Undrar som flundran

Vi har erfarenhet av två utredningar (i samma kommun men med olika utredare) där utredarena haft helt olika inställning. När vi gjorde första utredningen tyckte socialsekreteraren att vi hade för kort äktenskap och sambotid för att vilja ge oss ett syskonmedgivande. Hon rekommenderade oss att gå upp i nämden och föra vår egen talan om vi verkligen var angelägna. Det gjorde vi och det gick vägen. Sedan, med dagens långa kötider, så hann vårt medgivande bli för gammalt innan vi hunnit få BB. När vi förnyade det hade vår förra utredare slutat och den nya frågade oss om vi inte ville ha ett medgivande för ett till tre barn och vi tänkte att det kunde ju inte skada. Och tur var väl det för sedan dök våra barn upp och de var tre .

Precis som Helle68 skriver är det väldigt tufft från och till. Mer i början (vi har nu varit hemma i 16 månader), men även nu. Det är ju tre individer med egna behov och ganska starka viljor. De har bott på samma barnhem och flickorna till och med i samma rum. Pojken har bott på en avdelning bredvid systrarna men de har fått träffa varandra varje dag en stund. Vi var nog ganska väl förberedda, men man kan ju aldrig veta riktigt hur det kommer att bli. Kan säga att det har både varit jobbigare och samtidigt gått bättre än vad jag väntat mig! Och det är jättehärligt att se hur stor glädje och trygghet de har i varandra. 

Vill man, som vi, ha flera barn och samtidigt, som vi, börjar närma sig åldersgränsen, är detta en fantastisk möjlighet att bli en stor familj. Men det kräver att man har tid och ork, och man ska tänka igenom det noga.