Undrar som flundran

Vi hör till de som verkligen har fått kämpa för att få syskonmedgivande... I vår kommun var det inte brukligt att ge syskonmedgivande, i alla fall inte när vi gjorde vår utredning för fem år sedan. Så vi fick motivera hur vi tänkte och varför vi önskade just syskonpar skriftligt, vilket redogjordes när ärendet gick upp i nämnden, men det gick vägen och två år senare fick vi våra tvillingar från Slovakien! Kan nu i efterhand tycka att det var bra att vi tvingades tänka efter lite extra på vilka resurser vi kunde tänkas behöva och om vi ansåg oss orka med de problem som kan uppkomma när man får två barn på en gång, för det nar varit - och är fortfarande - stundtals jättetufft. Framför allt i början, tyckte vi, att få tid till vart och ett av barnen, vilket våra hade och har jättestort behov av. Våra barn är jättetajta och har vuxit upp tillsammans och även delat säng innan de kom till osss, så det har tagit jättemycket tid och kraft att få egna relationer med barnen. I början kunde de inte vara åtskilda ens en halv minut. Och att hux flux från att ha varit barnlösa i många år bli föräldrar över natten till två livliga, busiiga och mycket medvetna 3,5 åringar var för oss lite som en chock, hur förberedda vi än tyckte oss vara... Därför var det skönt att ha tänkt över saker och ting i förväg.