande. Hon rekommenderade oss att gå upp i nämden och föra vår egen talan om vi verkligen var angelägna. Det gjorde vi och det gick vägen. Sedan, med dagens långa kötider, så hann vårt medgivande bli för gammalt innan vi hunnit få BB. När vi förnyade det hade vår förra utredare slutat och den nya frågade oss om vi inte ville ha ett medgivande för ett till tre barn och vi tänkte att det kunde ju inte skada. Och tur var väl det för sedan dök våra barn upp och de var tre .

Precis som Helle68 skriver är det väldigt tufft från och till. Mer i början (vi har nu varit hemma i 16 månader), men även nu. Det är ju tre individer med egna behov och ganska starka viljor. De har bott på samma barnhem och flickorna till och med i samma rum. Pojken har bott på en avdelning bredvid systrarna men de har fått träffa varandra varje dag en stund. Vi var nog ganska väl förberedda, men man kan ju aldrig veta riktigt hur det kommer att bli. Kan säga att det har både varit jobbigare och samtidigt gått bättre än vad jag väntat mig! Och det är jättehärligt att se hur stor glädje och trygghet de har i varandra. 

Vill man, som vi, ha flera barn och samtidigt, som vi, börjar närma sig åldersgränsen, är detta en fantastisk möjlighet att bli en stor familj. Men det kräver att man har tid och ork, och man ska tänka igenom det noga.